1.4.1 Övergripande. Subjektivt och objektivt i tolkningen Den centrala bestämmelsen i DCFR bok II kapitel 8 är den första, som alltså innehåller textens ställningstagande i tolkningslärans kardinalfråga, frågan om förhållandet mellan subjektiv och objektiv tolkning. Bestämmelsen har följande lydelse: 1) A contract is to be interpreted according to the common intention ofs. 991
2.the parties even if this differs from the literal meaning of the words. 2) If one party intended the contract, or a term or expression used in it, tos. 991
3.have a particular meaning, and at the time of the conclusion of the con-s. 991
4.tract the other party was aware, or could reasonably be expected to haves. 991
5.been aware, of the first party’s intention, the contract is to be interpret-s. 991
6.ed in the way intended by the first party. 3) The contract is, however, to be interpreted according to the meanings. 991
7.which a reasonable person would give to it:s. 991
8.(a) if an intention cannot be established under the precedings. 991
9.paragraphs; ors. 991
10.(b) if the question arises with a person, not being a party tos. 991
11.the contract or a person who by law has no better rightss. 991
12.than such a party, who has reasonably and in good faiths. 991
13.relied on the contract’s apparent meaning. Det tema som här behandlas var givet för reglering. Det är just detta, och ingenting annat, som diskussionen kring tolkningsfrågorna i modern tid i första hand har gällt. Och varje i komparativrättsliga studier grundat försök att finna en gemensam europeisk avtalstolkningslära måste sammanjämka alla de olika hållningar till detta problem som försvaras i de nationella rättsordningarna.s. 991
14.Vid en första, ytlig, betraktelse tycks frågan kunna ställas så: Subjektiv eller objektiv tolkning? Och man kan då inrangera de nationella lärorna på en skala mellan ytterligheterna ren subjektiv respektive ren objektiv tolkning. I den subjektiva änden skulle man då antagligen placera den franska traditionen (Code Civil art 1156) och, kanske något närmare mitten, den tyska (BGB § 133 läst mot BGB § 157). I den objektiva änden får man nordisk rätt och common law. Men analysen är sårbar. Så pass att den kollapsar så snart man ägnar frågan minsta omsorg. För ingen tolkningstradition låter sig egentligen beskrivas som rent subjektiv eller rent objektiv. Och det är högst oklart vad det skulle innebära att tolka någonting strikt subjektivt eller strikt objektivt. Letar man efter avsikten, måste man utgå från uttrycket. Och den som tolkar ett uttryck, tillskriver det en innebörd, och därmed, ofrånkomligen, avgivaren en avsikt. Gängse uppfattning i den internationella diskussionen är också — kanske föga överraskande, med tanke på att man i det sammanhanget vanligen strävar efter rättslig enhet — att motsättningen mellan subjektiv och objektiv tolkning är en chimär och att man på ett eller annat sätt måste balansera dessa båda poler för att få en korrekt uppfattning om den tolkningslära som faktiskt gäller, alltså alldeles oavsett vad som formellt sett föreskrivs i respektive nationell rättsordning. Och avsnitten om avtalstolkning i CISG, UNIDROIT Principles, PECL och DCFR inleds alla med en bestämmelse som just balanserar tolkningens subjektiva sida mot dess objektiva sida.s. 992
15.Grundprincipen i DCFR (liksom i CISG, UNIDROIT Principles och PECL) är, att den subjektiva tolkningen ges företräde framför den objektiva. Konflikten hanteras genom rangordning. Först subjektivt (partsviljan), sedan, om det inte ger något resultat, objektivt (tolkning utifrån tredjepersonsperspektiv). Inom ramen för den subjektiva tolkningen finns också, genom regel II. – 8:101 (2), möjligheten att endera partens ensidiga uppfattning om avtalsinnehållet blir bestämmande, nämligen om motparten vid tiden för avtalsslutet var i ond tro om denna uppfattning (den svenska motsvarigheten till denna regel benämner vi vanligen ”dolusregeln”).s. 992
16.Strukturen här, är alltså denna:s. 993
17.a) den gemensamma partsviljans företrädes. 993
18.1. subjektiv tolknings. 993
19.b) dolusregelns. 993
20.2. objektiv tolkning På denna abstrakta nivå överensstämmer DCFR någorlunda väl med hållningen i svensk rätt. Man får dock göra två förbehåll.s. 993
