1.betydelses. 54
2.Cannabis ca fyra år sex månaders. 54
3.Amfetamin ca fem års. 54
4.Mefedron ca fem års. 54
5.Ecstasy ca fem års. 54
6.Kokain ca fem år sex månader Hur heroin ska bedömas i detta sammanhang framstår som i någon mån oklart. Med hänsyn till HD:s tal om olika kategorier preparat kan det väl tänkas att heroin i detta sammanhang bör bedömas på samma sätt som kokain.s. 54
7.Även här bör beträffande GHB gälla att preparatet behandlas på samma sätt som ecstasy. Också rohypnol bör behandlas så. 6.5 De övriga omständigheterna Som framgår av lagtexten (när det gäller lagtextens utformning är det i detta hänseende i princip ingen skillnad mellan grov narkotikasmuggling och grovt narkotikabrott) ska vid bedömningen av om det har rört sig om grovt brott särskilt beaktas om brottet har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett en särskilt stor mängd narkotika eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Bedömningen ska grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet.s. 54
8.HD har i rättsfallen resonerat en hel del kring omständigheter av det aktuella slaget. De skäl som HD har tagit upp i domarna kan grupperas under följande rubriker. (Vissa av punkterna överlappar varandra.) Större omfattning eller yrkesmässigt Vad det här primärt rör sig om ärs. 54
9.• om det var fråga om organiserad narkotikahandel, särskilt om dens. 54
10.har varit internationells. 54
11.• om det har rört sig om stora mängder narkotikas. 54
12.• om brottsligheten var ägnad att leda till en omfattande spridning avs. 54
13.narkotikas. 54
14.• om många personer var inblandade i brottslighetens. 54
15.• om den tilltalade intog en central eller på annat sätt viktig ställning is. 54
16.organisationens. 54
17.• om hanteringen utgjorde eller syftade till handel med narkotikas. 54
18.• om brottsligheten bedrevs i vinstsyfte eller om verksamheten var äg-s. 54
19.nad att ge en inte obetydlig vinsts. 54
20.• om gärningsmannen hade del i vinsten av verksamheten • om gärningsmannen i övrigt fick någon ersättning och hur stors. 54
21.denna i så fall var • om gärningsmannen hade planerat för en fortsatt och utvidgad han-s. 55
22.del med narkotika • om brottsligheten sträckte sig över en lång tid Särskilt farlig eller hänsynslös art Vad det i denna del kan handla om är • om distributionssättet för narkotikan var särskilt effektivt eller so-s. 55
23.fistikerat • om det var fråga om smuggling av narkotika till Sverige • om smuggling av narkotika bedrevs på ett mycket svårupptäckt sätt • om försäljningen inte var begränsad till vänner och bekanta • om försäljning av narkotika skedde till vem som helst, till ungdomars. 55
24.eller till intagna på kriminalvårdsanstalt • om den tilltalade utnyttjade andra personer i verksamheten för atts. 55
25.skydda sig själv Andra övriga omständigheter Här kan vägas in • om brottsligheten hade samband med gärningsmannens eget miss-s. 55
26.bruk • om det rörde sig om ett ursprungligt samköp • om narkotikan till stor del var avsedd för eget bruk • om det var fråga om en passiv, okvalificerad eller osjälvständig förva-s. 55
27.ring eller transport av narkotika • om den tilltalade varken hade någon fysisk eller administrativ befatt-s. 55
28.ning med narkotikan • om brottet stannade vid försök till narkotikabrott, som normalt hars. 55
29.ett lägre straffvärde (jämför här cannabissmugglingsdomen [NJAs. 55
30.2012 s. 535] i vilken HD behandlar frågan om förhållandet mellans. 55
31.försök till narkotikasmuggling och ett samtidigt begånget narkoti-s. 55
