Bengtsson, Bertil, Samerätt, 2004 s. 14 och 18. 1 2 För en sammanfattning av bakgrunden för lagförslaget se departementschefens redogörelse för riksdagen, dels riksdagens protokoll 1886, första kammaren, 3 band., nr 29, s. 9 ff, dels riksdagens protokoll 1886, andra kammaren, 3 band., nr 40, s. 18 ff. 13 Riksdagens protokoll 1886, 2 saml., 2 avd., 1 band., kommittébetänkande nr 1, s. 64. 14 Riksdagens protokoll 1886, 2 saml., 2 avd., 1 band., kommittébetänkande nr 1, s. 3–4 och 64. 15 Jfr särskilda utskottet, bihang till riksdagens protokoll 1886, 8 saml., 1 avd., utlåtande nr 1, s. 18 och departementschef von Steyerns anförande i riksdagen, riksdagens protokoll 1886, första kammaren, 3 band., nr 29, s. 10. Jfr även anförande av Waldenström Riksdagens protokoll 1886, andra kammaren, 3 band., nr 40, s. 23. Av särskilt intresse i detta sammanhang är att notera att samma resonemang uttrycks i förarbeten för nuvarande rennäringslag, se JoU 1971:37, s. 35. 16 I första kammaren togs denna aspekt främst upp av departementschefen, se von Steyern, riksdagens protokoll 1886, första kammaren, 3 band., nr 29, s. 10. Beträffande andra kammaren se exempelvis anförande av ledamöterna von der Lancken, Waldenström och Nordenskiöld, riksdagens protokoll 1886, andra kammaren, 3 band., nr 40, s. 10, s. 23, s. 35. Justitierådet Olivecrona hade emellertid en helt annan syn: han ansåg att staten hade ett ansvar att aktivt prioritera den ”högre civilisationen” genom att ”värna och vidga denna civilisationens berättigade intressen”, riksdagens protokoll 1886, 2 saml., 2 avd., 1 band., kommittébetänkande nr 1, s. 10. 17 NJA 1981 s. 1 på sidan 224. 18 Bihang till riksdagens protokoll 1886, 8 saml., 1 avd., utlåtande nr 1, s. 18. 1 9 Frågan var central i skattefjällsmålet och HD:s slutsats i denna fråga var helt entydig, jfr NJA 1981 s. 1 på sidan 249. 20 Bihang till riksdagens protokoll 1886, 8 saml., 1 avd., utlåtande nr 1, s. 18. 21 Bihang till riksdagens protokoll 1886, 8 saml., 1 avd., utlåtande nr 1, s. 18. 22 Detta framgick av förarbetena; se bihang till riksdagens protokoll 1886, 1 saml., 1 avd., 2 band., prop. nr 2, s. 36, riksdagens protokoll 1886, 2 saml., 2 avd., 1 band., kommittébetänkande nr 1, s. 64 ff, och särskilda utskottet, bihang till riksdagens protokoll 1886, 8 saml., 1 avd., utlåtande nr 1, s. 7–10. I riksdagsdebatten hänvisade också flera ledamöter till befintlig lagstiftning. 2 3 Se exempelvis anförande av Wagenius, riksdagens protokoll 1886, andra kammaren, 3 band., nr 40, s. 15. Se även yttrande från justitierådet Olivecrona, bihang till riksdagens protokoll 1886, 1 saml., 1 avd., 2 band., prop. nr 2, s. 6. 24 Se exempelvis anförande av Ericson i första kammaren; riksdagens protokoll 1886, första kammaren, 3 band., nr 29, s. 30 och i andra kammaren av Farup; riksdagens protokoll 1886, andra kammaren, 3 band., nr 40 a, s. 9. 