21.a) För det första finns det ingen svensk hållning på detta område någon annanstans än i doktrinen.I praxis finner man nämligen sällan anledning (och verklig anledning har man väl aldrig) att ta ställning till den teoretiska fråga som det här gäller. Ett intressant undantag utgör dock möjligen följande principiella uttalande i skälen till HD:s avgörande i NJA 1999 s. 35: ”I HD har inte påståtts att parterna vid […]avtalets ingående hade en gemensam uppfattning om innebörden av avtalet i de frågor som tvisten gäller. Utredningen i målet ger inte heller stöd för att någon av parterna vid avtalsslutet utgick från att avtalet hade en viss innebörd i dessa frågor och att motparten insåg eller måste ha insett detta.s. 993
22.Avgörande för hur […]avtalet skall tolkas blir därmed främst avtalets ordalydelse, men hänsyn bör även tas till andra omständigheter, som det affärssammanhang i vilket det tillkom.” Resonemanget speglar tillsynes mönstret i den internationella komparativa diskussionen — det mönster som kommer till uttryck bland annat i DCFR — och det är ingen slump. Men som sammanfattning av läget i svensk praxis låter det sig inte utan vidare förstås. För det är HD:s argumentation i tolkningsfrågorna alltför väl avpassad efter de specifika omständigheter som det i varje fall gäller. Huruvida praxis ger stöd för antagandet, att det finns en generellt giltig dolusmodell för tolkning i svensk rätt, är, till exempel, omdiskuterat.s. 993
23.b) För det andra finns i svensk doktrin en särskilt stark benägenhet att betrakta de subjektiva momentens förefintlighet som en bevisfråga. Kan det visas att parterna verkligen hade någon viss gemensam uppfattning om avtalets innebörd i den fråga det gäller, eller att ena parten insåg att motparten hade en sådan uppfattning, ja, då säger väl regeln om den gemensamma partsviljans företräde, respektive dolusregeln, att dessa uppfattningar skall vara bestämmande för tolkningen. Och: Det är onekligen så. Men, i fall då frågan om avtalets innehåll verkligen kan avgöras genom ren bevisvärdering, så rör det sig inte, i egentlig mening, över huvud taget om tolkning, utan snarare om ett klargörande i frågan vad som skall läggas till grund för bedömningen. Kan det visas att parterna avsett Y trots att de i kontraktet skrivit X, till exempel emedan det kan beläggas att parterna sinsemellan alltid använder den ifrågavarande termen på det specifika sättet, så är, märk väl, avtalet inte längre tolkningsbart. Innebörden, vad parterna avsett, är, och det är ofrånkomligt, Y.s. 994
24.I principen om den gemensamma partsviljans företräde ligger emellertid mer än denna självklarhet. Den säger, nämligen, också någonting om tolkningens inriktning. 4.2 Den gemensamma partsviljans företräde Innebörden, som tolkningen syftar till att bestämma, hör inte till de i avtalet använda uttrycken på ett okvalificerat sätt — det är inte nog att den kan tillskrivas orden ”som sådana” — utan den innebörd som efterfrågas är just den som parterna avsett att uttrycka. Den intersubjektiva kontexten är bestämmande. Denna riktningsangivelse finns inskriven också i den svenska traditionen, men den är, tror jag, svagare och svårare att urskilja här än i många andra europeiska rättstraditioner. I DCFR II. – 8:101 (1) kan den skönjas i den avslutande kvalifikationen ”even if this differs from the literal meaning of the words”. Häri ligger att den relevanta förståelsehorisonten är parternas. ”Allmänt språkbruk”, ”bokstavlig innebörd”, ”naturligt innehåll” och liknande, är intressant först när underlaget inte kan bära mer kvalificerade — efter den individuella situationen avpassade — omdömen.s. 994
25.Säger vi att den bokstavliga meningen kan avvika från den avsedda, säger vi någonting annat och mera, än att den presumtion avseende avtalets innehåll, som kan uppställas i och med texten som sådan, får ge vika för det fall att förefintligheten av en avvikande partsvilja kan bevisas (sakfråga). Utsagan rymmer en påminnelse — en påminnelse om, att texten, under förutsättning att det finns mer att gå på, inte ensam ska läggas till grund för slutsatsen i tolkningsfrågan. Andra data skall beaktas, allt av relevans skall beaktas, och det kan därvid visa sig att det finns en konflikt mellan den läsning som synes följa av texten som sådan och den som gör sig gällande när uppmärksamheten riktas mot övriga tolkningsdata. I ett sådant fall finns det, påminner oss principen om den gemensamma partsviljans företräde, ingen anledning att låta texten bli bestämmande — och det är självklart, inte egentligen en rättsregel, givet att det rör sig om tolkning av just avtal, det vill säga om ett försök att fastställa innebörden i parternas gemensamma överenskommelse. Överenskommelsen är individuell. De allmänspråkliga innebörder som häftar vid de ord som använts kan visa sig vara helt accidentella.s. 995
