1.3.1 Mefedron Katinon är den huvudsakliga centralstimulerande substansen i växten kat. Substanser som till strukturen liknar katinon, men som är framställda på kemisk väg (och alltså konstgjorda), kallas syntetiska katinoner. Under de senaste åren har flera syntetiska katinoner introducerats på den illegala marknaden. MDPV, metylon, mefedron, metedron, butylon, flefedron, nefyron och N-etylkatinon är exempel på narkotikaklassade syntetiska katinoner.s. 31
2.Mefedron, som alltså är en syntetisk katinon, klassades som hälsofarlig i december 2008 och som narkotika i maj 2009. Till sin kemiska struktur liknar mefedron såväl amfetamin — som kemiskt sett är att betrakta som en grundform — som ecstasy. Även i fråga om de farmakologiska effekterna liknar mefedron dessa båda preparat. Narkotikan hindrar bl.a. den normala överföringen mellan hjärnceller av signalsubstanserna dopamin och serotonin. När dopamin frigörs uppkommer euforiskapande effekter, medan frisättandet av serotonin ger bl.a. hallucinogena verkningar. Beträffande de euforiskapande effekterna liknar mefedronet mest amfetamin, medan det i fråga om hallucinogena verkningar mer liknar ecstasy. 3.2 Den aktuella brottsligheten I målet var ursprungligen nio personer åtalade. Endast beträffande tre av dessa fullföljdes målet till hovrätten och sedermera till HD.s. 31
3.En av dem (N) som målet gällde i hovrätten och hos HD kan sägas ha varit relativt perifer i sammanhanget. Han dömdes för att han tillsammans med fyra andra personer via internet hade beställt 100 g mefedron. För detta hade han och kamraterna betalat 10 000 kr. Någon leverans skedde emellertid inte. Avsikten var att narkotikan skulle delas lika mellan beställarna och de hade alla bidragit ekonomiskt med lika stora belopp.s. 31
4.De två huvudpersonerna (M och L) dömdes för två fall av narkotikabrott och narkotikasmuggling bestående i att de vid vartdera tillfället i Tyskland hade förvärvat 1 kg mefedron som de därefter hade fört in i Sverige och sedan hade innehaft här i överlåtelsesyfte och också till viss del sålt till andra personer. De dömdes också för försök och stämpling till narkotikabrott och narkotikasmuggling avseende 0,5 kg respektive 9,5 kg mefedron. I dessa delar bestod brottsligheten i att de hade beställt och betalat för den mindre mängden och kommit överens om beställningen när det gäller den större mängden. Någon leverans ägde emellertid inte rum. (Även vissa andra brott hade de gjort sig skyldiga till. Dessa hade dock en underordnad betydelse för påföljdsbestämningen.) 3.3 Underrätternas domar Mefedron var vid den aktuella tidpunkten ett nytt preparat. När det gällde frågan, hur preparatets farlighet borde bedömas, rådde både vid tingsrätten och i hovrätten viss osäkerhet. Andra domstolar hade nämligen i tidigare mål redovisat skilda uppfattningar. Vissa hade jämställt mefedron med ecstasy i farlighetshänseende medan andra hade gett uttryck för uppfattningen att mefedron inte borde ses som farligare än amfetamin. Tingsrätten anslöt sig, med hänvisning till en dom från Hovrätten för Västra Sverige, till den senare uppfattningen.s. 31
5.Tingsrättens påföljdsbestämning resulterade, med en synnerligen kort motivering, i att de båda huvudmännen dömdes till fängelse sex år medan påföljden för N bestämdes till villkorlig dom med samhällstjänst i 160 timmar och ett alternativt fängelsestraff om sex månader.s. 32
6.Tingsrättens dom överklagades både av åklagaren och av M, L och N. Vid sidan av andra yrkanden menade åklagaren att hovrätten borde skärpa påföljderna. De tilltalade yrkade bland annat lindrigare bedömning i påföljdsdelen.s. 32
7.I straffvärdefrågan redovisade hovrätten ett antal tidigare avgöranden från Svea hovrätt enligt vilka mefedron i farlighetshänseende närmast kunde jämställas med ecstasy. Detta innebar att gränsen mellan normalgraden av brottet och grovt brott — vid ett rent mängdresonemang — enligt hovrätten borde ligga vid 15 gram. Hovrätten hänvisade också till vad en del sakkunniga hade uttalat, vilket gav stöd för att hovrättens praxis var riktig. Den slutsats som hovrätten redovisade ledde till att straffet för M och L, med tillämpning av bestämmelsen i 26 kap. 2 § brottsbalken som medger högre fängelsestraff vid flerfaldig brottslighet, bestämdes till fängelse 14 år och för N till fängelse ett år. För N:s del innebar hovrättens dom dessutom att hans gärning bedömdes som försök till grovt brott. 3.4 Högsta domstolens dom Målet fördes till HD av de tilltalade. De ville ha en mildare bedömning i påföljdsdelen. N ville dessutom att hans gärning skulle bedömas som försök till brott av normalgraden. Riksåklagaren motsatte sig ändring.s. 32
