1 · Bakgrund

1.1.1 Framväxten av 1968 års narkotikastrafflag Före år 1968 fanns ansvarsbestämmelser angående olovlig hantering av narkotiska preparat i 13 § i 1962 års narkotikaförordning. Straffet för brott mot förordningen var fängelse (vilket innebar att fängelse i lägst en månad och högst två år kunde dömas ut för ett brott) eller, om brottet var ringa, dagsböter. Genom 1968 års narkotikastrafflag höjdes maximistraffet för brott av detta slag till fängelse fyra år. Dessutom utvidgades området för kriminaliseringen på så sätt att även försök, förberedelse och stämpling till narkotikabrott blev straffbelagt.s. 1

2.Bakgrunden till 1968 års narkotikastrafflag var att det olagliga bruket av narkotiska preparat hade ökat. Det bör emellertid nämnas att samtidigt hade den legala förskrivningen av flera narkotikasorter minskat kraftigt under första delen av 1960-talet. Detta gällde t.ex. morfin och ersättningsmedel för morfin, där det hade skett en nedgång med 60 procent. En ännu starkare reducering kunde noteras avseende förskrivning av centralstimulerande medel, beträffande vilka minskningen var 85 procent.s. 1

3.Vad som särskilt oroade var den ökning av läkemedels- och narkotikamissbruket som hade skett bland ungdomar. Även om ungdomarnas missbruk fortfarande på 1960-talet generellt sett var jämförelsevis begränsat, utgjorde det ett allvarligt problem inom vissa grupper. Omfattningen av missbruket var dock i mångt och mycket okänd.s. 2

4.Från politiskt håll ansågs det uppenbart att det tilltagande narkotikamissbruket måste bekämpas med all kraft. Man tänkte gå fram längs olika vägar.s. 2

5.Ett viktigt sätt att motverka en negativ utveckling ansågs vara att satsa på vård och behandling. I denna del framhöll man att den första uppgiften borde vara att spåra upp narkotikamissbrukaren, bringa honom till sjukdomsinsikt och försöka förmå honom att frivilligt genomgå behandling i öppen vård eller på sjukhus. Efter avgiftning och avvänjning från missbruket genom medicinsk behandling — bl.a. psykoterapi i grupp och individuellt — borde följa fortsatt behandling i öppen eller sluten form. Man tänkte sig att det var viktigt att vårdpersonalen hela tiden hade kontakt med patienten och följde utvecklingen. Detta ansågs speciellt betydelsefullt ”under den känsliga period som inträder för narkotikamissbrukaren när han efter den skyddade tillvaron på en sluten institution skall försöka anpassa sig på nytt i samhället” (se prop. 1968:7, s. 63 f.). Då skulle missbrukaren få hjälp med arbete och bostad samtidigt som möjligheter skulle ges till fortsatt terapi i form av samtal med läkare, psykolog eller kurator. En sådan behandling kombinerad med arbete eller utbildning ansågs kunna bli avgörande när det gällde att hindra ett återfall.s. 2

6.Den andra vägen bestod i en vidgning av möjligheterna att ”bekämpa den illegala hanteringen av beroendeframkallande medel” (a. prop. s. 106 f.).s. 2

7.Det ansågs särskilt angeläget att motverka den illegala handeln med narkotika. Framför allt borde man med kraft söka ingripa mot personer som i yrkesmässiga former distribuerade narkotika. Den illegala narkotikahandeln ansågs vara ett av de främsta exemplen på organiserad brottslighet och man hade bilden av att den bedrevs av organisationer med avsevärda resurser i form av pengar, utrustning och personal. Kunde man effektivt komma åt de illegala distributionsleden trodde man att mycket kunde vara vunnet i kampen mot missbruket.s. 2

