Citat i kontext

Stycket

3.I det andra svenska fallet om stödbrev, NJA 1994 s. 204, fick mottagaren av stödbrevet ersättning av den som utfärdat handlingen, men grunden för ersättningen var, enligt vad som uttryckligen angavs i domskälen, inte stödbrevet som sådant. Det finns andra intressanta sidor av fallet som diskuteras senare i artikeln, men här räcker det att konstatera att Högsta domstolen använde i stort sett samma formulering för att beskriva hur bedömningen skulle ske som i NJA 1992 s. 375. Först med det tredje fallet, NJA 1995 s. 586, kom skyldigheten att prestera att grundas på själva stödbrevet. I rättsfallsreferatet beskrivs hur den slutliga handlingen föregås av flera utkast och förslag till förbättringar, förändringar och inskränkningar. Utkast granskas av engelska jurister, eftersom långivaren är en engelsk bank och bolaget som upptar lånet är ett engelskregistrerat bolag. Väl övervägda förslag sänds mellan parter som värderar formuleringarna. Utfärdaren Salén & Wikander (SW) avsänder slutligen två handlingar med snarlik text som accepteras av banken PKBIL. Med stöd i handlingen utbetalas ett lån av PKBIL till SW:s dotterbolag SWUK. I fallet konstaterar emellertid Högsta domstolen att det aldrig förelegat någon gemensam partsvilja: “I målet kan inte anses visat annat än att PKBIL under förhandlingarna aldrig gav avkall på kravet på en bindande utfästelse från SW under det att SW för sin del utgick från att det inte var fråga om någon bindande utfästelse. Vad som förekommit under parternas förhandlingar har inte varit av beskaffenhet att någondera parten bör på grund därav svara för det uppkomna missförståndet rörande avsiktsförklaringen.” Högsta domstolen tar alltså som sin utgångspunkt att utfärdaren aldrig ville bli bunden medan mottagaren krävde en juridiskt bindande utfästelse. Förmodligen skall uttalandet om vad som förekommit under förhandlingarna förstås så, att ingen av parterna ensam orsakat oklarheten och möjligen att de båda varit lika klandervärda. Högsta domstolen konstaterar därefter att handlingen mot bakgrund av detta måste tilläggas innebörd efter dess lydelse. Skälen innehåller inget mer för att stödja tanken att gemensam partsvilja skulle ha varit en nödvändig förutsättning för avtalsbundenhet. SW ålades slutligen att betala för SWUK:s skulder till banken.s. 268