1.2.1 Chefsrådmännens lista När straffskalorna för narkotikabrotten skärptes med början i 1968 års narkotikastrafflag uppfattades det så att det fanns ett behov av riktlinjer för hur de nya strängare straffskalorna skulle användas. Vad som senare kom att kallas chefsrådmännens lista upprättades dock först under slutet av 1980-talet. En av initiativtagarna till denna var Tomas Krüeger, som då var chefsrådman vid Malmö tingsrätt och också chef för den avdelning inom tingsrätten på vilken narkotikabrottmålen lottades. Tomas Krüeger hade under mitten av 1980-talet bl.a. deltagit i FN:s narkotikakonferens i Wien. Han hade även gjort studieresor till USA och England. I USA hade han sammanträffat med en federal påföljdskommission vars uppdrag var att arbeta fram gemensamma riktlinjer för påföljdsbestämning, bl.a. när det gällde narkotikamål.s. 12
2.I USA var praxis avseende påföljdsbestämning i narkotikamål splittrad. Enighet verkade dock råda om hur vissa preparat förhöll sig till varandra i fråga om farlighet. Så ansågs 1 gram heroin vara likvärdigt med 2 gram kokain och 10 gram amfetamin.s. 12
3.Under åren 1989 och 1990 sammanträffade Tomas Krüeger med chefsrådmännen på de avdelningar vid Stockholms tingsrätt respektive Göteborgs tingsrätt som dömde i narkotikamål. De gjorde också gemensamma studieresor till Köpenhamn, Oslo och Helsingfors och sammanträffade på dessa orter med tull, polis, åklagare och domstolar.s. 12
4.När chefsrådmännen sedan satte sig ned för att upprätta riktlinjer för påföljdsbestämningen i narkotikamål blev den amerikanska uppfattningen om de olika narkotikasorternas farlighet styrande beträffande heroin, kokain och amfetamin. När det gällde cannabis fanns det en praxis vid svenska domstolar som innebar att det preparatet i farlighetshänseende motsvarade en tiondel av amfetamins farlighet räknat i vikt.s. 12
5.Vid sitt arbete gjorde chefsrådmännen en genomgång av olika hovrättsfall. En dom som fick särskild betydelse var en från skånska hovrätten som utförligt redogjorde för den praxis som fanns avseende påföljdsbestämning för olaglig hantering av amfetamin. Vad som särskilt intresserade var gränsdragningen mellan narkotikabrott som var ringa och narkotikabrott av normalgraden samt gränsen mellan narkotikabrott av normalgraden och grovt narkotikabrott. I dessa delar fanns det olikheter mellan de tre stora domstolarna. I Stockholm krävdes t.ex. 40 gram heroin för att brottet typiskt sett skulle bedömas som grovt medan det i Malmö räckte med 20 gram. Göteborg låg i detta hänseende närmare Malmö tingsrätts praxis än den praxis som fanns vid Stockholms tingsrätt.s. 12
6.Chefsrådmännen enades om, när det gällde betydelsen av mängden narkotika, att hantering av 25 gram heroin normalt borde bedömas som grovt brott. Med tillämpning av den amerikanska farlighetsbedömningen blev då motsvarande gräns avseende kokain 50 gram och när det gällde amfetamin 250 gram. Gränsen för ringa brott angavs till fall då den hanterade mängden narkotika understeg 1 gram heroin, 2 gram kokain och 10 gram amfetamin. I detta sistnämnda avseende skedde dock justeringar senare.s. 13
7.När det gällde frågan, vilken mängd narkotika som skulle krävas för att straffmaximum fängelse tio år skulle dömas ut, kom chefsrådmännen efter studier av rättspraxis fram till att det borde röra sig om 1 kg heroin, 2 kg kokain och 10 kg amfetamin.s. 13
8.Efter hand som åren gick gjordes ändringar i chefsrådmännens listor. Straffvärdenivåerna i en år 1998 av chefsrådmannen Johan Hansson vid Malmö tingsrätt distribuerad lista finns som bilaga 1 till denna uppsats. 2.2 Rådmannen Georg Sterzels tabeller Georg Sterzel var rådman vid Sollentuna tingsrätt. Han hade redan från notarieåren varit särskilt intresserad av hur man kunde åstadkomma en enhetlig rättstillämpning, inte minst i sådana mål som avsåg ringa förseelser och som sällan var av sådant slag att de motiverade avgöranden från överinstans. Han började därför tidigt att samla på intressanta avgöranden från underinstans, egna och andras. Dessa gjorde han sedan sammanställningar av och samlade i ett kompendium.s. 13
