Med andra ord kommer domstolen i sitt domslut, om käranden har full framgång, att ange ett totalbelopp som svaranden ska förpliktas att betala till käranden. Fitger, a.a. s. 14:5, beskriver det hela som att det ”ytligt” sett bara förekommer ett yrkande, trots att flera mål kan föreligga. Se Södergren a.a. s. 401 fotnot 186 ang. den skiftande innebörden av ordet ”yrkande”. Se vidare fotnot 21 nedan. 1 5 Sådana uttryckssätt är dubbeltydiga, eftersom de rent språkligt kan avse antingen det nya totalbeloppet eller endast ökningen. 16 Uttrycket ”i första hand” är hämtat från Fitger a.a. s. 13:33. 17 I de flesta fall torde grunden i vart fall till någon liten del förändras så fort yrkandet förändras. (Jfr dock Ekelöfs exempel ang. höjning av ett belopp avseende hyran för ett kvartal, Rättegång II, 8:e uppl., s. 139). Jfr NJA II 1943 s. 164 där det apropå 13:3 st. 1 punkten 1 sägs att ”[g]runden för yrkandet får med stöd av detta medgivande av ändring icke rubbas”. Se vidare nedan i fotnot 18. 18 NJA II 1943 s. 164. Se även Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 139. — I denna situation torde dock grunden förändras, varför motivens påstående (se fotnot 17 ovan) är alltför kategoriskt. Angående denna fråga, se Lindell, Civilprocessen, 2:a uppl., s. 216. Enligt Fitger, a.a. s. 13:37, torde en tillämpning av RB 13:3 st. 1 p. 1 förutsätta att det nya yrkandet stöder sig på väsentligen samma grund som det tidigare yrkandet. 19 Se Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 167. 20 Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 167 och 180 f. 21 Termen ”yrkande” används här på ett annat sätt än i exempelvis RB 42:2 och 43:7 st. 1, se ovan vid och i fotnot 14 och 15. 2 2 NJA II 1943 s. 165. 23 Ang. vad som utgör väsentligen samma grund, se Fitger a.a. s. 13:38 b–13:39 och s. 14:7 f. (angående RB 14:1). 24 Fitger a.a. s. 13:38 a. 25 Orden ”käromål” och ”mål” används inte på ett konsekvent sätt i RB och annan lagstiftning. Se Ekelöf, Edelstam & Pauli, Rättegång V, 8:e uppl., s. 23 fotnot 12 och Fitger a.a. s. 14:6. Ovan används ordet ”käromål” i den mer inskränkta betydelsen enligt 14 kap. RB. 26 Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 138 ff. och 164 ff. samt Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 207. Se även Fitger a.a. s. 13:38 a. 27 Se NJA 1999 s. 520 samt Ekelöf, Bylund & Edelstam, Rättegång III, 7:e uppl., s. 209 ff. 28 Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 181. 29 Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 139 med fotnot 179. Detta följer även av rättsfallet NJA 1964 s. 38, som både Fitger, a.a. s. 13:38 a, och Ekelöf, a.st., hänvisar till. 3 0 Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 134 f., Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 186 samt Elwing i Karnov (särtryck av kommentaren till rättegångsbalken 2009) s. 33 fotnot 352. De i denna del mycket kortfattade motiven förefaller dock bara beröra inskränkningar på ”yrkandesidan”, se NJA II 1943 s. 165 f. Inte heller Fitger, a.a. s. 13:43 f., synes behandla inskränkningar som bara rör åberopade omständigheter. 31 I doktrinen sägs ibland att om ett ”yrkande” rörande en annan sak frånfalls, så rör det sig om en återkallelse av talan. (Se t.ex. Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 186.) Det är dock svårt att tänka sig att ett yrkande angående en annan sak frånfalls utan att samtidigt någon eller flera omständigheter (rättsfakta) frånfalls. 32 Eftersom käranden i dessa fall frånfaller ett av två eller flera käromål talar man ibland om partiell återkallelse av talan. 33 I praxis gör man alltså skillnad på begreppen ”inskränkning” respektive ”återkallelse” av talan (se t.ex. NJA 1994 s. 23). Lagtexten och motiven synes dock utgå från att även en återkallelse av talan utgör en inskränkning (vilket förstås stämmer överens med hur ordet används allmänspråkligt). Notera således hur det i RB 13:3 st. 3 talas om inskränkning ”beträffande samma sak” och att det i motiven sägs att en återkallelse inte är en ”sådan inskränkning” (vår kursivering) som avses i RB 13:3 st. 3 (NJA II 1943 s. 166). Se även Gärde m.fl., a.a. s. 137, som uttalar att ”[e]n inskränkning, som består i att käranden avstår från talan rörande [någon annan sak], är en återkallelse av talan och skall behandlas enligt 5 §.” 