32.kabrott) • om den tilltalade blev utsatt för ett (allvarligt) utnyttjande • om den tilltalade var utsatt för (allvarligt) hot eller (allvarligt) tvång • om det var fråga om medverkan i mindre mån (23 kap. 5 § BrB) Det ska framhållas att graden av uppsåt (och oaktsamhet) har betydelse vid värderingen av den tilltalades brottslighet. En gärning som begås med likgiltighetsuppsåt är ofta mindre straffvärd än en som begås med full insikt (se bagageutrymmesdomen [NJA 2012 s. 510] och prop. 1987/88:120 s. 81). Inte sällan saknar personer som är inblandade i narkotikabrottslighet kunskaper om hur brottsligheten är organiserad och hur den i övrigt bedrivs, vilka vinster som förekommer och hur narkotikan sprids. Sådan brist på kunskap talar för att straffvärdet av gärningen är lägre. På motsvarande sätt är straffvärdet naturligtvis högre om gärningsmannen har haft insikt i verksamhetens omfattning och inriktning (och ändå deltagit i den). 6.6 Värderingen av de övriga omständigheterna Frågan blir naturligtvis vilket genomslag omständigheterna vid sidan av sort och mängd ska få. Något enkelt svar går inte att ge. Så mycket står emellertid klart som att, för att gärningen ska ha ett straffvärde som motsvarar mer än ca fem års fängelse, det krävs att de föreligger. En slutsats av HD:s domar är också att de övriga omständigheter som här diskuteras måste föreligga i mycket stor utsträckning för att det ska vara motiverat att tillmäta brottet ett straffvärde som motsvarar maximistraffet fängelse tio år eller ett straffvärde som är i närheten av detta.s. 55
33.Det är naturligtvis tveksamt om det över huvud taget är möjligt att ge några vägledande synpunkter på vilken betydelse som andra straffvärdepåverkande omständigheter än sort och mängd ska tillmätas. Självfallet har det betydelse i vilken utsträckning de olika omständigheterna föreligger och om bara en enda ”övrig” omständighet föreligger eller om det rör sig om flera.s. 56
34.En idé som har förts fram är dock att dessa andra straffvärdepåverkande omständigheter [normalt] ska kunna, i förhållande till betydelsen av sort och mängd, leda till ett fördubblat straffvärde vid maximalt försvårande omständigheter och till ett halverat straffvärde vid maximalt förmildrande omständigheter. Tanken att de övriga omständigheterna som en utgångspunkt ska kunna, som mest, leda till ett fördubblat straffvärde framstår i och för sig som ganska naturlig, särskilt med hänsyn till att det straffvärdemässiga ”taket” när det gäller betydelsen av sort och mängd ligger runt fem års fängelse och maximistraffet för grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling är fängelse tio år. Det kan också vara en rimlig tanke att starkt uttalade förmildrande omständigheter ska kunna leda till (åtminstone) halva straffvärdet i förhållande till det som sort och mängd indikerar. Här är det emellertid anledning att räkna med att det i en del situationer kan finnas anledning till ytterligare reduktion, exempelvis vid mycket kortvarig och passiv förvaring av narkotika för annans räkning.s. 56
35.Det bör kanske för fullständighetens skull påpekas att även andra omständigheter än sådana huvudsakligen brottsinterna faktorer som här har diskuterats kan ha betydelse i sammanhanget. De generella regler som gäller för straffvärdebedömningen och straffmätningen och som finns i 29 kap. BrB gäller självfallet också vid narkotikabrott och narkotikasmuggling. Här kan det också finnas anledning att påminna om de lagändringar i 29 kap. BrB som trädde i kraft den 1 juli 2010 (se prop. 2009/10:147) och som innebär att det finns ett större utrymme än tidigare för beaktande av försvårande och förmildrande omständigheter (och sannolikt också för beaktande av billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § BrB). 