Närliggande

SOU 2012:26, s. 134 ff. 1 1 Jmf. SOU 2012:26, s. 131. 1 2 Det senare gäller framför allt för de schabloner som används vid ersättningsbedömningar rörande s.k. efterlevandeersättning enligt skadeståndslagen 5 kap. 2 § 3 p. Schablonerna i dessa fall hänger samman med den presumtionsregel som Högsta domstolen konstaterade skulle gälla till förmån för de efterlevande genom NJA 2000 s. 521 och som i praktiken har förvandlat efterlevandeersättningen från en personskadeersättning relaterad till de efterlevandes psykiska skada, till en schablonbaserad ersättningsform som metodologiskt ligger kränkningsskadeståndet nära. 13 Jmf. NJA 1997 s. 315. 14 I en kategori av fall kommer fortfarande myndigheten att få möjlighet att med nuvarande frihet uttolka gällande rätt och det är när gärningsmannen är okänd. 15 Om man skall följa de intentioner utredningen utgår från lär det bli mycket sällsynt med beslut där Brottsoffermyndigheten överprövar en domstolsbedömning. Förutsättningen för sådan omprövning är enligt utredningen, s. 134: ”Det bör dock vara fråga om en påtaglig avvikelse från skadeståndsrättslig praxis. En förutsättning är också att det finns en fast praxis som domstolen har underlåtit att följa.” Det är inte många brott som har en sådan fast praxis på kränkningsskadeståndets område — möjligen våldtäkt av normalgraden — och det torde vara sällan som en domstols avgörande i en sådant situation där det finns en fast praxis också påtagligt avviker från denna. Men jag antar att det är teoretiskt möjligt att finna sådana situationer. 1 6 Jmf. statistiken redovisad i SOU 2012:26, s. 121 f. 17 Härigenom kan man också rädda en del av den praxisbildande verksamhet som sker genom bedömningarna i Brottsoffermyndighetens nämnd. 18 Se för reflektioner kring dessa svårigheter Mårten Schultz, Kränkning, Stockholm 2008, kap. 2. 19 Se vidare Sandra Friberg, Kränkningsersättning, Uppsala 2010, s. 653 ff. 2 0 Prop. 2000/01:68, s. 50. 21 Jmf. prop. 2000/01:68, s. 51. 2 2 Förolämpningsbrott är i allmänhet förhållandevis lindriga brott. Understundom aktualiserar emellertid förolämpningsbrottet den allmänt föreliggande svårighet som ovan togs upp med hur straffvärdets förhållande till kränkningens allvar bör bedömas. Det gäller särskilt vid förolämpningsbrott med s.k. hatbrottsinslag, t.ex. där en förolämpning utgår särskilt från offrets etnicitet, sexuella läggning, religiösa tillhörighet, funktionshinder, kön, eller transsexuella identitet. I sådana situationer har lagstiftaren föreskrivet att påföljden kan påverkas i skärpande riktning. Det kan därvid framstå som rimligt att om nu denna värdering bör anses påverka straffet för brottet, samma värdering också bör påverka synen på kränkningens ersättningsrättsliga status. I nuvarande brottsskadeersättningssystem finns det inte så mycket utrymme för sådana avvägningar. Här finns det vidare en komplicerande överlappning mellan ärekränkningsbrotten och diskrimineringslagstiftningen. En förolämpning där någon kallar en person med utländsk härkomst för ”svartskalle”, för att ta ett tråkigt nog återkommande exempel ur verkligheten, kan klassificeras som antingen just förolämpning men också som olaga diskriminering. Det här ger ersättningsrättsliga följdverkningar. När det gäller diskrimineringsersättning, som den särskilda ersättningsformen numer kallas, finns det i lag föreskrivet att ersättningen skall anses ha avskräckande funktioner, vilket ofta kan antas inverka på hur ersättningen bestäms, i höjande riktning. Offrets ersättning kan därvid påverkas av om händelsen bedöms under diskrimineringslagens regelverk eller som ett ärekränkningsbrott. Denna inkonsekvens är otillfredsställande. 23 Utredningen gör en genomgång av praxis på området, SOU 2012:26, s. 141 ff. 24 Se NJA 1992 s. 594. 25 Se NJA 2008 s. 946. 26 Se om gränsdragningsfrågor härvidlag NJA 2008 s. 946. 