25 Jfr dock not 32. 26 Jfr anförande av riksdagsledamoten von der Lancken, riksdagens protokoll 1886, andra kammaren, 3 band., nr 40, s. 11. 27 Se framför allt vad gäller första kammaren anförande av Ericson, riksdagens protokoll 1886, första kammaren, 3 band., nr 29, s. 3 ff. och vad gäller andra kammaren anförande av Farup, riksdagens protokoll 1886, andra kammaren, 3 band., nr 40 a. Frågan hade tidigare behandlats av den norsk-svenska kommittén av 1843 och senare av den norsk-svenska kommittén av 1866, se Strøm Bull, Oskal & Sara, Reindriften i Finnmark 1852–1960, Cappelen, Oslo 2001, s. 90 ff. 28 Riksdagens protokoll 1886, 2 saml., 2 avd., 1 band., kommittébetänkande nr 1, s. 64–65. 2 9 Riksdagens protokoll 1886, 2 saml., 2 avd., 1 band., kommittébetänkande nr 1, s. 66. 30 Riksdagens protokoll 1886, 2 saml., 2 avd., 1 band., kommittébetänkande nr 1, s. 66. 31 Riksdagens protokoll 1886, 2 saml., 2 avd., 1 band., kommittébetänkande nr 1, s. 70. 32 Bihang till riksdagens protokoll 1886, 1 saml., 1 avd., 2 band., prop. nr 2, s. 2. 33 Bihang till riksdagens protokoll 1886, 1 saml., 1 avd., 2 band., prop. nr 2, s. 7. 3 4 Bihang till riksdagens protokoll 1886, 1 saml., 1 avd., 2 band., prop. nr 2, s. 6. 35 Bihang till riksdagens protokoll 1886, 8 saml., 1 avd., särskilda utskottet, nr 1, s. 20. 36 Bihang till riksdagens protokoll 1886, 8 saml., 1 avd., särskilda utskottet, nr 1, s. 19. 37 I annat fall än när skada hade uppkommit. 38 Bihang till riksdagens protokoll 1886, 1 saml., 1 avd., 2 band., prop. nr 2, s. 35. 39 Riksdagens protokoll 1886, andra kammaren, 3 band., nr 40, s. 25. 4 0 Vad gäller första kammaren se exempelvis anförande av Ericson riksdagens protokoll 1886, första kammaren, 3 band., nr 29, s. 5. Jfr även hemställan från reservanterna, riksdagens protokoll 1886, andra kammaren, 3 band., nr 40, s. 3–4. Vad gäller andra kammaren se exempelvis anförande av Waldenström, riksdagens protokoll 1886, andra kammaren, 3 band., nr 40, s. 31. 41 Se framför allt von Steyerns anförande i första kammaren, riksdagens protokoll 1886, första kammaren, 3 band., nr 29, s. 10 f. 42 Riksdagens protokoll 1886, andra kammaren, 3 band., nr 40, s. 39. 43 Att under vintern ha tillgång till bete utanför fjällområdet ansågs helt nödvändigt. Se exempelvis anförande av ledamoten Hellgren, riksdagens protokoll 1886, andra kammaren, 3 band., nr 40, s. 5. 44 Riksdagens protokoll 1886, första kammaren, 3 band., nr 29, s. 7. 45 Riksdagens protokoll 1886, första kammaren, 3 band., nr 29, s. 10. 46 Många ledamöter berör sådana aspekter, tydligast dock av Nordenskiöld, riksdagens protokoll 1886, andra kammaren, 3 band., nr 40, s. 35. 47 Riksdagens protokoll 1886, andra kammaren, 3 band., nr 40, s. 10. 4 8 1 § lagen (1886:38) angående de svenska Lapparnes rätt till renbete i Sverige. 49 3 § RNL (1971:437). 