Stycket

4.Det nu sagda tar väl framförallt sikte på situationen att talan väcks av konkursgäldenären. Väcks talan mot konkursgäldenären inställer sig frågan om man kan tillämpa den allmänna principen att svarandens talerättsbrist skall föranleda att talan ogillas materiellt och inte avvisas. Frågan är svårbedömd och för komplex för att utredas närmare här. Kan man, vid talan om bättre rätt, bryta ut rent obligationsrättsliga aspekter, som inte förutsätter att käranden har en sakrätt i konkursboet, måste, rimligen, den allmänna principen gälla. Beträffande sakrättsligt betingade obligationsrätter, t.ex. tillgångsåtervinningsanspråk, kan rättsläget mycket väl vara att avvisning skall ske, eftersom obligationsrätten förutsätter att sakrätten är ostridig eller prövad. Frågan borde ha ställts på sin spets i NJA 2011 s. 306, men blev aldrig föremål för majoritetens bedömning då HD "felklassificerade" en betalningsåtervinning mot konkursgäldenären som en skuldtvist under 3:9 2 st. KL, och inte höll den för en (i praktiken) tillgångstvist enligt 3:9 1 st. KL. 2.2.2 Processer som inletts före konkursutbrottet Den traditionella avvisningslinjen äger inte tillämpning på processer av eller mot konkursgäldenären som pågår när konkursen bryter ut. Beträffande sådana processer kan man tänka sig en lösning i linje med 13:7 3 st. RB, innebärande att konkursboet har en plikt att inträda som part i rättegången på motpartens begäran (adcitation). Denna lösning avfärdades av lagstiftaren vid utarbetandet av 22 § KL 1921 (numera 3:9 KL). Lagstiftaren har i stället föreskrivit att konkursboet får överta konkursgäldenärens talan (3:9 1 st. 1 p. KL) samt att domstolen skall bereda konkursboet tillfälle till taleövertagande (3:9 3 st. KL). Rättsföljden av att konkursboet avstår från taleövertagande är att, då den omtvistade tillgången ”skall … anses inte längre tillhöra konkursboet”, konkursgäldenären får fullfölja processen som om ingenting hade hänt. Vilket slags talerätt konkursgäldenären har efter taleavståendet, är inte — eller har i alla fall inte alltid varit — alldeles givet. Talerättens karaktär beror på vad som ligger i den anförda lokutionen — om det är tillgången eller saklegitimationen vad avser tillgången som övergår till konkursgäldenären från konkursboet. Jag börjar med att redogöra för bestämmelsens rättsgenetik (kapitel 3). Därefter behandlas HD:s praxis rörande återkallelse av konkursförvaltarens taleavstående (kapitel 4) samt kommissionstalerätten i 3:10 KL (kapitel 5). Uppsatsen avrundas med några avslutande anmärkningar (kapitel 6).s. 89