- NJA 1999 s. 725 och NJA 2005 s. 738.
- 335 NJA 1996 s. 418 NJA 1996 s. 461 NJA 1997 s. 359 NJA 1999 s. 725 NJA 2000 s. 661 NJA 2003 s. 144 NJA 2004 s. 331 NJA 2005 s. 712 NJA 2005 s. 732 NJA 2005 s. 738 NJA 2006 s. 79 NJA 2006 s. 221 NJA 2007 s. 201 NJA 2008 s. 482 I och II NJA 2008 s. 946 NJA 2008 s. 1096 I och II NJA 2009 s. 636 NJA 2012 s. 564 NJA 2013 s. 397 NJA 2013 s. 548 Rättsfall från hovrätterna RH 1981:82 RH 1983:58 RH 1984:82 RH 1992:70 RH 1997:52 RH 1997:91 RH 1997:114 RH 1999:51 RH 1999:119 RH 2004:40 RH 2006:57 RH 2006:133-136 RH 2008:40 RH 2009:11 336 RH 2009:40 RH 2009:45 RH 2010:9 RH 2010:79 Europadomstolen Europadomstolens dom 2013-11-12 Söderman mot Sverige
Rättsfall
NJA 1999 s. 725
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1999 s. 725
BibTeX
@misc{nja-1999-s-725,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1999 s. 725}},
year = {1999},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
11 hänvisningar i 6 artiklar · 11 stycken/fotnoter
Kränkning och ”särskilda yrkesgrupper”3 hänvisningar
- I NJA 2005 s. 738 — som vi kommer att återvända till — konstaterade Högsta domstolen i plenum att skadestånd kunde utgå under regeln till en polis som blivit bespottad rakt i ansiktet. I ett tidigare avgörande, NJA 1999 s. 725, hade HD kommit till motsatt slutsats.
- I NJA 2005 s. 738, den bespottade polisen, fann Högsta domstolen att den polis som blivit spottad rakt i ansiktet hade rätt till ersättning för kränkning trots att poliser i sin yrkesverksamhet får tåla mer än andra: ”Handlingen får, även med beaktande av S.J:s utsatta yrke och den beredskap han måste ha mot angrepp av olika slag, anses innebära en kränkning av ett så allvarligt slag som avses med bestämmelsen i 2 kap. 3 § skadeståndslagen”. Förutom det nyss anförda plenumfallet från 2005 (och det därmed överspelade NJA 1999 s. 725) finns det en ganska omfattande hovrättspraxis som illustrerar hur gränserna kan dras. Nedan följer ett axplock.
- Det kan härvid finnas anledning att in extenso citera de stycken i propositionen som till stor del givit upphov till diskussionen om särskilda yrkesgrupper. De uttalanden som därvid gjordes fokuserade inte i första hand på de aktuella yrkesgruppernas beredskap, utan framför allt på deras utsatthet. I allmänmotiveringen framhölls således: ”Den brottsliga handlingen bör vara av väsentlig betydelse för frågan om en ersättningsbar kränkning föreligger eller inte. En annan sak är att personer i vissa yrkesgrupper i praktiken har anledning att räkna med att mötas med angrepp i arbetet och också har en bättre beredskap för detta. Det ligger i sakens natur att det då krävs något mer än normalt för att en allvarlig kränkning skall kunna konstateras. Enligt regeringens mening får dock detta synsätt inte dras så långt att den personliga kränkningen hamnar i bakgrunden. Även om det ingår i en persons normala arbets- uppgifter att hantera våldsamma och stökiga personer, bör ersättning ofta kunna ges om han eller hon i tjänsten utsätts för en brottslig kränkning som är skymflig och direkt angriper den privata sfären, t.ex. ett renodlat kränkande angrepp som att bli spottad rakt i ansiktet.” (Prop. 2000/01:68, s. 50). I specialmotiveringen följdes resonemanget upp: ”Frågan vilka möjligheter en person som tillhör en särskilt utsatt yrkesgrupp har att få kränkningsersättning för brott som han eller hon utsätts för i tjänsten har behandlats [tidigare]. Personer i en del yrkesgrupper, t.ex. poliser och vissa anställda inom kriminalvården och psykiatrin, har anledning att räkna med att mötas med vissa mindre grova angrepp i arbetet