Stycket

2.Några korta kommentarer till Per Samuelssons kommentar rörande domstolarnas roll i sammanhanget kan kanske också vara på sin plats. Per Samuelsson nämner bl.a. att en tillämpning av lojalitetsplikt som övergripande norm (eller som norm över huvud taget) förutsätter att domstolen använder sin ”diskretionära kompetens”. Han för också ett resonemang kring rättsfallet NJA 2007 s. 86 (motocrossbanefallet). För det tredje ställer han den juridiska forskningens ansträngningar framför såväl lagstiftaren som domstolarnas rättsbildning när det gäller utvecklandet av lojalitet som juridisk princip. Detta inbjuder givetvis till mångordiga kommentarer, men här ska jag nöja mig med en något mer kortfattad version. Först vill jag framhålla att jag inte har någon invändning i sak mot det påstådda faktiska primatet för rättsvetenskapen. Jag vill dock ta tillfället i akt och beklaga svenska domstolars i allmänhet defensiva hållning i rättsutvecklingsfrågor. Den ”diskretionära kompetens” Per Samuelsson talar om uppfattar jag som inte bara en rätt utan fram för allt som en skyldighet för domstolarna att ligga ”på framkant” när det gäller framåtsyftande och utvecklande rättstillämpning. Särskilt beklagligt är det att Högsta domstolen omfattas av denna defensiva hållning och så pass ofta ”duckar” i dessa frågor och hänvisar till att rättsutvecklingen är något för lagstiftaren att driva. Efter att ha sagt det kan jag framhålla att just rättsfallet NJA 2007 s. 86 är ett undantag som bekräftar huvudregeln. I det rättsfallet har Högsta domstolen tagit ett rättbildande ansvar i en fråga där det var angeläget att ”styra in” rättsutveckling på ”rätt” spår i det att det hade bildats en icke önskvärd skevhet i förhållandet mellan köpare och säljare av fast egendom.s. 254