8.I sin dom för HD inledningsvis ett resonemang kring mefedron och detta preparats farlighet. HD påminner också om vad som uttalades om förhållandet mellan narkotikabrott av normalgraden och grovt narkotikabrott i samband med 1981 års straffskaleändringar. Härefter går HD igenom dittillsvarande praxis när det gäller principerna för rubricering och straffmätning vid narkotikabrott. Som en allmän sammanfattning uttalar HD att rubriceringen grovt narkotikabrott är avsedd för främst sådana allvarliga gärningar som ingår i en organiserad narkotikahandel med inriktning på att i vinningssyfte sprida missbruk och utnyttja missbrukarnas beroende. Narkotikabrott som står i ett direkt samband med ett eget missbruk är däremot enligt HD som regel inte avsedda att betecknas som grova brott och får allmänt sett anses ha ett lägre straffvärde. Samtidigt framhåller HD, vilket också gjordes i den proposition som föregick 1981 års lagändring (se prop. 1980/81:76 s. 208), att det förhållandet att gärningsmannen missbrukar narkotika givetvis inte kan åberopas som skäl för strafflindring ”vid narkotikabrott av verkligt allvarlig natur, t.ex. när gärningsmannen tagit befattning med narkotika i stor omfattning eller när gärningen är ägnad att leda till en omfattande spridning av missbruket”.s. 33
9.När det gäller frågan om betydelsen vid påföljdsbestämningen av den sort och den mängd narkotika som har hanterats av den tilltalade uttalar HD, att denna faktor är viktig vid straffvärdebedömningen. Särskilt gäller detta i fråga om brottslighet som inte är grov. Men samtidigt framhåller HD att tabeller som har upprättats med utgångspunkt i sort och mängd alltid är förenade med osäkerheter. Detta hänger samman med att de bygger på att det är möjligt att på ett rimligt sätt jämföra olika preparats farlighet. Man måste också kunna bedöma vilken mängd som utgör en missbruksdos. Båda dessa förutsättningar, som måste vara uppfyllda för att straffvärdetabeller ska vara rättvisande, får enligt HD för närvarande grundas på bedömningar som saknar ett övertygande vetenskapligt underlag.s. 33
10.HD:s slutsats blir, helt naturligt, att tabeller för straffvärdebedömningen av narkotikabrott måste användas med försiktighet och med insikt om att det kan finnas behov av att ompröva de utgångspunkter som de vilar på. Detta gäller särskilt när det rör sig om större mängder narkotika. Ett dömande efter tabeller även högt upp i straffskalan riskerar dessutom i vissa, t.o.m. i ganska många, fall att leda till att man ”slår i taket”, dvs. når maximistraffet. I sådana situationer finns det betydande begränsningar för domstolen att vid straffmätningen låta de andra faktorer få betydelse som, vid sidan av sort och mängd, bör påverka straffvärdet. I sistnämnda hänseende kan hänvisas till diskussionen beträffande s.k. straffvärdemässigt övervärde (se NJA 2010 s. 592 och där gjorda hänvisningar).s. 33
11.Tabeller som graderar straffvärdet av narkotikabrott utifrån sort och mängd fyller alltså en begränsad funktion för straffvärdebedömningen särskilt i de övre delarna av straffskalan för grovt narkotikabrott. I sådana fall utgör den mängd narkotika som den tilltalade har tagit befattning med i första hand en indikation på huruvida hanteringen har ”utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt” vilket ju är ett av kriterierna för när ett brott kan vara att bedöma som grovt.s. 33
12.HD fann att mefedrons generella farlighet, med den utredning som hade presenterats i målet, inte på något för straffvärdebedömningen avgörande sätt skilde sig från amfetamins generella farlighet.s. 34
13.Påföljden i HD bestämdes för M och L till fängelse fyra år medan N dömdes till villkorlig dom med samhällstjänst 100 timmar och ett alternativstraff på fängelse tre månader. Hans brott nedrubricerades också till försök till brott av normalgraden.s. 34
14.Som straffvärdepåverkande faktorer, vid sidan av sort och mängd, framhöll HD följande (avseende främst de två huvudåtalade).s. 34
15.• Brottsligheten hade samband med gärningsmännens eget missbruk.s. 34
16.• Befattningen med mefedronet syftade till handel med narkotika.s. 34
17.• Handeln var ägnad att ge en inte obetydlig ekonomisk vinst.s. 34
18.• Gärningsmännen hade inte stått främmande för en fortsatt och ut-s. 34
19.vidgad handel med narkotika.s. 34
20.• Brottsligheten låg förhållandevis långt ifrån delaktighet i den organi-s. 34
21.serade och ofta internationella narkotikahandel för vilken de övres. 34
22.delarna av straffskalan främst är avsedd.s. 34
23.• Brottsligheten ingick inte som ett led i en vidare verksamhet och dens. 34
24.hade inte varit mer omfattande än att den i sin helhet hade skötts avs. 34
25.M och L.s. 34
26.• Brottsligheten hade inte sträckt sig över någon längre tid.s. 34
27.• Försäljningen hade varit begränsad till vänner och bekanta.s. 34
28.• Det hade varit fråga om ett ursprungligt samköp.s. 34
29.• Det hade rört sig om försöksbrott som generellt sett har ett lägres. 34
30.straffvärde än fullbordade brott. Efter mefedrondomen har HD meddelat prövningstillstånd i ett ganska stort antal narkotikamål. De allra flesta är avdömda nu, vilket innebär att det finns gott underlag för en beskrivning av hur narkotikabrott bör bedömas påföljdsmässigt. I det följande ska de övriga domar från HD som hittills har meddelats under åren 2011 och 2012 i narkotikabrottmål redovisas i kortform.s. 34