6.7 Påföljdsvalet Påföljdsvalet vid narkotikabrott och narkotikasmuggling har varit starkt inriktat på fängelse. Dock har även till fängelse alternativa påföljder kommit till användning i en långt ifrån obetydlig omfattning. Detta framgår av följande redovisning av kriminalstatistiken. Statistiska uppgifter År 2011 dömdes 2 132 personer till någon av påföljderna fängelse, skyddstillsyn eller villkorlig dom för narkotikabrott av normalgraden. Av dessa fick 1 018 fängelse som enda straff medan 17 dömdes till skyddstillsyn och fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB. Sammantaget utgör detta i det närmaste hälften av de dömda (49 procent). Andelen som dömdes till en vanlig skyddstillsyn eller en vanlig villkorlig dom var 31 procent. Detta innebär att i 69 procent av fallen dömdes det till fängelse eller kom domstolarna fram till att det krävdes särskilda skäl för att ett fängelsestraff skulle kunna undvikas. Här kan jämföras med normalgraden av misshandel. För det brottet redovisas i kriminalstatistiken samma procent fall i vilka det dömdes till en strängare påföljd än vanlig villkorlig dom och vanlig skyddstillsyn. Däremot var andelen fängelsestraff endast 19 procent.s. 56
36.Vid narkotikasmuggling var andelen fängelsestraff (inklusive sluten ungdomsvård och fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB) 63 procent. Svårare påföljd än en vanlig villkorlig dom eller en vanlig skyddstillsyn bestämdes i 79 procent av fallen. Påföljdsvalet var alltså strängare för narkotikasmuggling av normalgraden än för narkotikabrott av normalgraden. Skälet för detta är sannolikt att andelen tilltalade utan någon svensk anknytning är större vid smugglingsbrott än vid narkotikabrott och att förutsättningarna för kriminalvård i frihet därmed är sämre för denna kategori lagöverträdare.s. 57
37.När det gäller grovt narkotikabrott bestämdes påföljden år 2011 till fängelse i 309 fall, till sluten ungdomsvård i ett fall och till skyddstillsyn med kontraktsvård i ett fall. För en person bestämdes påföljden till vanlig villkorlig dom. Fängelse var alltså, för övrigt helt naturligt med tanke på det höga minimistraffet, den alldeles dominerande påföljden. Så var också fallet beträffande grov narkotikasmuggling. I 141 fall dömdes för det brottet till fängelse, i två fall dömdes till sluten ungdomsvård och i ett fall till skyddstillsyn med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB. Faktorn brottets art vid narkotikabrott Att narkotikabrott av normalgraden och narkotikasmuggling av normalgraden så förhållandevis ofta leder till en strängare påföljd än vanlig villkorlig dom eller vanlig skyddstillsyn får till största delen sin förklaring i att det anses att brottets art vid denna typ av brottslighet talar ganska starkt för fängelse som påföljd. Det är emellertid då av intresse att notera att narkotikabrott inte nämndes i påföljdsbestämningspropositionen (se prop. 1987/88:120 s. 100) bland exemplen på brott av sådan art att ett skärpt påföljdsval är motiverat. Att brottets art ofta har åberopats som skäl för fängelse vid narkotikabrott är något som i huvudsak har vuxit fram i rättspraxis. I lagstiftningen rörande narkotikastrafflagen finns det nämligen inte heller några anvisningar till domstolarna i den riktningen. Vissa uttalande finns dock i lagförarbetena avseende samhällstjänst.s. 57
38.I den proposition som låg till grund för försöksverksamheten med samhällstjänst (prop. 1989/90:7 s. 19) uttalade departementschefen i denna del att det kan bli aktuellt med samhällstjänst för främst två kategorier av brottslingar, nämligen den grupp som ådöms frihetsstraff efter återfall i inte alltför allvarliga förmögenhets- eller våldsbrott och den grupp som med hänsyn till brottslighetens art ådöms korta fängelsestraff från fjorton dagar till några få månader. När det gäller brottets art menade departementschefen (a. prop. s. 20) att det inte borde råda några