26.På det mest abstrakta planet kan den överordnade princip, som det här gäller, sägas innebära, att vid tolkningen har det individuella företräde framför det generella, så länge en sådan läsning kan rättfärdigas.s. 995
27.Det exempel som anförs i kommentaren till bestämmelsen, i fulltexteditionen, är belysande. Omständigheter som följer. En fastighetsägare har anlitat en målerifirma för att måla fastighetens ”exterior window frames”, och tvist uppstår om huruvida uppdraget omfattar inre fönsterkarmar såväl som yttre. Det använda uttrycket i sig är tvetydigt, emedan det ju kan anses utpeka antingen ytterfönstrens karmar, inre som yttre, eller blott de utvändiga fönsterkarmarna. Normalt träffas separata avtal för yttre respektive inre måleriarbeten (skilda material, skilda förutsättningar). I det specifika fallet framgår emellertid av dokumentationen från förhandlingsstadiet att parterna diskuterat målning av både inre och yttre karmar.s. 995
28.Om detta är alla indata har tvisten följande struktur:s. 996
29.”exterior window frames”s. 996
30.tolkningsdatas. 996
31.konflikts. 996
32.normal ordning dokumenterades. 996
33.preliminärer Underlaget bestämmer tolkningsfrågan, men besvarar den inte. Här gäller det en konflikt mellan en generell och en individuell innebörd, som tvetydigheten i det i avtalet använda kritiska uttrycket har öppnat för. Kommentatorerna drar slutsatsen att det individuella skall ges företräde, men det är knappast givet, särskilt inte som fallbeskrivningen är så knapphändig. Att målning av såväl yttre som inre karmar diskuterats betyder i sig inte att det också avtalats. Avgörande blir slutligen den tolkande juristens värdering av förhållandet mellan normallösningen (Hur pass etablerad är konventionen? Hur pass starka är de sakskäl som bär upp den?) och det underlag som pekar på en avvikande, individuell, lösning (Hur pass tydligt har man uttryckt sig? Hur pass ömsesidigt? Under vilket skede i förhandlingarna?).s. 996
34.Och märk, att oavsett vilken läsning man föredrar, så kommer slutsatsen att gälla avtalets innebörd, alltså det som parterna får anses ha avsett — slutsatsen kommer till uttryck i en utsaga om den gemensamma partsviljan. Partsviljan påträffas alltså inte bland tolkningsdata, är inte i sig ett tolkningsdatum, utan det om vilket man uttalar sig på grundval av föreliggande tolkningsdata. Det är inte av förbiseende som partsviljan inte återfinns i uppräkningen av för tolkningen relevanta omständigheter i DCFR II. – 8:102. 4.3 Dolusregeln. Eller? I DCFR II. – 8:101 (2) återfinns, som framgått, en motsvarighet till det som i svensk juridik vanligen kallas ”dolusregeln”.s. 996
35.Det som först slår en svensk betraktare är antagligen det sätt på vilket ondtros-rekvisitet formulerats. Har endera parten en viss intention, med avseende på avtalets innebörd, blir denna bindande för motparten i de fall denne vid tiden för avtalets ingående har insett (”was aware”), eller rimligen kunde förväntas ha insett (”could reasonably be expected to have been aware”), att så var fallet. Som framgår redan av själva benämningen ”dolusregeln” förutsätter emellertid den variant som diskuteras i svensk litteratur att fråga är om kvalificerad ond tro, varmed menas, att ond tro i relevant mening föreligger först när det aktuella förhållandet måste ha insetts (dolus). Därmed är sagt, att det inte är nog att detta borde ha insetts (culpa) — den meningsskapande distinktionen följer ett fast och välbekant mönster, inskrivet bland annat i avtalslagen.s. 997
