1.Processkommission är en företeelse som är förvånansvärt styvmoderligt behandlad i den juridiska litteraturen. Huruvida en rättegång är att betrakta som en kommissionsprocess (därvid talan förs i eget namn för annans räkning) eller en sakägarprocess (då talan förs i eget namn för egen räkning) har betydelse ur processrättslig synvinkel. Att en kommissionstalan förs ”i eget namn” betyder att det är processkommissionären som innehar partslegitimation i processen, men också att endast processkommissionären kan förpliktas att ersätta motpartens rättegångskostnader. Omvänt skall processkommissionärens anspråk på motparten för nedlagda rättegångskostnader utdömas till processkommissionären (utan självskriven och obetingad redovisningsskyldighet gentemot huvudmannen). De största skillnaderna mellan sakägarprocess och kommissionsprocess sammanhänger med att, i det senare fallet, talan förs ”för annans räkning” — med redovisningsskyldighet gentemot huvudmannen — eftersom det är huvudmannen som civilrättsligt äger den omtvistade tillgången. Huvudmannens äganderätt påverkar processen och processkommissionärens behörighet att processrättshandla till skada för huvudmannen. Dels medför huvudmannens äganderätt och rätt till taleövertagande att det inte är så givet att processkommissionären, om han så föredrar, inte kan yrka fullgörelse direkt till huvudmannen. Dels berättigar rättskraften mot huvudmannen ett säreget (domvillo)skydd för huvudmannen mot processkadliga processrättshandlingar från processkommissionärens sida. I domstolens perspektiv betyder det sagda att en kommissionsprocess ställer ganska höga krav.s. 85
2.Att ämnet processkommission inte särskilt uppmärksammats i litteraturen kan delvis sammanhänga med att, enligt äldre och kanske alltjämt förhärskande grundsyner, äganderätten till konkursmassan har tillskrivits konkursgäldenären (i kontrast till konkursboet som sådant), varför det blir situationen att konkursboet för talan om en konkurstillgång, och inte situationen att en tillgångstalan förs av konkursgäldenären, som framträder som ett fall av "talan i eget namn för annans räkning". Rent faktiskt förhåller det sig alltså så att konkursboets talerätt, som egentligen är en sakägartalerätt, klassificeras som ett fall av kommissionstalan, medan konkursgäldenärens talerätt, som är ett utmärkt exempel på ett fall av processkommission, angrips så att konkursgäldenären förutsätts tala i egen sak ("för egen räkning"). En av de mest praktiskt förekommande situationerna av processkommission — konkurssituationen — snarare skymmer än avslöjar därmed, att det finns ett antal fall av talan om annans rättsställning, då talan realiter, processrättsligt sett, skall följa enhetliga processkommissionsrättsliga grundsatser och principer (även om fallen konstrueras på annat sätt, som säregna onaturliga, främmande och förbryllande undantagssituationer i det sakägartalerättsliga systemet). I denna uppsats tas det för givet att äganderätten till konkursmassan inte bara reellt, utan även — i enlighet med associationstanken — på konstruktionsnivå grundsatsvis tillkommer konkursboet och inte konkursgäldenären.s. 86
3.Huvudregeln är att kommissionsprocess endast undantagsvis är tilllåtet (jfr NJA 1984 s. 215 av vilket framgår att talerätt om tredjemans rättsställning kan föreligga i ”utpräglade undantagssituationer”, när alldeles ”speciella omständigheter” är för handen). Ett undantag finns i 3:10 KL, där det stadgas som följer (min kurs.): "Avser förvaltare att ett förlikningsförbud angående en osäker eller tvistig tillgång bör antas, får gäldenären själv med skyldighet att lämna redovisning till konkursboet utföra tvisten om han ställer säkerhet för vad som bjuds genom förlikningen". Men antag att det vid konkursutbrottet pågår en tillgångstalan av eller mot konkursgäldenären, eller att en sådan talan inleds under konkursen och att konkursförvaltaren inte vill föra talan för konkursboet. Av 3:9 KL, som är direkt tillämplig endast på pågående rättegångar, framgår att, om konkursboet inte övertar konkursgäldenärens talan, den omtvistade tillgången ”skall … anses inte längre tillhöra konkursboet”.s. 86
4.Utifrån associationstanken ser taleavståendets — den s.k. abandoneringens — rättsverkan ut att vara, att konkursboet förlorar äganderätten till den omtvistade tillgången med följd att konkursgäldenären, i alla fall tillsvidare (se NJA 1996 s. 46 nedan), kan föra sakägartalan om densamma. Men associationstanken har inte haft fullt genomslag. Anläggs en grundsyn som inte ens i utgångsläget tillskriver konkursboet äganderätten till konkursmassan, kan — särskilt mot bakgrund av 3:3 KL — uttrycket lika gärna syfta på någon annan eller mer begränsad ägaraspekt än (förfogande)rätten till den omtvistade tillgångens ekonomiska (över)värde, t.ex. rådigheten över densamma (sak- eller partslegitimationen i processen), sålunda att bestämmelsen handlar om konkursgäldenärens rätt att föra kommissionstalan för konkursboet.s. 87
5.Lokutionens innebörd är alltså inte klar. Frågan för denna uppsats är om konkursboet, när tillgångstalan pågår/väcks av eller mot konkursgäldenären, måste inträda i processen (med fullt massaansvar för upplupna rättegångskostnader) för att inte förlora den omtvistade tillgången eller om konkursgäldenären får nöja sig med att föra talan i kommission för konkursboet. Svaret beror på vad som inläggs i den i 3:9 KL intagna (och rättspraxis använda) lokutionen ”skall … anses inte längre tillhöra konkursboet”. Innehåller 3:9 1 st. KL, i likhet med 3:10 KL, en processkommissions- och rådighetsregel? Eller handlar lokutionen om (total) äganderättsövergång? Uppsatsen börjar med ett introducerande kapitel om konkursgäldenärens rätt till rättegång (kapitel 2). Den fortsatta dispositionen utvecklas närmare i slutet av det kapitlet.s. 87