50 Jfr NJA 1981 s. 1 på sidan 244. Se även JoU 1971:37, s. 34 och 38 ff. 51 Yrkandet omfattade inalles 14 punkter med frågan om äganderätten till markområdet som kärna. NJA 1981 s. 1 på sidan 20. 52 NJA 1981 s. 1 på sidan 166. 5 3 NJA 1981 s. 1 på sidan 179. 54 NJA 1981 s. 1 på sidan 185. 55 NJA 1981 s. 1 på sidan 233. 5 6 Referenten i målet, Bertil Bengtsson, var skiljaktig beträffande motivering i viss fråga och uttalade i det sammanhang beträffande samernas jakt- och fiskerätt på skattefjället att rättigheterna ”ytterst vilar på urminnes hävd” varefter han fortsatte: ”Det är deras av ålder bestående rättigheter som i något förändrad form lagfästs genom renbeteslagarna och numera genom rennäringslagen.” NJA 1981 s. 1, bilaga s. 3. 57 SOU 1989:41 s. 262–263 och prop. 1990/91:4 s. 21. Jfr Hovrätten för Övre Norrland mål nr B 305/99. Se även Hovrätten för Övre Norrland mål nr FT 5/81 där samebyn delvis ändrade sin talan mellan förhandling i tingsrätten efter att HD hade avkunnat dom i skattefjällsmålet. 58 SOU 1989:41 s. 258. Det finns grund till att påpeka att HD i det sammanhang som utredningen hänvisar till, inte anför att rätten är grundat på urminnes hävd. 59 Jfr exempelvis NJA 2011 s. 107 punkt 5, Hovrätten för Övre Norrland mål nr B 305/99. Se även Hovrätten för Övre Norrland mål nr FT 5/81 där samebyn delvis ändrade sin talan mellan förhandling i tingsrätt och hovrätt efter att HD hade avkunnat dom i skattefjällsmålet. 60 SOU 1989:41 s. 263. 61 NJA 1981 s. 1 på sidan 248. 62 Bihang till riksdagens protokoll 1886, 1 saml., 1 avd., 2 band., prop. nr 2, s. 35. 6 3 SOU 1989:41 s. 263 ff. Se även s. 260 beträffande utredningens uppdrag i förhållande till slutsatserna i HD:s dom i skattefjällsmålet. 64 Prop. 1992/93:32 s. 90. 65 Se härom SOU 2006:13 s. 388 ff. 66 NJA 1981 s. 1 på sidan 228. 67 Prop. 1990/91:4 s. 22 och prop. 1992/93:32 s. 90. 68 Prop. 1992/93:32 s. 90. 69 Se exempelvis den så kallade gränsdragningskommissionens betänkande där man som stöd för påståendet att man i förarbetena till 1886 års lag anför att renskötselrätten var grundat på urminnes hävd, hänvisade till ett resonemang i propositionen som endast rör frågan om samerna rätt till vinterflyttningar. SOU 2006:14 s. 385 not 24. 70 Allard, Christina, Nordmalingsmålet: Urminnes hävd överspelad för renskötselrätten?, JT 2011–12 s. 117. 7 1 Jfr Bengtssons skrivning: ”På åretruntmarkerna vilar rätten på urminnes hävd (i vissa fall i förening med ockupation).” 72 Prop. 1992/93:32 s. 90. 73 Jag bortser här ifrån vad som i bestämmelsen anförs om skogsrenskötsel nedanför odlingsgränsen. 74 Riksdagens protokoll 1886, andra kammaren, 3 band., nr 40 s. 18. 75 Jfr 31 § lagen (1989:66) om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige, respektive 56 § lagen (1928:66) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. 7 6 JoU 1971:37 s. 38–39.
