Stycket

2.Det kan härvid finnas anledning att in extenso citera de stycken i propositionen som till stor del givit upphov till diskussionen om särskilda yrkesgrupper. De uttalanden som därvid gjordes fokuserade inte i första hand på de aktuella yrkesgruppernas beredskap, utan framför allt på deras utsatthet. I allmänmotiveringen framhölls således: ”Den brottsliga handlingen bör vara av väsentlig betydelse för frågan om en ersättningsbar kränkning föreligger eller inte. En annan sak är att personer i vissa yrkesgrupper i praktiken har anledning att räkna med att mötas med angrepp i arbetet och också har en bättre beredskap för detta. Det ligger i sakens natur att det då krävs något mer än normalt för att en allvarlig kränkning skall kunna konstateras. Enligt regeringens mening får dock detta synsätt inte dras så långt att den personliga kränkningen hamnar i bakgrunden. Även om det ingår i en persons normala arbets- uppgifter att hantera våldsamma och stökiga personer, bör ersättning ofta kunna ges om han eller hon i tjänsten utsätts för en brottslig kränkning som är skymflig och direkt angriper den privata sfären, t.ex. ett renodlat kränkande angrepp som att bli spottad rakt i ansiktet.” (Prop. 2000/01:68, s. 50). I specialmotiveringen följdes resonemanget upp: ”Frågan vilka möjligheter en person som tillhör en särskilt utsatt yrkesgrupp har att få kränkningsersättning för brott som han eller hon utsätts för i tjänsten har behandlats [tidigare]. Personer i en del yrkesgrupper, t.ex. poliser och vissa anställda inom kriminalvården och psykiatrin, har anledning att räkna med att mötas med vissa mindre grova angrepp i arbetet och har också i praktiken en beredskap för detta. Det ligger i sakens natur att det då krävs något mer än normalt för att en allvarlig kränkning skall kunna konstateras. Detta synsätt bör dock inte dras så långt att den personliga kränkningen hamnar i bakgrunden.” (A. prop. s. 66.) Det finns en nyans i dessa uttalanden som jag menar har gått förlorad i diskussionen om kränkningsersättningen när offret hör till yrkesgrupper som utsätts för kränkningar av det aktualiserade slaget med någon frekvens. Det framstår till en början som att uttalandena primärt tar sikte på den specifika situation som prövades i NJA 1999 s. 725 och att lagstiftaren ville skicka med budskapet att enligt hans mening ersättning borde ha utgått (vilket HD också accepterade i det därefter prövade plenumfallet). Men om man bortser från detta mer specifika budskap (och den tveksamhet man kan känna inför att lagstiftaren på detta sätt lagstiftar genom förarbeten) finns det en hel del intressanta uttalanden om hur allvarlighetsbedömningen kan påverkas av att brottsoffret hör till en viss yrkesgrupp.s. 326