2 7 Det är dock inte på långa vägar är tillräckligt, enligt min mening (jmf. Högsta domstolens resonemang i NJA 2008 s. 946). Det finns ett uppenbart behov av såväl generella privatlivsskyddsregler som specifika straffbud om otillbörlig bildupptagning. Regeringen har också tagit initiativ till sådan lagstiftning men det är ett lagstiftningsarbete som har kämpat i motvind. Den ursprungliga utredningen, Ds. 2011:11: Olovlig fotografering, möttes av en svidande kritik i medierna, men även i andra sammanhang. (Jag var personligen i det stora hela positiv till förslaget.) Den lagrådsremiss som senare presenterades där vissa förändringar vidtagits efter kritiken av förslaget i Ds:en fick ett kyligt mottagande av lagrådet, vilket framstår som mer berättigat. När detta skrivs är det inte klart om regeringen avser att gå vidare med förslaget. På samma sätt har tanken på en allmän integritetsskyddsregel i grundlagarna på yttrandefrihetsområdet haft svårt att få genomslag. 28 Jmf. t.ex. nämndens avgöranden i 9533/2008 resp. 9829/2009, diskuterade i utredningen, SOU 2012:26, s. 151. 2 9 Det innebär förstås inte att sådana brottsoffer behöver tåla att utsättas för kränkningar eller att det borde falla utanför rätten till kränkningsersättning i skadeståndsrättsligt hänseende, utan enbart att det inte är så skyddsvärt att det borde göras till skattebetalarnas angelägenhet. 30 SOU 2012:26, s. 137 ff. 3 1 Jag är medveten om att det kan låta förmätet av en jurist från den akademiska världen att ifrågasätta verklighetsunderlaget som utredningens domstolsverksamma jurister kommit fram till — men syftet är inte att ifrågasätta verklighetsunderlaget så mycket som värderingen av det. 32 Vissa delar av den politiska debatten har använt sig av ärekränkningsinstitutet för att skapa opinion eller driva frågor, när en meningsmotståndare anses ha gått över gränsen. Annan form av politisk aktivism har använt sig av samma rättsliga instrument. Genom att driva ett ärekränkningsmål som ett småmål kan den aktivistiskt lagda käranden på ett billigt sätt driva kampanj. 33 Den praxis som utvecklats under nuvarande jämkningsregel får betraktas som sträng mot många brottsoffer, se vidare Anders Dereborg och Ann-Christine Lindeblad, Brottsskadelagen, Stockholm 2012, kommentar till 9 § 2 st. En faktor som därvid inte sällan tillmäts betydelse är att brottsoffret anses ha ägnat sig åt kriminella aktiviteter. Jämkningsregeln skall härvid ses i ett kriminalpolitiskt sammanhang, sägs det. Till skillnad från skadeståndsrätten intar brottsskadelagen, som den tolkats av Brottsoffermyndigheten, en restriktiv syn på brottslingars rättigheter som brottsoffer: Skadas någon i samband med utövandet av ett brott utgår sällan brottsskadeersättning. (Jmf. för skadeståndsrättens allmänna inställning Mårten Schultz, Brottslingar förtjänar inte skadeståndsrättens skydd, SvJT 2007, s. 477.) Härvid har doc k Brottsoffermyndigheten i sin praxis jämkat ersättningen inte bara när brottsoffret skadats i samband med direkt utövande av en brottslig handling, utan också utifrån tämligen tunt grundade antaganden om att skadan har en koppling till en tidigare brottslighet. Denna praxis antas vara i linje med den nuvarande lagstiftningens intentioner men det vore önskvärt med en belysning i ett kommande lagstiftningsarbete. Min uppfattning är att det finns anledning att kräva mer tydligt samband med en brottslighet för att jämkning skall ske på grundval av brottsoffrets kriminalitet. Högsta domstolen formulerade nyligen saken välfunnet i ett fall där frågan var om ersättning för kränkning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder skulle sänkas med anledning av att den frihetsberövade — som ostridigt i och för sig var berättigad till ersättning — tidigare avtjänat flera långa fängelsestraff. Högsta domstolen fann att någon sänkning inte skulle ske och skrev: ”Ur det rättighetsperspektiv som i allt högre grad har kommit att prägla synen på rättsordningen, bl.a. inom skadeståndsrätten, är den givna utgångspunkten att allas frihet värderas lika.” Högsta domstolens dom den 20 juni 2012, i T 3322-11, st. 11. 34 Se SOU 2012:26, kap. 10. 35 Jmf. Mårten Schultz, Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten: Rättighetsargument, SvJT 2011, s. 989.

Hänvisas från p. 3 (s. 595)