8.Det som man satsade på i det sistnämnda hänseendet var bl.a. straffskärpningar men, som har framgått av det föregående, också kriminalisering av vissa dittills straffria handlingar. Man kände emellertid en viss kluvenhet inför frågan, om straffskärpningar var ett lämpligt medel. Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att BrB vid denna tidpunkt hade varit i kraft i bara några år och att den grundläggande tanken i BrB kan sägas ha varit att man skulle ersätta straff med vård och behandling. Det var därför naturligt att man i propositionen (a. prop. s. 107 f.) framhöll att domstolarna vid bestämmandet av påföljd för narkotikabrottslighet hade möjlighet att beakta hela det komplex av fakta som föreligger till bedömande. Hit hörde enligt lagstiftaren brottets samhällsfarlighet, omständigheterna vid och kring brottet, gärningsmannens avsikt med brottet och gärningsmannens personliga förhållanden m.m. I sammanhanget framhölls att lämplig vård i vissa fall kunde anordnas utan lagföring inför domstol. Det uttalades också att det beträffande narkotikamissbrukare i betydligt större utsträckning än vad som generellt sett gällde vid andra former av brottslighet torde vara befogat att utnyttja de särskilda hjälp- och vårdåtgärder som stod till buds. Syftet med samhällets insatser skulle i första hand vara att hjälpa och bota, inte att straffa. Särskilt viktigt var det när det gällde det unga klientelet. I linje med denna inställning var eget bruk av narkotika inte straffbelagt.s. 2

9.Som argument för den kraftigt förhöjda straffskalan — maximistraffet höjdes till fängelse fyra år — anförde departementschefen i propositionen (prop. 1968:7, s. 111) att, även om det inte fanns anledning att överdriva betydelsen av straffskärpningar, narkotikafrågan var så allvarlig att inget medel borde lämnas oprövat i kampen mot narkotikamissbruket. Dessutom intog narkotikabrottsligheten enligt departementschefen i viss mån en särställning därigenom att den kategori kriminella som sysslade med narkotikasmuggling och illegal överlåtelse av narkotika kallt vägde vinstmöjligheterna mot den påföljd som risktagandet kunde medföra. Den starka lockelse som de betydande vinstmöjligheterna i den illegala narkotikahanteringen erbjöd talade enligt honom också för att möjligheter borde finnas att döma ut stränga straff. De brott som det här rörde sig om var nämligen, fortfarande enligt departementschefen, i sina mest utstuderade och hänsynslösa former att anse som mycket samhällsfarliga om man tog i betraktande de skadeverkningar som de gav upphov till i synnerhet hos den unga generationen.s. 3

10.I den nya lagen blev straffskalan för normalgraden av narkotikabrott böter eller fängelse i högst två år. För narkotikaförseelse gällde endast böter. Straffskalan för grovt narkotikabrott blev fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av om det rörde sig om grovt narkotikabrott skulle särskilt beaktas om brottet hade utgjort led i en verksamhet som hade bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller annars hade varit av särskilt farlig art. 1.2 Ändringarna av straffbestämmelserna i narkotikastrafflagen Lagändringen år 1969 Straffbestämmelserna i narkotikastrafflagen, och därmed bl.a. synen på narkotikabrottens abstrakta straffvärde, har efter lagens införande ändrats vid flera tillfällen. Den första ändringen ägde rum redan år 1969. Då blev straffskalan för grovt narkotikabrott fängelse i lägst ett och högst sex år (se prop. 1969:13). I propositionen underströk departementschefen att straffskärpningen var avsedd att bereda domstolarna ytterligare utrymme för utdömande av avsevärda straff för främst de som i stor skala för egen vinning utnyttjar andras okunnighet, nyfikenhet eller beroende av narkotiska medel. Samtidigt borde enligt departementschefen gälla vad som hade uttalats i propositionen 1968:7 om att kontrollorganens verksamhet måste utformas så att den inte motverkar utan understöder samhällets ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande missbrukare. Lagändringen år 1972 Även nästa skärpning av straffskalan för narkotikabrott, som ägde rum år 1972, tog sikte på det grova brottet. Då höjdes maximistraffet från fängelse sex år till fängelse tio år.s. 3

11.I propositionen (prop. 1972:67) hänvisade departementschefen till att narkotikahandeln, då som nu, i hög grad var internationaliserad och att straffskärpningar hade genomförts eller planerades i flera länder i Norden och i Västeuropa. I Finland hade maximistraffet höjts till tukthus i tio år och i Norge hade det lagts fram en proposition med förslag om en höjning av straffmaximum till fängelse tio år. I England var straffmaximum fängelse tio år, men det skulle inom kort höjas till fängelse fjorton år. Straffmaximum i Frankrike hade nyligen höjts till fängelse tjugo år. I Schweiz, där maximistraffet var fängelse fem år fanns det ett förslag om att höja straffmaximum till fängelse tjugo år.s. 4