34 Se t.ex. NJA 1984 s. 733 (om än något försiktigt uttryckt av HD): ”[m]ed ’saken’ torde här förstås detsamma som avses med detta uttryck i 17 kap 11 § RB.” (vår kursivering). Se även Nordh, Praktisk process I, 2:a uppl., s. 66. 35 Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 13. 3 6 HD använder i sitt beslut orden ”det förhöjda yrkandet” (se t.ex. p. 5 och 11 i HD:s skäl). Formuleringen är emellertid något missvisande eftersom det — sett isolerat — skulle kunna avse den nya sammanlagda summa som yrkades. Å andra sidan är det svårt att hitta ett otvetydigt uttryckssätt här. Även formuleringen ”det nya yrkandet” kan av samma skäl vara missvisande. Se ovan vid och i fotnot 14, 15 och 21. 3 7 Av orden ”väsentligen samma grund” kan slutsatsen dras att även hovrätten tilllämpade RB 13:3 st. 1 p. 3. 3 8 Någon analys av HD:s slutsats att det rör sig om samma sak i rättskraftshänseende kommer däremot inte att företas här. Det ska endast noteras att HD vid bedömningen av om det handlade om samma sak hänvisar bl.a. till att det var fråga om ”samma uppdragsförhållande” och ”förvaltning av samma kapital”. 39 Notera även ingressen till referatet av fallet i Nytt Juridiskt Arkiv: ”Fråga om käranden har ändrat sin talan enligt 13 kap. 3 § tredje stycket RB och i så fall i strid med bestämmelsens första stycke 3.” (Våra kursiveringar.) 40 Se t.ex. NJA 1995 s. 644 och 1996 s. 553. 4 1 Jfr Elwing, i Karnov (särtryck av kommentaren till rättegångsbalken 2009) s. 32 not 348, som dock synes mena att den förändring av grunden som är tillåten vid ändring av yrkanden enligt RB 13:3 st. 1 p. 3 per definition även är tillåten enligt RB 13:3 st. 3: ”I tredje punktens senare led är tal om nytt yrkande men tillika om sådan ringare förändring beträffande uppgivet rättsfaktum vilken blott innebär att väsentligen samma grund som ursprungsgrunden likväl får anses åberopad. Grunden för käromålet ändras med andra ord icke, oaktat uppgiften om rättsfaktum inte längre kvarstår oförändrad utan korrigerats i viss mån. Följaktligen blir det ej heller tal om någon sådan förbjuden taleändring som består just i ändring av grunden.” — Elwings uttalande är inte helt lättbegripligt, men ska nog ses mot bakgrund av motivens uppfattning att grundens identitet styr sakens identitet (se ovan vid fotnot 9 och jfr med det som sägs nedan i fotnot 43). 42 Ekelöf & Edelstam, Rättegång I, 8:e uppl., s. 41 samt Ekelöf, Edelstam & Pauli, Rättegång V, 8:e uppl., s. 27. 43 En fördel med att anta ett strikt synsätt på vad som är ”samma grund” är att man slipper laborera med en liknande fiktion som den som följer av legaldefinitionen i RB 13:3 st. 3 angående vad som utgör en ”ändring”. Med andra ord kommer en tillåten förändring av grunden inom ramen för RB 13:3 st. 3 medföra att det inte längre är samma grund (men oftast ”väsentligen samma grund”). Jfr dock Lindbloms resonemang om ”grundgrunden” (den miljöfarliga verksamheten) i Miljöprocess II s. 522. 44 Se p. 13 i HD:s skäl: ”En konsekvens av det [dvs. att det som åberopats inte förändrar saken enligt RB 13:3 st. 3] är att det förhöjda yrkandet stöder sig på vad som enligt [RB 13:3 st. 1 p. 3] är att anse som samma grund som den väckta talan vilar på.” (Våra kursiveringar.) 4 5 NJA 1999 s. 520. Se även Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 186 f. samt Ekelöf, Edelstam & Bylund, Rättegång III, 7:e uppl., s. 207. 46 NJA 1959 s. 658. Se även Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 137 samt Nordh & Lindblom a.a. s. 187. 47 Nordh & Lindblom a.st. 48 Det förefaller ju dock oklart om HD över huvud taget tillämpat RB 13:3 st. 1 p. 3, se vidare nedan. 