Stycket

9.I doktrinen har diskuterats med hänvisning till NJA 2008 s. 243 om det är möjligt för rådgivaren att genom en preciserad fråga till kunden efterhöra om denne har för avsikt att kräva skadestånd av rådgivaren. Det har framförts att om en preciserad fråga ställs till kunden och ”klienten inte svarar på advokatens/revisorns fråga, kan man normalt utgå från att klienten genom sin passivitet förlorat rätten att göra gällande rätt till skadestånd. … Om klienten svarar att han inte har för avsikt att kräva skadestånd, kan han sannolikt inte därefter ångra sig och senare framföra krav på skadestånd.” En sådan effekt kan endast rimligen föreligga i de fall då kunden är tillräckligt kompetent att bedöma rådgivningens kvalitet och dess effekter. Saknar konsumenten tillräcklig kompetens synes det inte vara möjligt för konsumenten att ge rådgivaren ett sådant besked, snarare åvilar det rådgivaren att upplysa konsumenten om effekterna av att ett sådant svar ges mot bakgrund av ett otillräckligt informationsunderlag. 2.1.3 Rådrum för felundersökning Som framhålls i propositionen kan det gå avsevärd tid mellan rådgivningstillfället och tidpunkten för skadan. Skadan kan dessutom variera över tid genom att värdet på investeringen ökar eller minskar under en kortare tidsperiod. Det torde därför finnas betydligt utrymme för konsumenten att undersöka om skadan i det aktuella fallet beror på sedvanliga variationer i investeringens värde eller om skadan är orsakad av rådgivarens handlande. Det material som konsumenten har att bedöma i detta fall är oftast dokumentation från rådgivningsmötet samt avräkningsnotor och motsvarande material som sänds till kunden från näringsidkaren. Konsumenten kan inte förhålla sig helt passiv och underlåta att ta del av materialet utan det torde krävas att konsumenten inom rimlig tid tar del av materialet och därvid undersöker om denne erhållit en kontraktsenlig tjänst. 2.1.4 Fristens längd När reklamationsfristen börjat löpa ska konsumenten när denne upptäckt eller bort upptäcka att rådet orsakat denne en skada reklamera detta förhållande inom skälig tid. Konsumenten kan således inte passivt betrakta händelseförloppet utan har en skyldighet att meddela rådgivaren för det fall att konsumenten anser att rådgivarens handlande har givit upphov till aktuell skada. Reklamationsfristens längd kom att prövas i NJA 2008 s. 1158 som avsåg reklamation enligt 4 kap. 19 a § jordabalken (1970:994) (cit. JB). Enligt 4 kap. 19 a § JB ska köparen reklamera inom skälig tid från det att denne märkt eller bort märka felet. I fallet ansåg HD att en köpare som reklamerat inom 4,5 månader hade reklamerat inom skälig tid, särskilt med hänsyn tagen till att köparen undersökt möjligheten att göra felen gällande mot besiktningsmannen samt att det på grund av semestertider tog något längre tid att få svar från företaget som utfört besiktningen. HD anförde avseende tiden för reklamation att: ”[d]et måste anses att det för en köpare som är privatperson utan särskild sakkunskap på området i många fall är svårare vid fastighetsköp än vid köp av lös egendom att bedöma om det föreligger ett fel som kan göras gällande mot säljaren. Det får därför i större utsträckning godtas att en fastighetsköpare innan han reklamerar skall ha möjlighet att anlita biträde av sakkunnig person för att undersöka felet och för att göra bedömningar av det. Vidare kan det vid fastighetsköp finnas möjlighet att framställa krav mot en besiktningsman som utfört överlåtelsebesiktning i stället för mot säljaren. Ett visst, om än begränsat, tidsmässigt utrymme för att innan säljaren reklameras överväga den saken bör få finnas. I undantagsfall bör även sjukdom och liknande omständigheter av personlig art på köparens sida kunna beaktas när reklamationsfristen bestäms.” Noterbart är att köparen tillerkändes en tämligen lång reklamationstid med hänvisning till att det vid fastighetsköp kan vara svårt för köparen att bedöma om varan är avtalsenlig. Motsvarande torde i många situationer vara gällande för en köpare av en finansiell tjänst (i vart fall avseende en komplicerad tjänst), vilket även följer av annan konsumentlagstiftning. Detta särskilt som det för många kunder torde vara svårt att löpande utvärdera den finansiella tjänstens avtalsenlighet, annat än vid preciserade köp- och försäljningsuppdrag. Effekten av det vårdslösa rådet kan emellertid förvärras med beaktande av att rådgivningen omsatts i köp av finansiella instrument vars värde snabbt kan förändras och konsumenten torde därför så snart som möjligt meddela rådgivaren om att konsumenten anser att rådet varit förfelat. Vad som utgör skälig tid torde emellertid i vart fall innebära betydande utrymme för kunden att analysera händelseförloppet och inhämta ytterligare råd för att korrekt kunna bedöma situationen. 2.1.5 Minimifrist Vad som i slutänden anses vara inom skälig tid måste emellertid avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Här har typen av placering samt kundens personliga kunskap och förmåga stor betydelse för bedömningen. Huvudregeln är således gällande i såväl konsumenträttsliga som i näringsidkarförhållanden att den part som vill påtala brister i den köpta varan/tjänsten ska reklamera inom skälig tid, se t.ex. 32 § köplagen (1990:931) (cit. KöpL).s. 655