12.Departementschefen ansåg att det fanns starka skäl för att undvika stora skillnader i fråga om värderingen av narkotikabrott mellan Sverige och andra länder i vår närhet. Han tillade att det, enligt vad han hade inhämtat, inte var uteslutet att straffmaximum i Danmark, som då var fängelse sex år, skulle komma att ändras i samma riktning [som i de nyss angivna länderna].s. 4

13.I propositionen (s. 28) uttalade departementschefen dock att han inte såg något behov av en allmän höjning av straffsatserna för narkotikabrott av olika grader och inte heller fann det önskvärt med en generell skärpning av domstolarnas praxis. Den föreslagna ändringen var avsedd att få effekt endast beträffande den farligaste brottsligheten inom den kategori av ”förbrytelser” som lagtekniskt hör hemma under rubriken grovt narkotikabrott.s. 4

14.Liknande synpunkter framfördes av justitieutskottet (se JuU 1972:14) som bl.a. med anledning av en motion med yrkande om avslag på propositionen uttalade: Argumenteringen [-] i motionen [-] ger utskottet anledning att [-] understryka att den föreslagna skärpningen endast är avsedd att träffa den speciella grova brottslighet, präglad av förslagenhet och hänsynslöshet, som förövas av personer vilka i stor skala för egen vinnings skull utnyttjar andras okunnighet, nyfikenhet eller beroende av narkotiska medel. Smålangarna som mer tillfälligtvis, ofta för att finansiera ett eget missbruk, tar befattning med narkotika berörs över huvud taget inte av propositionens förslag, även om deras brottslighet skulle rubriceras som grov. Den nya strafflatituden får i själva verket betydelse i ett mycket begränsat antal fall. Till belysning härav vill utskottet nämna att antalet personer som under tiden den 1 april 1969 – den 30 juni 1971 dömdes till fängelse i minst två år för grovt narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling — enbart eller i förening med annat brott — uppgick till 157. Med anledning av en motion med yrkande om högre minimistraff för grovt narkotikabrott uttalade utskottet att det för att undvika att lagstiftningen fick effekt för andra gärningar än de som tillhörde den avsedda kategorin ”förbrytelser” var angeläget att nedre gränsen i straffskalan, dvs. ettårsgränsen, förblev oförändrad.s. 5

15.Utskottet framhöll vidare att straffhöjningen självfallet inte fick uppfattas som att de kriminalpolitiska åtgärderna borde prioriteras i kampen mot narkotikan. Enligt utskottets mening var verksamma insatser på vårdsidan ”oundgängligen nödvändiga” om narkotikaproblemet skulle kunna lösas; kriminalpolitiska åtgärder kunde endast i begränsad utsträckning bidra till detta. Lagändringen år 1981 Straffskalorna för narkotikabrottet fick sedan vara i fred fram till år 1981. Lagändringarna då innebar att minimistraffet för grovt narkotikabrott höjdes till fängelse två år och maximistraffet för normalgraden av brottet till fängelse tre år.s. 5

16.Inledningsvis i propositionen (prop. 1980/81:76 s. 194 f.) konstaterade departementschefen att mycket stora insatser under senare år hade gjorts för att man skulle komma till rätta med narkotikaproblemet. Polisens resurser för spaning mot och utredning av narkotikabrott hade förstärkts kraftigt. Åklagarväsendets resurser på narkotikaområdet hade ökats. Och inom kriminalvården hade betydande ansträngningar lagts ned, bl.a. inom ramen för det s.k. Österåkerprojektet. Detta, som innefattade en frivillig drogfri behandlingskedja vid tre anstalter, hade pågått i två år och gett vad som beskrevs som goda resultat. Från hösten 1979 pågick också en försöksverksamhet med kontraktsvård vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala och vid två sjukhus i Stockholmsområdet.s. 5