Hänvisas från p. 1 (s. 710)
1.Lagstiftningen, vari samernas rätt till att bedriva renskötsel regleras, har sedan den första renbeteslagen tillkom 1886 i all huvudsak haft samma rättsliga utformning. För att få närmare kunskap om bakgrunden för samernas rättighet att bedriva renskötsel utgör således 1886 års lag den viktigaste källan. I det följande skall jag därför granska förarbetena för 1886 års lag närmare.s. 710
2.Det var flera tungt vägande skäl till att regeringen under 1880-talet ansåg det vara nödvändigt att rättsligt reglera samernas renskötsel. Ett viktigt skäl var att kunna hantera återkommande konflikter mellan ”nomaden och den jordbrukande befolkningen”. Under slutet av 1800-talet hade motsättningar mellan de två näringsfången blivit ett allt mer påtagligt problem. För den kommitté som utredde frågan var således ett viktigt mål att kunna lämna förslag om ett regelverk som skulle minska konflikterna mellan dessa grupper. Det övergripande motivet för lagen får ändå sägas vara ett intresse att säkerställa att samerna framgent skulle kunna bedriva sitt traditionella näringsfång och därigenom upprätthålla sin kultur. I riksdagsdebatten kom flera ledamöter dessutom in på det särskilda ansvar som åvilade en nation som bestod av två folk men där endast det ena hade makten att fastställa lagar som skulle gälla för båda.s. 711
3.Frågan om grunden för samernas rättighet att bedriva renskötsel behandlades i liten grad i kommittébetänkandet. Däremot berör särskilda utskottet denna fråga. Om detta uttalar utskottet följande: ”Ty lappen eger verkligen en rätt att åberopa för utöfningen enligt urgammal sed af det näringsfång, hvaraf han lefver. Lappen var den som först tog de nordliga trakterna af vårt land i besittning. Innan den första nybyggaren fälde det första trädet i Norrlands skogar var lappen redan der. Under århundraden hade landet från Kölens fjellrygg till Bottenhafvet varit den obestridt nyttjade betesmarken för hans renar. Och den första besittningstagarens rätt till jorden måste anses bättre än den, som […] senare tillkommit.” Enligt utskottets uppfattning fanns det alltså inget tvivel om att det var samerna som först hade tagit marken i besittning. Och det var det förhållandet som utgjorde grunden för samernas rätt att bedriva sitt traditionella näringsfång. Utskottets uppfattning var emellertid att rättigheten att bedriva renskötsel inte innebar att samerna hade befogenheter som ägare till marken. Om detta uttalar utskottet bl.a. följande: ”Men lappens besittningstagande var icke till sin natur sådant, att det i sig inneslöt alla de befogenheter, hvilka tillhöra eganderättens begrepp. Det sträckte sig icke till andra än dem, nomadlifvets inskränkta behof fordrade. Det afsåg endast jordens nyttjande dels till bete för renarne, under sommaren i fjelltrakterna och under vintern i skogslandet, dels till fyllande af de behof, hvilka voro en förutsättning för eller en följd af renbetets begagnande. Lappens rätt till jorden var för den skull allt ifrån begynnelsen till sin natur sådan, att den icke hindrade uppkomsten, så att säga, bredvid sig af eganderätten i kultursamhällets mening.” Däremot var samernas besittning av marken redan etablerad vid den tid då kronan började göra anspråk på de markområden som efterhand skulle komma att utgöra Sveriges territorium. Om detta uttalar utskottet följande: ”Och en sådan eganderätt framträdde och utbredde sig med odlingen, samt omfattade till sist äfven de trakter, odlingen ej ännu tagit i anspråk, då för omkring 300 år sedan i vårt land började uttalas och tillämpas den grundsats, att «sådana egor som obygda ligga höra Gud, konungen och Sveriges krona till.» Men derigenom kan lappens på det tidigare besittningstagandet grundade rätt till de nödvändiga förutsättningarna för sin existens såsom nomad så mycket mindre anses hafva förfallit, som denna rätt till sin natur var sådan, att den kunde bestå jemte såväl enskildes som statens sedermera tillkomna eganderätt. Och lappens rätt har äfven till närvarande tid bestått och utöfvats.” Någon diskussion kring dessa grundsatser om samernas rättighet att bedriva renskötsel på svenskt territorium förekom inte när riksdagen behandlade lagförslaget. Detta kan möjligen i viss mån ha sin bakgrund i det förhållande att samernas rätt att bedriva renskötsel redan vid denna tid framgick av annan lagstiftning. Däremot påpekade flera ledamöter att samerna tidigare hade varit ensamma i de områden där den bofasta befolkningen efterhand hade etablerat sig. Även de riksdagsledamöter som reserverade sig mot delar av lagförslaget ansåg att samerna hade en okränkbar rätt att bedriva renskötsel. Samernas rätt till sitt traditionella näringsfång blev därmed aldrig ifrågasatt under lagstiftningsprocessen i anslutning till 1886 års renbeteslag. De utgångspunkter och ställningstaganden som särskilda utskottet hade anfört om att samerna var först att besitta området blev således accepterade av riksdagen. Den egentliga grunden för samernas rättighet att bedriva renskötsel får mot denna bakgrund anses vara deras besittningstagande av marken, vilket vi idag benämner ockupation.s. 711