49 I det exempel hämtat från Ekelöf (avseende en kvartalshyra) som HD hänvisar till är det emellertid verkligen fråga om samma grund, eftersom det handlar om en ren felbedömning av kravets storlek. 50 Det är svårt att föreställa sig ett fall där det rör sig om två olika saker i rättskraftshänseende (två olika — ej alternativa eller ekonomiskt likvärdiga — rättsföljder) som stöder sig på samma grund. Detta hindrar inte att en viss t.ex. skadegörande handling kan ge upphov till flera olika anspråk som är att bedöma som olika saker. Se vidare Ekelöf, Edelstam & Bylund, Rättegång III, 7:e uppl., s. 214. 5 1 Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 139. De exempel som ges i motiven avser ju alla kumulation av mål (dvs. när det rör sig om olika saker och grunden således förändras.) 52 A.st. Ekelöf tycks vara inne på att det rör sig om en analog tillämpning (se a.a. s. 139). 53 Se t.ex. NJA 1964 s. 38 och 1990 s. 366 där RB 13:3 st. 1 p. 3 tillämpades när det, enligt HD:s bedömning, var fråga om samma grund. Se även NJA 1995 s. 644. 54 Nordh & Lindblom a.a. s. 181 och Fitger a.a. s. 13:38 a. 55 Se t.ex. NJA 1964 s. 38 och 1990 s. 366. 56 Fitger, a.a. s. 13:29, anför att det från ”rent doktrinära utgångspunkter” kan hävdas att första stycket av RB 13:3 bara borde tillämpas på ändringar som inte drabbas av rättskraften, men att denna utgångspunkt har övergivits i praxis. Bylund, Repetitionskompendium i processrätt, 8:e uppl., s. 129 hävdar att den nu diskuterade situationen (kvantitativ ökning av yrkandet inom ramen för samma sak) visserligen betraktas som ett nytt yrkande, men att det i ”konsekvensens namn” inte borde betraktas som en taleändring. 5 7 HD hänvisar ju vid bedömningen av om det rör sig om samma sak till att det var fråga om ”samma uppdragsförhållande” och ”förvaltning av samma kapital”, vilket troligen talar för att domstolen skulle ha funnit att det rörde sig om väsentligen samma grund om RB 13:3 st. 1 p. 3 hade tillämpats omedelbart.
Hänvisas från p. 5 (s. 476)
Med andra ord kommer domstolen i sitt domslut, om käranden har full framgång, att ange ett totalbelopp som svaranden ska förpliktas att betala till käranden. Fitger, a.a. s. 14:5, beskriver det hela som att det ”ytligt” sett bara förekommer ett yrkande, trots att flera mål kan föreligga. Se Södergren a.a. s. 401 fotnot 186 ang. den skiftande innebörden av ordet ”yrkande”. Se vidare fotnot 21 nedan. 1 5 Sådana uttryckssätt är dubbeltydiga, eftersom de rent språkligt kan avse antingen det nya totalbeloppet eller endast ökningen. 16 Uttrycket ”i första hand” är hämtat från Fitger a.a. s. 13:33. 17 I de flesta fall torde grunden i vart fall till någon liten del förändras så fort yrkandet förändras. (Jfr dock Ekelöfs exempel ang. höjning av ett belopp avseende hyran för ett kvartal, Rättegång II, 8:e uppl., s. 139). Jfr NJA II 1943 s. 164 där det apropå 13:3 st. 1 punkten 1 sägs att ”[g]runden för yrkandet får med stöd av detta medgivande av ändring icke rubbas”. Se vidare nedan i fotnot 18. 18 NJA II 1943 s. 164. Se även Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 139. — I denna situation torde dock grunden förändras, varför motivens påstående (se fotnot 17 ovan) är alltför kategoriskt. Angående denna fråga, se Lindell, Civilprocessen, 2:a uppl., s. 216. Enligt Fitger, a.a. s. 13:37, torde en tillämpning av RB 13:3 st. 1 p. 1 förutsätta att det nya yrkandet stöder sig på väsentligen samma grund som det tidigare yrkandet. 19 Se Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 167. 20 Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 167 och 180 f. 21 Termen ”yrkande” används här på ett annat sätt än i exempelvis RB 42:2 och 43:7 st. 1, se ovan vid och i fotnot 14 och 15. 2 2 NJA II 1943 s. 165. 23 Ang. vad som utgör väsentligen samma grund, se Fitger a.a. s. 13:38 b–13:39 och s. 14:7 f. (angående RB 14:1). 