17.Också inom tullen hade ansträngningar gjorts liksom på det internationella planet. I detta sammanhang nämndes särskilt de åtgärder som vidtogs i syfte att minska opiumodlingen.s. 6

18.Stor vikt lades vid olika vårdinsatser och i propositionen (a. prop. s. 195 ff.) beskrivs utförligt vilka resurser som avsattes i detta avseende och vilka åtgärder som var vidtagna och som planerades.s. 6

19.Även om betydande insatser alltså hade gjorts på skilda områden, tvingades departementschefen konstatera att narkotikamissbruket fortfarande var ett av våra stora sociala problem. I propositionen framhöll han att missbruket leder till många mänskliga tragedier och ligger till grund för en vitt förgrenad brottslighet. Enligt departementschefen var skadeverkningarna för missbrukarna själva, deras anhöriga och samhället utomordentligt omfattande. Mot denna bakgrund ansåg han att det var ytterst angeläget att överväga vilka ytterligare åtgärder som kunde vidtas i syfte att förbättra situationen. En åtgärd av detta slag blev en förändring av straffskalorna för narkotikabrott.s. 6

20.Ett annat viktigt skäl för straffskaleändringarna var att det samtidigt gjordes förändringar i fråga om reglerna för villkorlig frigivning. Dessa förändringar ansågs förutsätta en anpassning av straffsatserna för grov narkotikabrottslighet till vad som gällde för annan jämförbar kriminalitet för att det skulle förhindras att en strafflindring blev följden för vissa kategorier narkotikabrottslingar.s. 6

21.Lagändringarna innebar, vid sidan av höjningen av den lägre straffskalegränsen för grovt narkotikabrott och en höjning av maximistraffet för normalgraden av brottet, en ändring av kriterierna för bedömningen av om grovt brott ska anses föreligga. Ett huvudsyfte med ändringarna var att beteckningen grovt narkotikabrott — och därmed den stränga straffskala som gäller för sådant brott — skulle förbehållas de allvarligaste gärningarna. Som exempel pekades på verksamhet inom sådana internationella brottssyndikat där man kalkylerar med ett tänkbart straff närmast som en företagsekonomisk riskfaktor. Det framhölls att avsikten däremot inte var att åstadkomma längre strafftider för t.ex. unga narkotikamissbrukare som överlåter eller medverkar till överlåtelse av narkotika i det huvudsakliga syftet att finansiera sitt eget missbruk.s. 6

22.I lagstiftningsärendet diskuterades om ett särskilt kriterium för grovt brott även fortsättningsvis skulle vara att brottet avsåg en särskilt stor mängd narkotika. I den promemoria som låg till grund för lagstiftningen — Förslag till ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64) m.m. (Ds Ju 1980:4) — argumenterades det för att mängdkriteriet borde tonas ned vid bedömningen till förmån för vad som allmänt kan beskrivas som graden av hänsynslöshet i förfarandet. Enligt promemorian (s. 206 f. i propositionen) borde därvid lämpligen de då gällande kvantitativa begreppen i 3 § narkotikastrafflagen ”i större omfattning” och ”avsett särskilt stor mängd narkotika” utgå. I stället borde föreskrivas att det vid bedömningen av om ett narkotikabrott är grovt särskilt ska beaktas om brottet har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits yrkesmässigt eller annars har varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.s. 7

23.Förslaget i promemorian till ändrade kriterier för grovt brott, som hade fått betydande kritik vid remissbehandlingen, godtogs inte fullt ut av lagstiftaren. Vad remissinstanserna särskilt hade vänt sig emot var borttagandet av det s.k. mängdkriteriet (”avsett särskilt stor mängd narkotika”). Detta behölls därför. Samtidigt betonades emellertid att graden av hänsynslöshet i gärningsmannens förfarande bör tillmätas förhållandevis större vikt vid bedömningen av om brottet ska anses grovt. Därmed avsågs sådana faktorer som att det aktuella preparatet är särskilt farligt eller att det rörde sig om systematiskt bedriven överlåtelse till skolelever eller annan ungdom eller till intagna på anstalter. Utgjorde gärningen ett led i en organiserad brottslighet, borde detta också beaktas i större utsträckning. Att gärningen hade varit av särskilt hänsynslös art borde därför uttryckligen nämnas bland de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet ska anses grovt.s. 7