36.Här lutar sig den svenska avtalsrätten, som i så många andra fall, mot den grundläggande åtskillnaden mellan fakta och värderingar, mellan Vara och Böra. Det strängare kravet förstås och läggs ut i deskriptiva termer; det mildare i normativa. Med uttrycket ”måste ha insett” avses således, efter vad som kan utläsas ur Adlercreutz kanoniska text ”Avtalsrätt I”: ”principiellt vetskap som psykisk realitet men [det] sänker kravet på bevisning i det särskilda fallet till stor sannolikhetsövervikt på grund av svårigheten att bevisa psykiska fakta [...]” Det är, märk väl, principen. Vår hållning till densamma är dock, på ett för svensk avtalsrätt karakteristiskt sätt, ambivalent. För vi tror inte på principer och inte på dikotomier, nej, överhuvudtaget inte på skarpa gränser. Samtidigt är det ofrånkomligen så, att det system som vi faktiskt har bygger på ett antal strukturer, begrepp och skiljelinjer, bland vilka man återfinner, till exempel, den just nu diskuterade. Och man kan inte överge sina begrepp. Inte utan långtgående konsekvenser. Anta att dolusregeln ersattes av en motsvarande ”culparegel”. Av 32 § 1 st följer att avgivaren, vid förklaringsmisstag, inte är bunden av den felaktiga förklaringen i de fall mottagaren insett eller bort inse misstaget. Vad, om något, parterna är bundna till, får i den situationen fastställas genom tolkning. Har nu mottagaren inte bara insett eller bort inse misstaget, utan också vad avgivaren avsett att uttrycka (och i många fall ger det ena det andra) riskerar han att bli bunden till detta innehåll (beroende på hur hårt parterna bundit sig i det aktuella skedet) även om han vare sig framkallat rättshandlingen eller måste ha insett motpartens uppfattning, vilket fullständigt undergräver regeln i 6 § 2 st såväl som hela den svenska passivitetsläran i dess nuvarande form. Bara för att nämna en sak.s. 997
37.Nej, för svensk avtalsrätts del kan tillsynes inte distinktionen mellan dolus och culpa slarvas över vid hanteringen av rekvisitet ”god tro” utan att åtskilliga meningsbärande strukturer kollapsar.s. 998
38.Emellertid... Emellertid ligger i den formulering regeln givits i DCFR en öppning åt andra innebörder och därigenom, för oss, en möjlighet att tänka ”dolusregeln” en gång till, kanske på ett annorlunda sätt.s. 999
39.Nivån för relevant ond tro anges där, som vi sett, med orden ”could reasonably be expected to have been aware”. En rimlighetsstandard, således. I kommentaren till texten ges ett exempel, där en felskrivning i ett anbud ger ett pris som är ungefär sex gånger för lågt. Det är absurt lågt (”absurdly low”) och givet den i branschen sedvanliga beräkningsgrunden vid försäljning av varor av det aktuella slaget borde anbudstagaren, som i likhet med anbudsgivaren är verksam i branschen, rimligen kunna förstå vad som avsetts (i det här fallet händelsevis pris per enhet, inte per kilo). Rätten, i DCFR:s tappning, kräver av anbudstagaren, att han i denna situation hör av sig till anbudsgivaren med en upplysning om misstaget. Gör han det inte har han inte rätt att åberopa avtalets lydelse. Han har försummat sin upplysningsplikt, ett utflöde av den ömsesidiga lojalitetsplikten i kontraktuella relationer.s. 999
40.Bedömningen är inte nödvändigtvis strängare mot anbudstagaren än den som svensk rätt föreskriver. Allt hänger ju på vad som skall anses ”rimligt”. Skillnaden ligger istället i, att regeln, i sin ”europeiska” version, tycks öppet normativ. Den kräver uttryckligen ett normativt ställningstagande av rättstillämparen, medan man vid tillämpning av dolusregeln tillåts intala sig att man genom att ta ställning till förekomsten av rena fakta ger effekt åt lagstiftarens värderingar. Normativiteten förskjuts till bevisvärderingen, och nu kan regeln framstå som mindre ärlig i sin svenska utformning — för vi har i ryggmärgen att de avgörande värderingarna inte bör döljas.s. 999
41.I beaktande av detta skulle man emellertid, för svensk rättsvetenskaps del, möjligen kunna finna fram till ett mer avspänt förhållande till dolusregeln. Vi behöver inte nödvändigtvis tänka den som en motsägelse — ett krav på faktisk insikt som i realiteten antagligen är normativt. Och vi behöver inte heller, såvitt angår insiktskraven i tolkningsläran, avfärda distinktionen mellan culpa och dolus som en fiktion. Allt som krävs är en något mer nyanserad förståelse för det spel mellan normativitet och fakticitet som regelkonstruktionen förutsätter.s. 999