uttryckliga begränsningar under försöksverksamheten. Även vid sådana brott som enligt gällande praxis normalt anses kräva kortare fängelsestraff med hänsyn till sin art borde det således enligt henne inte vara uteslutet att samhällstjänst användes i stället för fängelsestraff. Detta gällde exempelvis misshandelsbrott av inte alltför allvarlig art. Även om försiktighet ansågs vara påkallad när det gällde användningen av samhällstjänst vid narkotikabrottslighet borde inte heller sådana brott vara generellt undantagna, utan samhällstjänst borde kunna komma i fråga ”när brottets straffvärde är sådant att påföljden annars skulle ha bestämts till ett kortvarigt fängelsestraff”.s. 58
39.Detta uttalande återkom i samband med att samhällstjänsten gjordes till en permanent del av påföljdssystemet (se prop. 1997/98:96 s. 96). Som det får förstås accepterade lagstiftaren därmed den praxis som hade uppstått och som innebar att narkotikabrott skulle särbehandlas i påföljdsvalshänseende med hänsyn till brottets art.s. 58
40.När det gäller betydelsen av brottets art vid narkotikabrott är rättsfallet NJA 1989 s. 837 av stort intresse. Målet avsåg gatuförsäljning av narkotika. Den tilltalade, som var 19 år, hade sålt två bitar cannabisharts till en person för 200 kr samt därutöver för eget bruk innehaft 3,2 gram cannabisharts. HD ansåg att det rörde sig om narkotikabrott som var ringa. I fråga om påföljden uttalade HD följande. Den s.k. gatulangningen av narkotika — dvs. försäljning på allmän plats, i princip till okända personer — utgör en form av narkotikahantering som numera utmärks av att försäljaren regelmässigt bär på sig endast små mängder av varan. Hanteringen utgör likväl ett mycket väsentligt led för att vidmakthålla och sprida narkotikamissbruket. Att motverka denna hantering är därför en angelägen uppgift för rättsväsendet. Lagstiftarens inställning till ifrågavarande gärningar framgår också av att vid 1985 års ändringar i narkotikastrafflagen just gatulangning angavs som ett exempel på företeelser som talade för att fängelse borde införas i straffskalan för ringa narkotikabrott. (NJA II 1985 s. 514, jfr också prop. 1987/88:71 s. 21.) Brottslighet av det slag som P gjort sig skyldig till bör mot bakgrund av vad nu sagts normalt leda till ett fängelsestraff. Vid påföljdsvalet beaktade HD att den tilltalade vid gärningen var endast nitton år och att ett fängelsestraff riskerade att motverka en positiv utveckling för P:s del bort från missbruk. Påföljden blev därmed skyddstillsyn.s. 58
41.HD:s resonemang i NJA 1989 s. 837 väcker en del frågor. En grundläggande sådan är att HD för ringa brott kom fram till att den överlappande delen av straffskalan skulle användas. För ett brott som inte bedömdes som narkotikabrott av normalgraden bedömde man alltså att det konkreta straffvärdet motsvarade fängelse, vilket i sin tur innebär att det straffvärdebedömdes inom straffskalan för normalgraden av narkotikabrott. Något hållbart skäl för en sådan bedömning fanns knappast. Ansåg man att det konkreta straffvärdet motsvarade fängelse borde brottet ha bedömts vara av normalgraden. Att man uttalade sig som man gjorde i propositionen är inte ägnat att leda till något annat.s. 59
42.Det sagda innebär att brottet inte hade bort bedömas som ringa om man ansåg att påföljden borde bli fängelse, eller en påföljd som ligger på fängelsenivå, utan som brott av normalgraden. Men i så fall borde det ha diskuterats om inte den tilltalades ålder med tillämpning av 29 kap. 7 § BrB likväl hade bort leda till att påföljden bestämdes till böter. En sådan bedömning framstår för övrigt som naturlig.s. 59