och har också i praktiken en beredskap för detta. Det ligger i sakens natur att det då krävs något mer än normalt för att en allvarlig kränkning skall kunna konstateras. Detta synsätt bör dock inte dras så långt att den personliga kränkningen hamnar i bakgrunden.” (A. prop. s. 66.) Det finns en nyans i dessa uttalanden som jag menar har gått förlorad i diskussionen om kränkningsersättningen när offret hör till yrkesgrupper som utsätts för kränkningar av det aktualiserade slaget med någon frekvens. Det framstår till en början som att uttalandena primärt tar sikte på den specifika situation som prövades i NJA 1999 s. 725 och att lagstiftaren ville skicka med budskapet att enligt hans mening ersättning borde ha utgått (vilket HD också accepterade i det därefter prövade plenumfallet). Men om man bortser från detta mer specifika budskap (och den tveksamhet man kan känna inför att lagstiftaren på detta sätt lagstiftar genom förarbeten) finns det en hel del intressanta uttalanden om hur allvarlighetsbedömningen kan påverkas av att brottsoffret hör till en viss yrkesgrupp.
Kritik mot kränkningsbegreppet2 hänvisningar
- NJA 2005 s. 738. Fallet rörde kränkningsersättning för bespottade poliser. En oenig Högsta domstol utdömde kränkningsersättning, trots att domstolen redan vid ett tidigare tillfälle, NJA 1999 s. 725, bedömt (ungefär) samma sakomständigheter men med slutsatsen att polisen inte kunde vara berättigad till kränkningsersättning. Sedan 1999 års dom hade kränkningsregeln i skadeståndslagen ändrats men någon förändring i sak, som kunde motivera den ändrade inställningen, hade inte gjorts i lagstiftningen. En anledning till att HD:s majoritet ändrade praxis var att det i förarbetena till den nya regeln det uttalats att en generösare tillämpning borde kunna vara möjlig (se prop. 2000/01, s. 50 och 68). Fallet aktualiserar således den principiella frågan om rättsbildning genom förarbeten. Min personliga inställning, för det fall någon nu skulle vara intresserad, är att om lagstiftaren ville sörja för en förändring i dessa fall så är det rimligt att det görs genom just lagstiftning.
- Jan Kleineman noterar i ett sammanhang där han främst diskuterar den första av de två domar där en polis yrkade kränkningsersättning efter att ha blivit bespottad hur NJA 1999 s. 725 gav upphov till massmedial reaktion. Därvid noterar Kleineman framväxten av ”ett synsätt som blivit allt vanligare, nämligen att det inte längre är straffrätten utan skadeståndsrätten som fyller funktionen att återställa ordningen efter kränkningen”, Jan Kleineman, Skadeståndsrättens tillväxt — ett samhällsproblem eller en rättvisefråga, SvJT 2003, s. 319 ff., på s. 328. Min kursivering.
Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1997–20002 hänvisningar
- Se prop. 2000/01:68 s. 53, där det dock framhålls att ändringarna bör kunna möjliggöra en generösare bedömning mot brottsoffret i vissa fall, t.ex. för den som i ett utsatt yrke blir föremål för ett särskilt förnedrande eller kränkande angrepp. Jfr ovan om NJA 1999 s. 725.
- Också NJA 1999 s. 725 gällde kränkning av en polisman. En omhändertagen person hade två gånger spottat mot honom, en gång rakt i ansiktet, vilket bedömdes som ofredande. HD:s majoritet yttrade att för att ersättningsgillt lidande skall föreligga kränkningen bör ha varit någorlunda allvarlig och fann under hänvisning till NJA 1994 s. 395 detta inte vara fallet för polismannens del. Från polishåll reagerade man mot bedömningen, och i 2001 års proposition har regeringen nämnt kränkningar av denna typ som en situation där ersättning ”ofta” bör kunna ges.