42.Vare sig det rör sig om enkel eller kvalificerad ond tro är den onda trons objekt här rättshandlingens innebörd, betraktad från motpartens horisont, och fastställandet av innebörden förutsätter tolkning, det vill säga en ofrånkomligen normativ handling. Säger vi om någon, att denne förstått, måste ha förstått eller borde ha förstått, att någon annan förstått ett givet språkligt uttryck på ett visst sätt — knyter vi genom denna utsaga uttrycket ifråga till den konkreta situation som givit upphov till tolkningsproblemet (Vad skall detta uttryck anses betyda nu?). Vi säger: Avtalet — anta att det rör sig om ett avtal — skall läsas så, därför att parterna har ingått en ömsesidig överenskommelse, och även om underlaget inte medger slutsatsen att de därigenom tagit ställning i frågan, har det för ena parten varit så pass tydligt, att motparten vid tiden för avtalsslutet för sin del sett ett sådant ställningstagande i avtalets formuleringar, att han nu får finna sig bunden till detta, emedan han inte reklamerat. Annorlunda uttryckt saknar han i detta läge rätten att åberopa avtalets objektiva innebörd. Motpartens läsning var alltför uppenbar. Frågan är var gränsen går — och vid besvarandet av denna fråga förfogar den svenska traditionen över två begrepp. Istället för att rakt av hänvisa till vad som är rimligt, kan vi säga att det inte är nog att motpartens uppfattning borde ha insetts; den måste ha insetts. Distinktionen kan sedan fyllas med innehåll genom att låta det principiella kravet på faktisk insikt svara mot en mer individualiserad bedömning, medan det normativa rekvisitet ”borde ha insett” får ge uttryck för en generell norm. Skillnaden mellan fakticitet och normativitet blir då reellt sett en fråga om hur underlaget för bedömningen avgränsas. Individuella omständigheter och egenskaper — så som bristande erfarenhet, begränsad branschvana, språklig oförmåga, dåliga fattningsgåvor, ouppmärksamhet, eller annorlunda uttryckt helt enkelt negativa avvikelser från den generella aktsamhetsstandard som man här önskar upprätthålla (vilken den än är) — kan ju leda till att man inte nödvändigtvis måste inse allt det som man borde ha insett. 4.4 Objektiv tolkning Kan ingen partsavsikt fastställas, vare sig gemensam eller ensidig, eller gäller det att fastställa en godtroende tredje mans rätt på grund av avtalet, skall detta, som vi har sett, tolkas ”according to the meaning which a reasonable person would give to it”. På så sätt skiljer också DCFR-textens tolkningslära det subjektivt-faktiska från det objektivtnormativa. Distinktionen kan emellertid inte — i denna lika litet som i någon annan inkarnation — upprätthållas strikt. Ty, som Høgberg uttrycker det: ”[O]gså en objektiv tolkning har en målsetting om å nå kunnskap om en intersubjektiv meningsstørrelse og ikke objektivt foreliggende forhold. Selv ikke tekstens mening kan sies å være objektiv, i den forstand at teksten ikke kan utlegges uten å trekke inn tekstanvendernes subjektive forhold. I denne forstand kan man si at det subjektive og det objektive er uløselig forbundet og at grensen mellom dem blir tilsvarende ustabil.” Meningen, innebörden, är i sig inte ett objektivt faktum, utan det uttolkaren sluter sig till utifrån givna — och såtillvida ”objektiva” — fakta. Och den som tolkar måste också vara objektiv, i den meningen att han inte får göra våld på sitt tolkningsobjekt. Men det hindrar inte att det som slutsatsen gäller är ofrånkomligen subjektivt — för vi försöker att förstå avtalet, att tillskriva det mening, att se det som en mänsklig handling. Förhållandet mellan det objektiva och det subjektiva i avtalstolkningen är dialektiskt. Det kan tyckas svårsmält, men är viktigt. Låt mig, för att inskärpa poängen, åberopa ett uttalande av den store Hein Kötz: ”Statutes and court decisions often contain statements to the effect that interpretation seeks the common intention of the parties. These statements are not inconsistent with objective interpretation, for the ‘common intention’ they refer to is not a psychological fact whose actual existence could be established by evidence, but rather the objective sense of the statements as educed by an evaluative process: […]” Man kan då fråga sig vad det tjänar till att skilja den subjektiva tolkningen från den objektiva, specifikt på det sätt som sker i DCFR II. – 8:101.s. 1000