43.En annan fråga är om verkligen brottets art mera generellt ska anses tala särskilt starkt för fängelse när det är fråga om överlåtelse av narkotika i mycket små mängder, som det var i detta fall. Det kan väl vara så att brottets art talar för fängelse i en hel del fall av narkotikabrott. Men helt klart finns det narkotikabrott som bör leda till villkorlig dom (med böter) eller till skyddstillsyn. Utrymmet för en sådan påföljdsbestämning, liksom för villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst, bör ingalunda betraktas som försumbart.s. 59
44.I det nu diskuterade hänseendet är mefedrondomen II (NJA 2012 s. 000) av stort intresse. Slutsatsen av den domen är nämligen att brottets art inte medför att det finns tillräckliga skäl för fängelse om straffvärdet motsvarar fängelse en månad eller kortare tid. Detta gäller särskilt om det har rört sig om innehav för eget bruk. I stället har här villkorlig dom eller skyddstillsyn företräde. Först om straffvärdet motsvarar fängelse två månader är det enligt domen normalt så att det vid en prövning enligt 30 kap. 4 § BrB finns skäl för fängelse. Men då är det fullt möjligt att tillämpa villkorlig dom med samhällstjänst eller skyddstillsyn med samhällstjänst upp till och med straffmätningsvärden motsvarande fängelse tre månader.s. 59
45.I praktiken innebär mefedrondomen II (NJA 2012 s. 000) att en del tidigare rättsfall avseende påföljdsvalet vid narkotikabrott får betraktas som överspelade. Ett sådant är NJA 1997 s. 522 i vilket rättsfall HD konstaterade att narkotikabrott, som inte är ringa, är av sådan art att fängelse normalt ska väljas som påföljd. Åtalet avsåg innehav av 8 gram amfetamin vid ett tillfälle och två till fem gram vid fem eller sex tillfällen.s. 60
46.Det bör framhållas att det i fall av detta slag, dvs. vid innehav av mindre mängder narkotika huvudsakligen för eget bruk, ofta kan finnas fog för att förena skyddstillsynen med en föreskrift om missbruksbehandling. I så fall bör det vara möjligt att tillämpa skyddstillsyn även om straffmätningsvärdet motsvarar fängelse i uppemot två eller tre månader. Fastän HD inte direkt uttalar detta är det en rimlig slutsats att det förhåller sig så med hänsyn till att skyddstillsyn enligt både NJA 2000 s. 314 och NJA 2008 s. 359 är en generellt sett mera ingripande påföljd än villkorlig dom och därmed måste kunna användas i fall där brottsligheten är sådan att villkorlig dom inte är en tillräckligt ingripande påföljd ens om den förenas med böter.s. 60
47.En behandlingsföreskrift i en skyddstillsynsdom kan även ha formen av en behandlingsplan. Det bör dock observeras att det i fall av detta slag inte är fråga om en kontraktsvård med ett angivet alternativt fängelsestraff. Detta har att göra med att den inledande prövningen enligt 30 kap. 4 § BrB inte leder fram till att det finns skäl för fängelse bl.a. eftersom det var möjligt att döma till en tämligen ingripande skyddstillsyn. Skyddstillsyn med kontraktsvård och ett i domslutet angivet alternativt fängelsestraff kan förstås tillämpas i avsevärt större utsträckning. Är bara behandlingen tillräckligt ingripande hindrar normalt inte ens ett straffmätningsvärde (alternativstraff) på fängelse två år en sådan påföljd.s. 60
48.Det bör påpekas att HD:s ställningstagande i mefedrondomen II (NJA 2012 s. 000) knappast bryter mot gällande förarbeten eller mot vad HD har uttalat tidigare. T.ex. finns det anledning att påminna om NJA 2001 s. 86. Det rättsfallet avsåg smuggling av 23,5 kg kat av en relativt ung kvinna (dock över 21 år) som inte själv använde kat. HD angav straffvärdet (som också var straffmätningsvärdet) till motsvarande fängelse fyra månader. Därefter uttalade HD följande. Narkotikabrott är ett artbrott som, utom i ringa fall, normalt ska föranleda fängelsestraff (jfr NJA 1997 s. 522). Villkorlig dom i förening med en föreskrift om samhällstjänst eller skyddstillsyn i förening med en sådan föreskrift bör emellertid i särskilda fall även vid sådana brott kunna ersätta kortvariga fängelsestraff (jfr prop. 1989/90:7 s. 20 och 1997/98:96 s. 96). Påföljden bestämdes av HD, som hänvisade till en del omständigheter på det personliga planet, till villkorlig dom med samhällstjänst 110 timmar.s. 61