24.Avsikten var att hänsynslöshetsrekvisitet, i förening med höjningen av minimistraffet, skulle bidra till utvecklingen av en praxis, enligt vilken andra omständigheter än mängden narkotika skulle tillmätas större betydelse än tidigare vid bedömningen av vad som utgjorde grovt brott. Lagändringen år 1983 År 1983 gjordes relativt omfattande ändringar i narkotikastrafflagen. Det centrala momentet i 1983 års reform var en genomgripande översyn av lagens gärningsformer vilken främst syftade till att straffbelägga vissa förfaranden som inte föll under den tidigare brottsbeskrivningen. Den uppräkning av de olika straffbelagda förfarandena med narkotika som finns i 1 § narkotikastrafflagen kom till då. En annan åtgärd som vidtogs var att man införde en särskild straffbestämmelse avseende vårdslöshet med narkotika med straffskalan böter eller fängelse högst ett år och med en särskild ansvarsfrihetsregel för ringa fall. (Se prop. 1982/83:141.)s. 7

25.Någon ändring av straffskalorna för de olika graderna av narkotikabrott gjordes inte. Däremot fördes det en diskussion rörande frågan, om eget bruk av narkotika borde kriminaliseras. Man ansåg emellertid att olika skäl av betydande styrka talade emot en sådan kriminalisering. Bl.a. bedömde man att en straffbeläggning skulle kunna få konsekvenser för narkomanvården som var svåra att överblicka. En tanke i det sammanhanget var att det vid en kriminalisering finns en risk för att narkomaner skulle undvika att söka vård av rädsla för att de skulle utsättas för polisingripande. Lagändringen år 1985 År 1985 var det dags att höja minimistraffet för normalgraden av narkotikabrott från böter till allmänna fängelseminimum 14 dagar. Samtidigt infördes fängelse högst sex månader i straffskalan för ringa brott. Det ringa brottet döptes också om genom att beteckningen narkotikaförseelse togs bort. Eftersom denna beteckning inte ersattes med någon annan blev resultatet att även den lägsta graden av brottet kom att benämnas narkotikabrott. För de ringa fallen skulle emellertid gälla en lindrigare straffskala, som dock alltså var strängare än den som hade gällt för narkotikaförseelse genom att det, i vart fall formellt, gavs möjlighet att döma ut ett fängelsestraff. Fortfarande ansåg man att eget bruk av narkotika inte skulle vara straffbelagt. (Se prop. 1984/85:46.) Dock kan noteras att det i ”den allmänna debatten” hade gjorts gällande att en kriminalisering också av eget bruk borde ske.s. 8

26.Lagändringen år 1985 var en följd av Narkotikakommissionens arbete. Kommissionen tillsattes år 1982 och hade som uppdrag att lämna förslag till åtgärder mot narkotikamissbruket.s. 8

27.Förklaringen till att beteckningen ”narkotikaförseelse” slopades var att det med hänsyn till narkotikabrottslighetens allvar framstod som föga adekvat att beteckna ens den lindrigaste graden av brottet som en förseelse. I och med att fängelse fördes in i straffskalan framstod det enligt propositionen (a. prop. s. 14) som än mer befogat att utmönstra uttrycket narkotikaförseelse.s. 8

28.Förslaget att införa fängelse i straffskalan för det ringa brottet hade lagts fram av Narkotikakommissionen. Enligt kommissionen kunde därigenom vissa processuella tvångsmedel användas samtidigt som man, enligt kommissionen, uppnådde en bättre balans i förhållande till straffskalorna för vissa andra brott.s. 8

29.Departementschefen ansåg för egen del att en ändring som innebar att fängelse fördes in i straffskalan för ringa brott i enstaka fall kunde vara en fördel vid påföljdsbestämningen för vissa särskilda brottsformer som avser små mängder men som ändå har ett relativt högt straffvärde, t.ex. gatulangning och befattning med narkotika i kriminalvårdsanstalt. Departementschefen kunde vidare tänka sig att det emellanåt kunde vara en fördel att öppna en möjlighet för domstolarna att döma till skyddstillsyn i exempelvis vissa kvalificerade återfallssituationer när enbart ringa brott har begåtts. Enligt hans mening kunde man i sammanhanget inte heller bortse från att enligt huvudregeln fängelse måste ingå i straffskalan för att polis och åklagare ska kunna använda vissa tvångsmedel, t.ex. husrannsakan. Han fann dock anledning att understryka att fängelsestraff bör användas utomordentligt sällan vid ringa brott.s. 9

