Detta framgår t.ex. av graferna i Martin Borgeke och Georg Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis med mera, 4 uppl., Stockholm 2009, s. 613–662 (vilka till följd av bl.a. NJA 2011 s. 357 måste både justeras och tillämpas med större urskillning); se till bedrägeri m.m. s. 338. Jfr RH 2010:8 om förhållandet mellan straffvärdet vid införsel av en viss mängd narkotika vid ett tillfälle eller uppdelat på flera tillfällen.
Hänvisas från p. 3 (s. 59)
3.Ulväng säger att om flera gärningar inordnas under ett och samma brott, växer straffvärdet kumulativt efter hand som flera gärningar inordnas under enheten. Asperationsprincipen skulle alltså inte tillämpas, och om man lägger samman exempelvis tio gärningar, som hade kunnat bedömas som tio bedrägerier, till ett grovt bedrägeri, ”kommer straffvärdet att beräknas utifrån den totala ekonomiska skadan. Det finns inga enheter kvar att differentiera straffvärdebedömningen utifrån.” Om man nu för ett ögonblick utgår från tabelltänkandet i straffrättskipningen är det inte så att straffvärdet ökar linjärt med den totala ekonomiska skadan. Det ligger en asperation inbyggd redan i tabellerna, även för andra brott än narkotikabrott. Och om tabellerna skall behandlas med den försiktighet Högsta domstolen rekommenderar finns det alla möjligheter att komma fram till ett väl avvägt straffvärde. Som har framgått menar jag att straffvärdebedömningen redan görs på goda grunder och att problemet är att rubriceringen inte hänger samman med denna. Att det är ett problem håller också Ulväng med om.s. 59