49.Som en kommentar till HD:s domskäl i NJA 2001 s. 86 kan man väl i och för sig säga att brottets art över huvud taget inte har någon betydelse om brottet bedöms som ringa och därmed bör föranleda ett bötesstraff. Med ringa fall bör HD därmed ha menat brott av normalgraden som inte är så allvarliga. En sådan tolkning skulle, tvärtemot hur det nog ofta har uppfattats, alltså innebära att brottets art redan enligt detta rättsfall inte medför att narkotikabrott av normalgraden med ett lågt straffvärde alltid bör föranleda fängelse. I stället finns det ett utrymme för villkorlig dom eller skyddstillsyn. I det aktuella fallet rörde det sig om smuggling, dvs. ett led i distributionen av narkotika. Och då är det lätt att hålla med HD om att en strängare påföljd inte sällan kan vara befogad.s. 61
50.När det gäller betydelsen av brottets art för påföljdsvalet vid narkotikabrott bör även NJA 2001 s. 570 nämnas. Målet avsåg innehav av opium, en bit om 0,6 gram och en bit som vägde 0,3 gram. HD ansåg att straffvärdet motsvarade fängelse tre månader (vilket för övrigt framstår som väl högt). Vid ett sådant straffvärde och då den tilltalades personliga förhållanden inte ledde till något annat stannade HD för att villkorlig dom förenad med samhällstjänst inte kunde anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd för brottet.s. 61
51.I domen hänvisade HD till de uttalanden som hade gjorts i NJA 1997 s. 522 och NJA 2001 s. 86 om narkotikabrott och brottets art. Däremot hänvisade HD inte till rättsfallet NJA 2000 s. 314 i vilket HD uttalade bl.a. att skyddstillsyn är en för den dömde generellt sett mer ingripande påföljd än villkorlig dom och att följden av detta är att det finns ett större utrymme för att använda skyddstillsyn än villkorlig dom som ett alternativ till fängelse. Med hänvisning till detta uttalande borde HD ha prövat om inte skyddstillsyn (med samhällstjänst) skulle ha kunnat utgöra ett alternativ till fängelse. Rätt starka skäl talar faktiskt för att det förhöll sig så. Den tilltalade dömdes ju bara för innehav och det rörde sig om små mängder.s. 61
52.För att fullständiga bilden bör påpekas att HD i NJA 2008 s. 653 ansåg att innehav för eget bruk av 0,73 gram kokain inte borde föranleda fängelse med hänsyn till det låga straffvärdet. Påföljden bestämdes i stället till villkorlig dom och 90 dagsböter. Vidare bör nämnas att i NJA 1993 s. 38 blev påföljden villkorlig dom och 70 dagsböter för smuggling av knappt ett hekto cannabis. Och i NJA 1997 s. 193 bestämdes påföljden till skyddstillsyn för innehav av 0,17 gram heroin.s. 62
53.Av intresse i sammanhanget är också att en av de tilltalade i mefedrondomen (NJA 2011 s. 367) dömdes till villkorlig dom med samhällstjänst 100 timmar och ett alternativt fängelsestraff om tre månader. Personen i fråga hade gjort sig skyldig till försök till narkotikabrott och narkotikasmuggling genom att i samråd med fyra andra via internet beställa, och med 10 000 kr betala för, 100 gram mefedron. Någon leverans skedde dock inte. De inblandade hade alla bidragit med samma summa till betalningen och avsikten var att mefedronet skulle fördelas lika mellan dem. Någon mera utförlig motivering till påföljdsvalet ges inte i HD:s domskäl. Prejudikatvärdet var väl därmed ursprungligen inte så högt. Men fallet ligger väl i linje med mefedrondomen II (NJA 2012 s. 000), vilket innebär att dess värde har stärks i och med att det i detta avseende kan ses som en del av en konsekvent och sammanhållen rättstillämpning från HD:s sida. Sammanfattning beträffande påföljdsvalet I mefedrondomen II (NJA 2012 s. 000) uttalar HD bl.a.s. 62