24 Fitger a.a. s. 13:38 a. 25 Orden ”käromål” och ”mål” används inte på ett konsekvent sätt i RB och annan lagstiftning. Se Ekelöf, Edelstam & Pauli, Rättegång V, 8:e uppl., s. 23 fotnot 12 och Fitger a.a. s. 14:6. Ovan används ordet ”käromål” i den mer inskränkta betydelsen enligt 14 kap. RB. 26 Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 138 ff. och 164 ff. samt Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 207. Se även Fitger a.a. s. 13:38 a. 27 Se NJA 1999 s. 520 samt Ekelöf, Bylund & Edelstam, Rättegång III, 7:e uppl., s. 209 ff. 28 Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 181. 29 Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 139 med fotnot 179. Detta följer även av rättsfallet NJA 1964 s. 38, som både Fitger, a.a. s. 13:38 a, och Ekelöf, a.st., hänvisar till. 3 0 Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 134 f., Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 186 samt Elwing i Karnov (särtryck av kommentaren till rättegångsbalken 2009) s. 33 fotnot 352. De i denna del mycket kortfattade motiven förefaller dock bara beröra inskränkningar på ”yrkandesidan”, se NJA II 1943 s. 165 f. Inte heller Fitger, a.a. s. 13:43 f., synes behandla inskränkningar som bara rör åberopade omständigheter. 31 I doktrinen sägs ibland att om ett ”yrkande” rörande en annan sak frånfalls, så rör det sig om en återkallelse av talan. (Se t.ex. Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 186.) Det är dock svårt att tänka sig att ett yrkande angående en annan sak frånfalls utan att samtidigt någon eller flera omständigheter (rättsfakta) frånfalls. 32 Eftersom käranden i dessa fall frånfaller ett av två eller flera käromål talar man ibland om partiell återkallelse av talan. 33 I praxis gör man alltså skillnad på begreppen ”inskränkning” respektive ”återkallelse” av talan (se t.ex. NJA 1994 s. 23). Lagtexten och motiven synes dock utgå från att även en återkallelse av talan utgör en inskränkning (vilket förstås stämmer överens med hur ordet används allmänspråkligt). Notera således hur det i RB 13:3 st. 3 talas om inskränkning ”beträffande samma sak” och att det i motiven sägs att en återkallelse inte är en ”sådan inskränkning” (vår kursivering) som avses i RB 13:3 st. 3 (NJA II 1943 s. 166). Se även Gärde m.fl., a.a. s. 137, som uttalar att ”[e]n inskränkning, som består i att käranden avstår från talan rörande [någon annan sak], är en återkallelse av talan och skall behandlas enligt 5 §.” 34 Se t.ex. NJA 1984 s. 733 (om än något försiktigt uttryckt av HD): ”[m]ed ’saken’ torde här förstås detsamma som avses med detta uttryck i 17 kap 11 § RB.” (vår kursivering). Se även Nordh, Praktisk process I, 2:a uppl., s. 66. 35 Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 13. 3 6 HD använder i sitt beslut orden ”det förhöjda yrkandet” (se t.ex. p. 5 och 11 i HD:s skäl). Formuleringen är emellertid något missvisande eftersom det — sett isolerat — skulle kunna avse den nya sammanlagda summa som yrkades. Å andra sidan är det svårt att hitta ett otvetydigt uttryckssätt här. Även formuleringen ”det nya yrkandet” kan av samma skäl vara missvisande. Se ovan vid och i fotnot 14, 15 och 21. 3 7 Av orden ”väsentligen samma grund” kan slutsatsen dras att även hovrätten tilllämpade RB 13:3 st. 1 p. 3. 3 8 Någon analys av HD:s slutsats att det rör sig om samma sak i rättskraftshänseende kommer däremot inte att företas här. Det ska endast noteras att HD vid bedömningen av om det handlade om samma sak hänvisar bl.a. till att det var fråga om ”samma uppdragsförhållande” och ”förvaltning av samma kapital”. 39 Notera även ingressen till referatet av fallet i Nytt Juridiskt Arkiv: ”Fråga om käranden har ändrat sin talan enligt 13 kap. 3 § tredje stycket RB och i så fall i strid med bestämmelsens första stycke 3.” (Våra kursiveringar.) 40 Se t.ex. NJA 1995 s. 644 och 1996 s. 553. 