1.Tingsrätten konstaterade att Lars P. i sin stämningsansökan inte hade åberopat de uteblivna köpen av aktier i de fem bolagen under hösten 2002 som grund för talan. Därefter konstaterade tingsrätten att dessa uteblivna köp inte utgjorde väsentligen samma grund som de ursprungligen åberopade grunderna, varför ändringen av talan inte var tillåten enligt RB 13:3 st. 1 p. 3.s. 480
2.Hovrätten kom till samma slut som tingsrätten, men resonerade på ett något annorlunda sätt. Hovrätten fann att de grunder som Lars P. gjort gällande i stämningsansökan var hänförliga till avtal som ingåtts med banken i november 2002. Eftersom den skada som Lars P. ville utvidga sin talan med avsåg uteblivna aktieköp i oktober 2002, stödde sig anspråken inte på tidigare nämnda avtal. Därför fann hovrätten att det nya yrkandet inte kunde anses stödja sig på väsentligen samma grund som det ursprungliga, varför Lars P.:s överklagande avslogs.s. 481
3.Högsta domstolen kom till skillnad från underrätterna fram till att Lars P.:s förändring av sin talan var tillåten. HD:s skäl i relevanta delar återges i det följande. ”7. Enligt 13 kap. 3 § första stycket RB får väckt talan inte ändras. En första fråga är emellertid om L.P:s påstående att Laholms Sparbank i strid med lagen om värdepappersrörelse avrått honom från att göra en långsiktig investering i de aktier, som hans advokat i oktober 2002 rått honom att köpa, alls innebär en taleändring. I det hänseendet märks paragrafens tredje stycke. Där föreskrivs att det inte innebär någon taleändring att käranden åberopar ny omständighet till stöd för sin talan utan att saken ändras. Det föranleder spörsmålet huruvida ett beaktande av påståendet skulle ändra identiteten av den talan som L.P. väckt (jfr Per Olof Ekelöf, Processuella grundbegrepp och allmänna processprinciper, 1956, s. 80 f.).s. 481
4.8. Det finns i detta sammanhang anledning att notera att det föreligger ett systematiskt samband mellan 13 kap. 3 § tredje stycket och bestämmelsen i 17 kap. 11 § första stycket, vari föreskrivs att en dom äger rättskraft beträffande den avgjorda saken (jfr bl.a. NJA 1984 s. 733 och NJA 1999 s. 520). Sambandet innebär att om en omständighet efter det att dom rörande saken meddelats (jfr 17 kap. 1 §) till följd av domens rättskraft inte kommer att kunna läggas till grund för ny talan, så ska åberopandet i princip inte anses utgöra en taleändring. Vad som utgör saken bestäms således på samma sätt enligt de båda bestämmelserna.s. 481
5.9. Det förhöjda yrkandet baseras på en skadeståndsberäkning där det verkliga händelseförloppet är oförändrat men det hypotetiska händelseförloppet ändrats till att avse de affärer som L.P. ursprungligen önskade få utförda men som till följd av bankens rådgivning inte utfördes. Fråga är emellertid om samma uppdragsförhållande, som inbegripit såväl rådgivning som placeringar, och det rör sig om förvaltning av samma kapital, vilken förvaltning oförändrat påstås ha varit oaktsam i olika hänseenden och därmed skadeståndsgrundande.s. 481
6.10. De nya påståendena rörande det hypotetiska händelseförloppet kan i betraktande av det anförda inte, om de beaktas, anses förändra identiteten av den talan som L.P. väckt. Eftersom saken således är oförändrad finns inget hinder mot att dessa påståenden läggs till grund för L.P:s ursprungliga yrkande. Det bör i sammanhanget noteras, att det inte kan antas att L.P. vare sig under eller efter denna rättegång skulle, om tingsrättens avvisningsbeslut stod sig, kunna väcka talan om skadestånd grundat på de icke genomförda affärer som han nu har åberopat till stöd för den ändrade beräkningen av skadeståndet.s. 481
7.11. Frågan är då om det förhöjda yrkandet kan anses innebära en otillåten taleändring. I 13 kap. 3 § tredje stycket föreskrivs att om käranden beträffande samma sak inskränker sin talan, t.ex. yrkar ett lägre belopp, utgör detta inte en ändring av talan. En höjning av det yrkade beloppet har däremot ansetts utgöra en sådan ändring (se Peter Fitger, Rättegångsbalken, version den 15 maj 2011, Zeteo, kommentaren till 13 kap. 3 §).s. 482
8.12. Huruvida ett förhöjt beloppsyrkande i sig innebär en taleändring eller inte torde emellertid i ett fall av förevarande slag sakna praktisk betydelse. I 13 kap. 3 § första stycket 3 föreskrivs nämligen att käranden får framställa nytt yrkande, om det stöder sig på väsentligen samma grund. Det gäller då så mycket mer om grunden inte alls ändras, dvs. att fråga är om samma grund. Ett exempel är att käranden avseende ett visst krav, exempelvis hyra för visst kvartal, vill utvidga sitt yrkande till ett högre belopp sedan han anser sig ha felbedömt storleken på det kravet (jfr Per Olof Ekelöf och Robert Boman, Rättegång II, 8 uppl. 1996, s. 139).s. 482
9.13. I det aktuella fallet har konstaterats att vad L.P. nu har åberopat till stöd för skadeståndsberäkningen inte utgör någon taleändring. En konsekvens av det är att det förhöjda yrkandet stöder sig på vad som enligt 13 kap. 3 § första stycket 3 är att anse som samma grund som den väckta talan vilar på. Yrkandet är därför tillåtet.”s. 482