1.Den dom som meddelades den 16 september 2011 av en av HD:s avdelningar — nu refererad som NJA 2011 s. 563 — är minst sagt anmärkningsvärd, dels genom det sätt på vilket en fast, på lagtext grundad praxis för straffrättsligt ansvar undanröjs, dels för att den leder till ett rättsläge som saknar stöd i riksdagsbeslut och i praktiken många gånger innebär ansvarsfrihet för gärningar som har ett högt straffvärde.s. 339
2.Låt mig, som ett första inlägg i den här diskussionen, börja med det processuella. Att domen innebär en genomgripande kursändring i svensk straffrätt har vi referenten i målet, justitierådet Martin Borgekes ord på. Vid höstens Advokatdagar uttryckte han sig så här: ”Det är en av de största förändringarna när det gäller den centrala straffrättens allmänna läror på senare år.” Att fem enskilda domare genomför en sådan ändring med hänvisning till att det skulle vara svårt att samla det dryga dussinet justitieråd gör naturligtvis hela plenumregleringen till ett spel för gallerierna. Än märkligare — närmast dråpligt — ter sig avdelningens tilltag att undvika plenum i det här målet när man ser vad som händer två veckor senare.s. 339
3.Den 30 september avdömer samma avdelning ett mål om mordbrand (B 2105-10, nu refererat som NJA 2011 s. 611). Den tilltalade hade åstadkommit brand i ett lastbilssläp och framkallat fara för att värden på flera miljoner kr skulle förstöras. Mannen var berusad och påverkad av läkemedel. Med tanke på de risker branden innebar för honom själv kunde han inte anses ha varit likgiltig till att en okontrollerad eld utbröt och uppsåt till mordbrand var därför enligt HD inte visat (p. 7–8). Därefter skriver avdelningen (p. 9): ”I NJA 1973 s. 590 tolkade Högsta domstolen bestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken så att kravet på uppsåt, eller oaktsamhet, i viss mån skulle efterges vid självförvållat rus och liknande tillstånd. Högsta domstolen har i dom den 16 september 2011 i mål B 2130-11 prövat om denna tolkning ska upprätthållas. Domstolen fann därvid att övervägande skäl talar för att inte hålla fast vid den särskilda ordning som ligger bakom 1973 års avgörande och att uppsåtsbedömningen vid självförvållat rus i stället ska ske med tillämpning av vanliga regler. Högsta domstolen gör inte någon annan bedömning i detta mål. Det saknas då skäl för att hänskjuta målet eller viss fråga i detta till avgörande av Högsta domstolen i dess helhet (se 3 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken).” Simsalabim! Nu finns en ”HD-praxis” att hänvisa till, avdelningen följer ju bara den och inget plenum behövs. Mannen frikänns från mordbrand.s. 339
4.Det är inte, som skrivningarna i domen tyder på, bara ett HDavgörande man väljer att köra över. Det är klara uttalanden i lagförarbeten om vad en i brottsbalken inskriven regel betyder (SOU 1953:14 s. 381 f.): ”Den svenska rättens ståndpunkt är att de vanliga reglerna om uppsåt eller oaktsamhet såsom förutsättning för straffbarhet ej gälla då fråga är om gärningar begångna under inflytande av självförvållat rus av alkohol eller annat ämne med liknande verkan, såsom morfin, kokain och fenedrin. — Våldsbrotten uppträda ofta såsom en naturlig följd av höggradig alkoholförtäring och det är därför påkallat att en person, även om han handlat i villfarelse, i sådana fall får taga konsekvenserna av det orsaksförlopp som han framkallat genom att berusa sig.” Vad de fem justitierådens tilltag medför när det gäller vad som är brott eller icke brott alternativt för straffnivåerna på de områden där det finns oaktsamhetsbrott att hänvisa till får vi återkomma till. Likaså finns mycket att säga om logiken — eller snarare bristerna i logiken — i domen. Men metoden att ”lagstifta på avdelning” förtjänar sin egen plats i debatten. Här fanns — och finns — en bestämmelse i lag som i praktiken slopas utan beslut i riksdagen. Låt oss ta den här frågan först. Ska det gå till så här?s. 340