Stycket

1.5.1 Skälig acceptfrist. NJA 2004 s. 862 rörde skälig acceptfrist i samband med köp av tomträtt. Köparen som hävdade att köpet var behäftat med ett dolt fel krävde prisavdrag. Frågan var nu om det mellan parterna träffats en överenskommelse om reglering av parternas mellanhavanden genom att köparna inom acceptfristen antagit ett av säljarna avgivet förlikningsbud om 30 000 kr. Säljarna hade skickat det aktuella anbudet per telefax lördagen den 25 mars 2000 till köparnas ombuds kontor. Acceptfristen ansågs börja löpa på måndagen den 27 mars 2000 trots att köparens ombud var på semester, eftersom säljarna inte vid aktuell tidpunkt hade kännedom om att så var fallet. Acceptfristens längd enligt 3 § avtalslagen (1915:218), dvs. vad som är skälig tid skulle enligt HD bedömas mot bakgrund av avtalets beskaffenhet, att det i allmänhet fordras större skyndsamhet av en affärsman än av en privatperson och att ett anbud avseende något som är föremål för prisväxlingar innebär att stor skyndsamhet är av nöden. HD fann att skälig betänketid, med hänsyn till att det nu aktuella förlikningsavtalet skulle ingås mellan privatpersoner och gällde en tvist om förhållandevis höga värden, inte kan vara alltför kort. Dock måste beaktas att det, när anbudet avgavs, till huvudförhandling i målet återstod ungefär en månad, inklusive påskhelgen och att vardera sidans rättegångskostnader ganska snart skulle öka beaktansvärt i och med ombudens förberedelser inför förhandlingen. Förhållandet ansågs kunna jämföras med det som föreligger när det råder risk för prisväxlingar. Det ansågs då inte skäligt att anbudet skulle kvarstå så pass länge att förutsättningarna för dess avgivande kan antas vara rubbade. Det hade även betydelse att säljarna hade avgett exakt samma anbud drygt en månad tidigare. HD fann att en acceptfrist som huvudsakligen bestod i betänketid och som sträcker sig från den 27 mars till den 18 april är längre än vad som är skäligt och något avtal hade därmed inte ingåtts. Det kan tillläggas att det inte, som köparna hävdade, gick att dra några slutsatser om något partsbruk angående beräkningen av acceptfristen. 5.2 Uppsägning av tomträtt. I NJA 2011 s. 425 hade tomträtter sagts upp men uppsägningarna hade inte anmälts till inskrivningsmyndigheten inom föreskriven tid enligt 13:15 JB. När sedermera uppsägningarna anmäldes till inskrivningsmyndigheten antecknades emellertid i fastighetsregistret att uppsägning skett. Enligt 13:15 JB erfordras för att uppsägning av tomträtt skall vara giltig att den anmäls till inskrivningsmyndigheten för anteckning inom föreskriven tid. HD fann att uppsägningarna var ogiltiga, eftersom anmälan till inskrivningsmyndigheten inte gjorts inom den tidsfrist som ställs upp i 13:15 JB. HD konstaterade vidare att någon anteckning om uppsägningarna inte skulle ha gjorts av inskrivningsmyndigheten, men fann att de felaktiga anteckningarna inte innebar att uppsägningarna blev giltiga eller att de frister för talans väckande som är knutna till anteckningen (13:16 och 13:18 JB) började löpa. Tomträtten hade därför inte upphört. 5.3 Inskrivning av ändring av tomträttsavtal — skydd för panthavarna. I RH 2004:34 hade tomträttsavtal ändrats och fastighetsägaren (en kommun) ansökte om inskrivning av ändringen i fastighetsregistret. De aktuella tomträttshavarna lämnade ett skriftligt medgivande till inskrivningen och uppgav även härvid att de innehade tre obelånade pantbrev i tomträtten som dock inte gavs in till inskrivningsmyndigheten. Ansökan vilandeförklarades av inskrivningsmyndigheten med stöd av 21:5 JB då sökanden inte visat att innehavaren eller innehavarna av inteckningarna hade medgivit inskrivning av ändringsavtalet och då det inte heller visats att avtalet väsentligen är utan betydelse för innehavarens eller innehavarnas säkerhet. Hovrätten fann att ändringsavtalet inte var väsentligen utan betydelse för ifrågavarande rättighetsinnehavare och vidare att inskrivningsmyndigheten hade förfarit riktigt då den begärt att de tre pantbrev som uppgavs tillhöra tomträttsinnehavarna skulle inges. Ett annat förfarande skulle, enligt hovrätten, ”allmänt sett äventyra den säkerhet som innehav av pantbrev i tomträtt avses skydda”.s. 927