54.9. [ - ] Som en allmän utgångspunkt bör kunna gälla att villkorlig dom med dagsböter eller skyddstillsyn kan komma i fråga även vid straffvärden som motsvarar fängelse i en månad (jfr Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl., 2012, s. 343). Skyddstillsyn anses generellt vara en mer ingripande påföljd än villkorlig dom. Härtill kommer att skyddstillsynen kan förenas med olika slags föreskrifter som kan ge påföljden ytterligare skärpa. Följden av detta är att det finns ett något större utrymme för att döma till skyddstillsyn (se NJA 2000 s. 314 och NJA 2008 s. 359).s. 62
55.11. Som en allmän utgångspunkt bör kunna gälla att villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med samhällstjänst, trots brottslighetens art, kan komma i fråga om det väsentligen gäller innehav av narkotika för eget bruk och straffvärdet inte är högre än att det motsvarar fängelse tre månader. Om det däremot gäller distribution av narkotika eller om straffvärdet är så högt att det motsvarar mer än fängelse tre månader bör brottets art i allmänhet få ett sådant genomslag att påföljden får bestämmas till fängelse. Även i fall av detta slag kan dock särskilda skäl ge anledning att döma till skyddstillsyn (se 30 kap. 9 § andra stycket brottsbalken [och p. 9 ovan).] Detta bör innebära följande.s. 62
56.Om straffvärdet (i princip straffmätningsvärdet) motsvarar fängelse fjorton dagar, 21 dagar eller en månad:s. 62
57.Villkorlig dom (med dagsböter) duger i princip som påföljd. Även skyddstillsyn kan användas som påföljd. Skyddstillsyn kan tillämpas också om straffvärdet (i princip straffmätningsvärdet) skulle vara något högre, men i princip inte om det motsvarar fängelse två månader. De föreskrifter som skyddstillsynen förenas med har betydelse för hur långt domstolen kan sträcka sig. För en tillämpning av skyddstillsyn med föreskrifter om behandling vid högre straffvärden eller straffmätningsvärden får det bli fråga om (en äkta) kontraktsvård med utsatt alternativstraff.s. 63
58.Om straffvärdet (i princip straffmätningsvärdet) motsvarar mer än fängelse en månad men inte mer än fängelse tre månader: A) Om det är fråga väsentligen om innehav för eget bruk: Villkorlig dom med samhällstjänst eller skyddstillsyn med samhällstjänst kan tillämpas. Eftersom skyddstillsyn är en för den dömde generellt sett mer ingripande påföljd bör skyddstillsyn med samhällstjänst kunna användas även vid straffvärden (straffmätningsvärden) som motsvarar uppemot fängelse fyra månader om skälen för skyddstillsyn är starka. B) I andra fall: Om det inte rör sig om fall enligt A) råder det en stark presumtion för fängelse. Denna kan dock brytas i särskilda fall enligt vanliga regler. Här kan tilläggas att påföljdskombinationen skyddstillsyn-fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB bör kunna komma till användning i en hel del fall som består av både eget missbruk och överlåtelse av narkotika syftande till finansiering av missbruket. Denna påföljdskombination bör vid narkotikabrott kunna tillämpas om skälen för skyddstillsyn framstår som tämligen starka och straffvärdet inte motsvarar fängelse i mer än ett år. Var den nedre gränsen för påföljdskombinationen går kan diskuteras. Straffmätningsvärdet bör väl dock motsvara åtminstone fängelse fyra månader. Fängelsestraffet enligt 28 kap. 3 § BrB blir då fjorton dagar. Vid den övre gränsen blir fängelsestraffet tre månader. 