Stycket

4.På samma sätt har det förhållit sig med vissa allmänna skadeståndsrättsliga principer. Tag principen casus mixtus cum culpa, som utgör ett avsteg från kravet på adekvans i vissa situationer, framför allt när egendom som någon olovligen har i sin besittning skadas genom casus-händelser. I tidigare praxis hade Högsta domstolen tagit stöd i principen, tycks det i alla fall, utan att nämna den vid namn. I sin precist uttryckta form var casus mixtus cum culpa därmed framför allt ett ämne för rättsvetenskapen. Genom NJA 2004 s. 746 I och II släpptes casus mixtus-principen dock in i den praktiska juridikens värme. Det reser intressanta rättsteoretiska frågor. Hände någonting med principen genom det nya auktoritativa stödet? Är det till och med så att först genom HD:s avgörande transformerades principen från att ha varit en rättspolitisk tankegång som tilläts påverka bedömningen i bakgrunden, till en regel? Dessa spörsmål låter sig inte enkelt besvaras. Dessa typer av frågor är för förevarande uppsats dock mindre intressanta än iakttagelsen att när HD fann ett behov av att tydligt ge stöd för sitt resonemang så tog man stöd i den något ålderdomligt formulerade casus mixtus-principen. Därmed lyftes också den teoretiska behandlingen av casus mixtus-principen in i rättstillämpningen.s. 1022