9.På 1980-talet vidgades intresset till narkotikamålen. Georg Sterzel började då med att ställa samman SCB-statistiken och behandla den i tabellform i ett försök att få fram några slags normalpåföljder i olika fall. När andra sammanställningar gjordes, t.ex. chefsrådmännens listor, bearbetade han även det materialet.s. 13
10.Georg Sterzel bedrev sitt arbete med att sammanställa praxis fortlöpande. Detta ledde till att hans kompendium efter hand kom att innehålla allt fler uppgifter. Vid de påföljdsseminarier som administrerades av Domstolsverket visade det sig att Georg Sterzels arbete redan på 1980-talet hade fått en betydande spridning bland domare.s. 13
11.Så småningom hade kompendiet vuxit ut till en relativt tjock lunta. Eftersom det vid mitten av 1990-talet i det närmaste hade fått allmän spridning gav Georg Sterzel, på förfrågan från Domstolsverket, år 1995 tillstånd till verket att kopiera och distribuera det inom domstolarna.s. 13
12.År 1998 kom den första upplagan av Studier rörande Påföljdspraxis m.m. Uppdateringen av boken var ursprungligen tänkt att ske genom supplementhäften. Denna tanke genomfördes vid ett tillfälle. Härefter har boken kommit ut i nya upplagor åren 2001, 2005 och 2009. Från och med tredje upplagan år 2005 ombesörjs nya upplagor av författaren till denna uppsats. Huvudansvaret för avsnittet rörande narkotikabrotten har dock chefsrådmannen Stefan Reimer haft i tredje och fjärde upplagan.s. 14
13.Georg Sterzels tabeller avseende straffvärdet av narkotikabrott tog sikte i huvudsak på sort och mängd narkotika. I förordet till första upplagan av Studier rörande påföljdspraxis m.m. betonar Georg Sterzel starkt att syftet med hans framställning i första hand var att notera normal påföljd för någon form av genomsnittligt beteende i de berörda fallen. Han framhåller också att inverkan av förmildrande eller försvårande omständigheter i de särskilda fallen endast undantagsvis hade beaktats samt att en grundläggande utgångspunkt ofta hade varit en av flera omständigheter som kan vara av betydelse i ett tänkt normalfall. De exempel som han gav var att för tillgreppsbrotten hade han använt värdet av det tillgripna och för narkotikabrotten mängden hanterad narkotika. Han tillade särskilt att det ofta i det enskilda fallet måste beaktas även andra både subjektiva och objektiva omständigheter. Som exempel angav han den tilltalades ålder och sinnesbeskaffenhet samt olika i 29 kap. BrB särskilt angivna förhållanden.s. 14
14.Avslutningsvis uttalade Georg Sterzel att med försiktighet använda utifrån dessa starkt avgränsade utgångspunkter borde de i hans sammanställningar lämnade riktlinjerna kunna tjäna till viss ledning vid dömandet och förhoppningsvis främja en någorlunda enhetlig straffmätning. 2.3 Högsta domstolens vägledande avgöranden Under narkotikastrafflagens giltighetstid har HD vid ett mycket stort antal tillfällen tagit upp narkotikabrott och brott som har innefattat smuggling av narkotika. Här ska de olika rättsfallen fram till den s.k. mefedrondomen (NJA 2011 s. 357) redovisas i kortform.s. 14
15.Det första avgörandet kom redan år 1968. Det avsåg frågan, om en bil som hade använts som hjälpmedel vid försäljning av narkotika kunde förklaras förverkad. HD:s svar på frågan blev ett ja (se NJA 1968 s. 336). Året efter dömde HD i NJA 1969 s. 113 en person som för försäljning hade innehaft omkring 600 gram amfetamin, förpackat i ca 3 000 påsar, samt 191 gram i en påse. Påföljden blev fängelse ett år tre månader, men denna avsåg även allmänfarlig vårdslöshet i form av sängrökning och därav orsakad brand i sängen. Målet gällde också frågan om förvisning (den tilltalade var finsk medborgare).s. 14
16.Härefter finns i NJA:s register, med hänvisning till narkotika, narkotikabrott, grovt narkotikabrott, brottspåföljd eller smuggling (av narkotika), följande fall refererade såsom vägledande avgöranden.s. 14