43.Prima facie är distinktionen tämligen skarp — den objektiva läsarten skall ju tillgripas när någon partsvilja inte kan konstateras (”if an intention cannot be established”). Texten antyder dock att konstruktionen blir bräcklig om gränsdragningen genomförs alltför strängt. I markeringen mot bokstavstolkning i regel II. – 8:101 (1) ligger, att i den specifika situation som regeln tar sikte på, är kontextkänslighet det som utmärker en tolkning i överensstämmelse med den gemensamma partsviljan. Allmänspråkliga normer har ingen giltighet när de individuella omständigheterna pekar i en annan riktning. Men det är likafullt fråga om en läsning, om att sluta sig till innebörden utifrån objektivt givna tecken. Och den objektiva tolkning som anbefalls i regel II. – 8:101 (3) skall ju ta sikte på den mening, ”the meaning”, som en förnuftig person skulle ha givit avtalet, vilket vill säga att det är fråga om förståelse, av parternas språkliga uttryck. Frågan efter meningen är liktydig med frågan vad parterna menade, vilken i sin tur lika gärna kan skrivas: ”Vad avsåg parterna?” Det är inte möjligt att läsa avtalet ”objektivt” i meningen lösryckt från parternas individuella situation. Detta understryks också i kommentaren, där det konstateras att ”[a] reasonable person would, of course, take into account the objective circumstances in which the contract was concluded and the nature of the parties between whom it was concluded.”s. 1002
44.Så, vilken blir i praktiken effekten av att vid tolkningen — alltså vid fastställandet av vilken mening som skall tillskrivas avtalet givet omständigheterna i fallet — föreställa sig att dessa omständigheter betraktas ur en förnuftig tredje persons perspektiv? Kan inte kravet på förnuftighet riktas direkt till rättstillämparen? Kan det inte rentav underförstås?s. 1002
45.Konstruktionen måste dock inte underkännas på dessa grunder. Av den kortfattade kommentaren, i DCFR:s fullängdsversion, framgår nämligen dels, att den objektiva tolkningsmetoden kan antas få vidsträckt tillämplighet, emedan ”in practice it is quite common for parties to have no special intention as to the meaning of expressions used in their contract” och dels, att föreskriften om att den objektiva metoden skall tillämpas vid fastställande av godtroende tredje mäns rätt enligt avtalet vilar på föreställningen att sådana rättighetshavare ”cannot be expected to be bound by special meanings secretly attached to terms or expressions by the parties”. Det är tydligt att den objektiva tolkningsmetoden diskursivt aktualiseras först när den meningsfullt kan skiljas från sin motsats, den subjektiva tolkningsmetoden. Och detta sker egentligen endast när omständigheterna i fallet, det vill säga samtliga föreliggande tolkningsdata, är så beskaffade att det vid läsningen är möjligt att skilja mellan en individuell, för fallet säregen, innebörd och en annan, i någon mening generellt giltig, innebörd. Är inte detta möjligt har vi alltid bara tecken (objektivt föreliggande) som skall tillskrivas en innebörd (en subjektiv storhet).s. 1003
46.Ett typexempel är fallet när parterna sinsemellan etablerat ett privat språkbruk, enligt vilket ett uttryck förekommande i allmänt språkbruk ges en avvikande innebörd. Det är nu givet, att:s. 1003
47.a) för det fall att förekomsten av, och beskaffenheten hos, det partsin-s. 1003
48.terna språkbruket kan visas, detta blir bestämmande för tolkningen,s. 1003
49.b) medan i det omvända fallet uttolkaren är hänvisad till allmänspråk-s. 1003
50.liga normer (vilket vill säga att det inte föreligger något val, eller nå-s. 1003
51.gon konflikt, mellan olika ”metoder”), samt atts. 1003
52.c) en tredjeman, som av någon anledning äger åberopa avtalet, till ex-s. 1003
53.empel därför att han förvärvat rättigheterna, äger göra avtalets ob-s. 1003
54.jektiva, i exemplet dess allmänspråkliga, innebörd gällande — vids. 1003
55.förvärv mot överlåtaren — såvida inte, naturligtvis, han är i ond tros. 1003
56.avseende det partsinterna språkbruket. Så nära parterna som möjligt. Det individuella skall ges företräde vid läsningen, när omständigheterna medger det och under förutsättning att de är synbara från den för rättsfrågan relevanta horisonten (vid avtalstolkning parternas horisont). Det är, vill jag föreslå, hela saken; den generella princip som reglerna i DCFR II. – 8:101 sammantaget ger uttryck för. Övriga regler i denna avdelning kan alla sägas förkroppsliga densamma.s. 1003