1.Det första fallet aktualiserar frågan om principen om compensatio lucri cum damno och förhållandet till obehörig vinst-resonemang. I NJA 2011 s. 548 prövade HD huruvida en bostadsrättsinnehavare som fått sin lägenhet reparerad av bostadsrättsföreningen efter en brandskada skulle behöva utge ersättning till föreningen p.g.a. att reparationen, som föreningen var skyldig att låta utföra enligt lag, medfört en standardhöjning av lägenheten.s. 374
2.HD uttalade därvid följande (referenser utelämnade): ”10: Att lägenheten i vissa fall kan få en högre standard än vad bostadsrättshavaren har rätt att kräva är emellertid en följd av att den i lagen stadgade skyldigheten för föreningen att reparera lägenheten fullgörs på det sätt som måste ske. En rätt för föreningen att kräva ersättning för den högre standarden bör då i brist på författningsstöd vara motiverad av tungt vägande rättspolitiska skäl. Det gäller även till den del bostadsrättshavaren har gjort en tydlig värdemässig vinst på reparationen.s. 374
3.11: Rättspolitiskt talar den associationsrättsliga likhetsprincipen för att föreningen bör ha en viss rätt till vinstersättning i den diskuterade situationen, men argumentet väger inte tillräckligt tungt.s. 374
4.12: Om praktiskt sett nödvändiga reparationsåtgärder leder till en standard-höjning är alltså bostadsrättshavaren inte skyldig att utge ersättning för denna.” Den enda explicita referensen till obehörig vinst sker i avgörandet genom en referens till Hellners avhandling. Betyder då det att denna dom kan tolkas som någon form av avståndstagande från obehörig vinst? Frågan måste specificeras eftersom, vilket inledningsvis framhölls, obehörig vinst är ett argument som kommer i olika form.s. 374
5.Den första frågan är om avgörandet kan betraktas som ett avståndstagande från principen om obehörig vinst? Svaret på den frågan är enkelt: Inte alls. Avgörandet rörde inte principen om obehörig vinst utan principen om compensatio lucri cum damno, och det är en annan princip.s. 374
6.Compensatio lucri cum damno är en princip som gör sig gällande vid skadeståndsbestämning i vissa fall. Den anses därvid höra till skadeståndsrättens allmänna principer (se särskilt, med ett belysande tilllägg av justitierådet Nilsson, NJA 1990 s. 705) och tanken kommer till mer eller mindre tydligt uttryck i åtskilliga lagrum (se t.ex. i avräkningsreglerna i 5 kap. 3 § skadeståndslagen).s. 375
7.Compensatio lucri cum damno innebär att en domstol vid en skadeståndsbestämning kan (notera valet av modalitet: ”kan” — inte ”skall”) räkna av den nytta som en skadelidande haft till följd av en skadehändelse från ersättningen.s. 375
8.När det gäller compensatio lucri cum damno, som allmän rättsprincip (dvs. som okodifierad norm), är rättsordningen försiktig med att tillåta en avräkning. Det finns goda skäl som talar för en sådan försiktighet, om än olika skäl gör sig gällande beroende på vilken form av nytta som den skadelidande haft av skadehändelsen — en egen försäkring, en insamling till hennes förmån, en ersättning från tredje man eller något annat?s. 375
9.Däremot står det klart att avräkning ibland skall ske, även bortom de uppenbara fall som regleras i t.ex. skadeståndslagen 5 kap. 3 §.s. 375
10.HD:s avgörande i NJA 2011 s. 548 säger alltså inget om obehörig vinst-principen. Men säger det något om obehörig vinst-motiveringar? Anledningen till att frågan ställs i detta sammanhang är att compensatio lucri cum damno ofta motiveras just med att den skadelidande skulle kunna göra en obehörig vinst om inte en avräkning görs motsvarande eventuella fördelar som uppstått ur skadehändelsen. Här samspelar vinstresonemangen med skadeståndsrättens grundbult om full ersättning: Den skadelidande har rätt till full ersättning för sin skada av den som ansvarar för den, men hon ska inte tjäna på att bli skadad.s. 375
11.Samtidigt är relationen mellan compensatio lucri cum damno och den underliggande rättspolitiska obehörig vinst-motiveringen inte entydig. Det finns fall där avräkning skett som kan betraktas som uttryck för compensatio lucri cum damno. Men det finns också åtskilliga situationer när compensatio lucri cum damno inte medfört en avräkning i förhållande till den skadelidandes vinst, även där den skadelidandes nytta framstår som förhållandevis tydligt utredd.s. 375
12.I realiteten torde sådan avräkning snarare vara undantaget än huvudregeln, om man bortser från de lagreglerade fallen. Compensatio lucri cum damno fungerar därmed, om man bortser från de lagreglerade fallen, närmast som en säkerhetsventil.s. 376
13.Om man vill förklara dessa utifrån den bakomliggande obehörig vinst-principen så låter det sig i många fall göras genom att den vinst som uppstått helt enkelt inte uppfattas som obehörig. (Detta är inte ett skenargument — bedömningen av obehörig förutsätter en värdering.)s. 376
14.Ofta torde emellertid förklaringar utifrån obehörig vinst-tankar vara obehövliga. Den primära anledningen till att skadeståndet inte sätts ned i förhållande till eventuella fördelar kan ofta stå att finna i att andra värderingar gör sig gällande och att dessa in casu har större tyngd än vinstresonemang.s. 376
15.Det är t.ex. ofta rättspolitiskt orimligt att skadevållarens ersättningsskyldighet ska sättas ned enbart för att den skadelidande erhållit fördelar i form av t.ex. insamlingar eller egenbetalda försäkringar. På liknande sätt är det ofta orimligt att följder som uppfattas som närmast slumpmässiga följder som för den skadelidande är positiva ska tillgodoräknas skadevållaren.s. 376
16.Att en avräkning för compensatio lucri cum damno kan motiveras med obehörig vinst-resonemang betyder således inte att det är den enda rättspolitiska värdering som kan aktualiseras i situationer där en avräkningsfråga uppkommit. Det kan finnas argument som talar emot en avräkning, argument som kan hänga samman med andra värderingar i det civilrättsliga systemet. Vilka argument som därvid ska anses väga tyngst vid formulerandet av domskäl är ofta en öppen fråga.s. 377
17.Ett starkt rättspolitiskt argument som gör sig gällande i situationer liknande den som HD behandlade i NJA 2011 s. 548 är bostadsrättsinnehavarens intresse av att slippa bli påtvingad kostnader som hon inte har fått möjlighet att bestämma över. Civilrätten är motvillig (om än inte fullständigt avvisande) att ålägga enskilda förpliktelser som de inte själva har frivilligt åtagit sig, med mindre ett ansvar anses som en adekvat konsekvens av ett klandervärt beteende för vilket den krävda personen svarar.s. 377
18.HD:s avgörande i NJA 2011 s. 548 återspeglar den sunda skepsis som råder kring möjligheten att påtvinga enskilda investeringar genom ett ensidigt handlande och den sakliga utgången är enligt min obetydliga mening rimlig. Däremot säger avgörandet egentligen inte något intressant om obehörig vinst-principen. Indirekt kan det däremot bidra till en förståelse av förhållandet mellan compensatio lucri cum damno och obehörig vinst-motiveringar.s. 377