6.8 En specialfråga om gränsen för ringa brott Som framgår av femtiotablettersdomen (NJA 2012 s. 000) är sort och mängd narkotika i princip avgörande för bedömningen av om ett narkotikabrott är ringa eller om det är av normalgraden. Detta har rättstillämpningen utgått från tidigare och det gäller alltså även framgent. Åklagarmyndigheten har för övrigt i oktober 2012 gett ut RättsPM 2012:7 i vilket det finns uppgifter om normalpåföljder för brott för vilka strafföreläggande regelmässigt utfärdas. I rättspromemorian finns även narkotikabrotten med. Beträffande dessa anges vilket bötesstraff som normalt bör föreläggas beroende på preparat och mängd. De gränser för ringa brott som indirekt framgår av promemorian stämmer överens med gränserna i de tabeller som finns som bilaga till uppsatsen.s. 63
59.En fråga som förtjänar diskussion är om tabellerna och rättspromemorian beträffande gränsen för ringa brott är konsistenta avseende samtliga preparat. Det förhåller sig nämligen så här: I farlighetshänseende återspeglar tabellerna uppfattningen att hantering av 40 gram amfetamin har ett straffvärde, bedömt efter endast sort och mängd och alltså innan hänsyn har tagits till övriga straffvärdepåverkande omständigheter, som motsvarar fängelse fyra månader. Ett straffvärde på denna nivå anses också, under samma förutsättningar, hantering av 4 gram heroin ha. För kokain och opium anses motsvarande mängder vara 8 gram respektive 12 gram.s. 64
60.Detta innebär att de nu angivna preparaten i farlighetshänseende på straffvärdenivån fängelse fyra månader anses förhålla sig till varandra så, att heroin är tio gånger farligare än amfetamin medan kokain är fem gånger farligare och opium drygt tre gånger så farligt. Motsvarande jämförelse med avseende på hur gränsen dras för ringa brott enligt tabellerna och Åklagarmyndighetens promemoria utfaller emellertid på ett annat sätt. Här anses uppenbarligen heroin vara 100 gånger farligare än amfetamin medan kokain och opium anses vara drygt åtta respektive drygt 30 gånger farligare.s. 64
61.Om bedömningen av preparatens relativa farlighet skulle vara konsistent borde gränsen mellan ringa brott och normalgraden av brott inte som, enligt tabellerna, dras vid 0,05 gram heroin utan vid 0,5 gram. För kokainets och opiets del borde motsvarande mängder vara ett gram respektive 1,5 gram.s. 64
62.HD har inte under de senaste åren haft uppe till bedömning hur gränsen mellan ringa brott och normalgraden bör dras när det gäller de heroin, kokain och opium. Däremot har HD i NJA 1997 s. 193 behandlat denna fråga avseende heroin (innehav av 0,17 gram för eget bruk bedömdes som brott av normalgraden) och i NJA 2008 s. 653. I det sistnämnda fallet bedömde HD att innehav av 0,73 gram kokain för eget bruk utgjorde brott av normalgraden. Frågan blir då om det trots detta, mot bakgrund av de kraftiga förändringar av narkotikapraxis som nu har skett, finns anledning att justera även dessa gränser och då göra det utan stöd i HD:s praxis. För egen del skulle jag säga att så mycket av äldre praxis nu har frångåtts att det kan ifrågasättas om det finns tillräckligt goda skäl för att — med hänvisning endast till att HD inte har haft just den frågan uppe till bedömning i något av de senaste rättsfallen — hålla fast vid sådana tidigare gällande straffvärdegränser som i ljuset av HD:s avgöranden de senaste åren men även i övrigt framstår som diskutabla. Och att exempelvis heroin vid straffvärdenivån fängelse fjorton dagar ska anses 100 gånger farligare än amfetamin när motsvarande relation vid straffvärdenivån fängelse fyra månader är tio gånger farligare förtjänar faktiskt att diskuteras.s. 64
63.Med hänvisning till det nyss förda resonemanget finns det till uppsatsen även en justerad tabell (bilaga 3). Justeringen omfattar även subutex och svamp, vid vilka narkotikasorter motsvarande problem finns.s. 65