4 1 Jfr Elwing, i Karnov (särtryck av kommentaren till rättegångsbalken 2009) s. 32 not 348, som dock synes mena att den förändring av grunden som är tillåten vid ändring av yrkanden enligt RB 13:3 st. 1 p. 3 per definition även är tillåten enligt RB 13:3 st. 3: ”I tredje punktens senare led är tal om nytt yrkande men tillika om sådan ringare förändring beträffande uppgivet rättsfaktum vilken blott innebär att väsentligen samma grund som ursprungsgrunden likväl får anses åberopad. Grunden för käromålet ändras med andra ord icke, oaktat uppgiften om rättsfaktum inte längre kvarstår oförändrad utan korrigerats i viss mån. Följaktligen blir det ej heller tal om någon sådan förbjuden taleändring som består just i ändring av grunden.” — Elwings uttalande är inte helt lättbegripligt, men ska nog ses mot bakgrund av motivens uppfattning att grundens identitet styr sakens identitet (se ovan vid fotnot 9 och jfr med det som sägs nedan i fotnot 43). 42 Ekelöf & Edelstam, Rättegång I, 8:e uppl., s. 41 samt Ekelöf, Edelstam & Pauli, Rättegång V, 8:e uppl., s. 27. 43 En fördel med att anta ett strikt synsätt på vad som är ”samma grund” är att man slipper laborera med en liknande fiktion som den som följer av legaldefinitionen i RB 13:3 st. 3 angående vad som utgör en ”ändring”. Med andra ord kommer en tillåten förändring av grunden inom ramen för RB 13:3 st. 3 medföra att det inte längre är samma grund (men oftast ”väsentligen samma grund”). Jfr dock Lindbloms resonemang om ”grundgrunden” (den miljöfarliga verksamheten) i Miljöprocess II s. 522. 44 Se p. 13 i HD:s skäl: ”En konsekvens av det [dvs. att det som åberopats inte förändrar saken enligt RB 13:3 st. 3] är att det förhöjda yrkandet stöder sig på vad som enligt [RB 13:3 st. 1 p. 3] är att anse som samma grund som den väckta talan vilar på.” (Våra kursiveringar.) 4 5 NJA 1999 s. 520. Se även Nordh & Lindblom, Kommentar till RB, häfte 2, s. 186 f. samt Ekelöf, Edelstam & Bylund, Rättegång III, 7:e uppl., s. 207. 46 NJA 1959 s. 658. Se även Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 137 samt Nordh & Lindblom a.a. s. 187. 47 Nordh & Lindblom a.st. 48 Det förefaller ju dock oklart om HD över huvud taget tillämpat RB 13:3 st. 1 p. 3, se vidare nedan. 49 I det exempel hämtat från Ekelöf (avseende en kvartalshyra) som HD hänvisar till är det emellertid verkligen fråga om samma grund, eftersom det handlar om en ren felbedömning av kravets storlek. 50 Det är svårt att föreställa sig ett fall där det rör sig om två olika saker i rättskraftshänseende (två olika — ej alternativa eller ekonomiskt likvärdiga — rättsföljder) som stöder sig på samma grund. Detta hindrar inte att en viss t.ex. skadegörande handling kan ge upphov till flera olika anspråk som är att bedöma som olika saker. Se vidare Ekelöf, Edelstam & Bylund, Rättegång III, 7:e uppl., s. 214. 5 1 Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 139. De exempel som ges i motiven avser ju alla kumulation av mål (dvs. när det rör sig om olika saker och grunden således förändras.) 52 A.st. Ekelöf tycks vara inne på att det rör sig om en analog tillämpning (se a.a. s. 139). 53 Se t.ex. NJA 1964 s. 38 och 1990 s. 366 där RB 13:3 st. 1 p. 3 tillämpades när det, enligt HD:s bedömning, var fråga om samma grund. Se även NJA 1995 s. 644. 54 Nordh & Lindblom a.a. s. 181 och Fitger a.a. s. 13:38 a. 55 Se t.ex. NJA 1964 s. 38 och 1990 s. 366. 56 Fitger, a.a. s. 13:29, anför att det från ”rent doktrinära utgångspunkter” kan hävdas att första stycket av RB 13:3 bara borde tillämpas på ändringar som inte drabbas av rättskraften, men att denna utgångspunkt har övergivits i praxis. Bylund, Repetitionskompendium i processrätt, 8:e uppl., s. 129 hävdar att den nu diskuterade situationen (kvantitativ ökning av yrkandet inom ramen för samma sak) visserligen betraktas som ett nytt yrkande, men att det i ”konsekvensens namn” inte borde betraktas som en taleändring. 5 7 HD hänvisar ju vid bedömningen av om det rör sig om samma sak till att det var fråga om ”samma uppdragsförhållande” och ”förvaltning av samma kapital”, vilket troligen talar för att domstolen skulle ha funnit att det rörde sig om väsentligen samma grund om RB 13:3 st. 1 p. 3 hade tillämpats omedelbart.s. 476