30.Som har framgått togs också böter bort ur straffskalan för normalgraden av narkotikabrott. En motivering för denna åtgärd var att man ville undvika att skapa ett intryck av att samhället inte har en fast och konsekvent syn på den straffrättsliga behandlingen av den illegala narkotikahanteringen. De fall av normalgraden av narkotikabrott som tidigare hade föranlett endast böter tänkte man sig i fortsättningen borde bedömas som ringa brott. Avsikten med förslagen var alltså inte att åstadkomma en strängare straffmätning. Lagändringen år 1988 Den 1 juli 1988 kriminaliserades eget bruk av narkotika. Frågan hade diskuterats vid flera tillfällen tidigare, men då hade man ansett att övervägande skäl talar emot ett straffbeläggande av det egna bruket.s. 9

31.I propositionen (prop. 1987/88:71) diskuterades de olika skäl som borde inverka på bedömningen av kriminaliseringsfrågan. Ett argument som ansågs tala för att eget bruk borde vara straffbelagt var att ett straffbeläggande skulle visa att samhället med fasthet och konsekvens tar avstånd från allt olovligt narkotikabruk, vilket kunde ha ett psykologiskt värde och en preventiv funktion bland framför allt ungdomar. En fördel ansågs också vara att man genom en kriminalisering skulle undvika att de väsentliga inslagen i samhällets narkotikapolitik skymdes undan av åsiktssplittring i frågor av mer begränsad betydelse för det praktiska arbetet. Tanken var att om man kunde nå enighet i kriminaliseringsfrågan och avföra den som debattämne skulle utrymmet öka för en diskussion av det praktiska arbetet och andra mer centrala frågor på området. Till detta kom att det hos remissinstanserna fanns ett ganska brett stöd för en kriminalisering.s. 9

32.Det skäl som talade emot kriminalisering av eget bruk var främst farhågorna för att en utvidgad kriminalisering skulle inverka negativt på narkotikamissbrukares ambitioner och ansträngningar att söka och underkasta sig vård för sitt missbruk. Det ansågs emellertid att det var möjligt att utforma den nya regleringen så att riskerna skulle undanröjas för att enskildas och myndigheternas vårdansträngningar motarbetades. Med hänsyn bl.a. till detta ansågs övervägande skäl tala för en ändring av den tidigare inställning som statsmakterna hade haft när det gällde kriminalisering av eget bruk av narkotika till förmån för en som gick ut på att narkotikastrafflagens tillämpningsområde borde utsträckas till ”all olovlig befattning med narkotika”.s. 9

33.Straffskalan för eget bruk av narkotika kom att innehålla endast böter. Huvudskälet för att inte låta den straffskala som i övrigt gällde för ringa brott — böter eller fängelse högst sex månader — avse även eget bruk var att det i debatten hade uttryckts en oro som gick ut på att det i så fall skulle ske en förskjutning av tyngdpunkten i det offentligas insatser mot missbruket från det socialrättsliga till det kriminalrättsliga fältet. Man befarade helt enkelt att en kriminalisering av eget bruk skulle användas i syfte att få till stånd frihetsberövanden och tvångsvård. Detta i sin tur skulle innebära i princip att all narkomanvård från samhällets sida skulle kunna ske under tvång och straffhot, något som skulle strida mot huvudregeln att frågor rörande missbruksvården bör behandlas inom den socialrättsliga lagstiftningen. I linje med detta föreskrevs att om en gärning som avsåg eget bruk hade ”uppdagats” genom att gärningsmannen hade sökt eller underkastat sig vård eller någon annan behandling skulle det inte dömas till ansvar. Lagändringen år 1993 År 1993 tog man bort den särskilda straffskalan för eget bruk. Dessutom upphävdes regeln som innebar ansvarsfrihet för den som sökte vård.s. 10

34.I propositionen 1992/93:142 konstaterade departementschefen att det under årens lopp hade genomförts många ändringar av narkotikastrafflagen, men att flera av dessa hade gällt de allvarligaste formerna av narkotikabrottslighet. Hon menade emellertid att det också är av stor betydelse att reglerna om de mindre allvarliga brotten får en ändamålsenlig avgränsning och utformning. Tillämpningen även av det ringa brottet måste enligt henne präglas av fasthet och konsekvens. Bl.a. skulle ett synsätt av detta slag både ge möjligheter till ingripande som för den enskilde kan markera allvaret i situationen och öppna för ett övervägande av vilka former av hjälp och stöd som behövs.s. 10

35.Ett mera konkret problem som ansågs vara förknippat med den särskilda straffskalan för eget bruk, som alltså innehöll endast böter, var att det inte var möjligt för de rättstillämpande myndigheterna att säkra bevisning med hjälp av tvångsmedel (i praktiken blodprov eller urinprov). Ett annat problem ansågs vara att en sådan straffskala inte ger utrymme för vårdinriktade påföljder.s. 10

36.En annan fråga som togs upp i 1993 års lagstiftningsärende var gränsdragningen mellan ringa brott och normalgraden av brott. Från lagstiftarens sida ansågs att området för tillämpning av bestämmelsen om ringa brott hade blivit för vidsträckt. Det gjordes därför en förändring som innebar att det särskilt i paragrafen (2 §) angavs vilka omständigheter som skulle beaktas vid bedömningen av om ett narkotikabrott är ringa. Till denna ändring fogades motivuttalanden som innebar bl.a. att bestämmelsen om det ringa brottet skulle tillämpas i huvudsak vid gärningar som består i eget bruk eller i innehav för eget bruk. Har narkotika överlåtits eller innehafts i överlåtelsesyfte bör, enligt propositionen, tillämpning av det ringa brottet i princip vara utesluten. Undantag bör kunna göras endast för överlåtelser av mycket små mängder, motsvarande någon enstaka bit cannabisharts eller dylikt inom en sluten krets av missbrukare.s. 11

37.I det sistnämnda hänseendet, dvs. när det gällde utrymmet för ringa brott, konstaterades det i propositionen att om brottet avsåg innehav för eget bruk föreföll rättspraxis tillämpa en yttersta gräns för när brottet kunde bedömas som ringa vid 80 gram cannabisharts eller 8 gram amfetamin. Departementschefen menade att dessa gränser snarast borde sänkas något. (Se prop. 1992/93:142 s. 16.)s. 11

38.Att den särskilda ansvarsfrihetsregeln för vårdsökande narkomaner togs bort förutspåddes inte föranleda några problem. Bl.a. hänvisades till reglerna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § RB och till reglerna i sekretesslagen. Lagändringen år 2000 De ändringar i lagtexten som genomfördes år 2000 hade samband med införandet av smugglingslagen och innebar inte några ändringar i sakligt hänseende (det rörde sig endast om en hänvisning till smugglingslagen). Lagändringen år 2006 År 2006 kompletterades narkotikastrafflagen med en särskild straffbestämmelse (3 a §) som tar sikte på olovlig befattning med narkotikaprekursorer. Även vissa följdändringar gjordes det året exempelvis i förverkandebestämmelserna.s. 11

39.Straffskalorna för olovlig befattning med narkotikaprekursorer stämmer för den lägsta graden överens med vad som gäller för narkotikabrott enligt 2 § narkotikastrafflagen. För normalgraden av brottet gäller dock ett lägre maximistraff än för normalgraden av narkotikabrott, nämligen fängelse två år. Och för det grova brottet är straffskalan fängelse lägst sex månader och högst sex år. Lagstiftningen hade att göra med ett rambeslut om minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig narkotikahandel. I propositionen (prop. 2005/06:42) konstaterades att svensk lagstiftning på området i övrigt, dvs. med undantag för olovlig befattning med narkotikaprekursorer, inte behövde ändras för att den skulle stämma överens med rambeslutet.s. 11