1.NJA 2011 s. 563 handlar om livsfarligt våld utövat under kraftig berusning. I målet var utrett att den tilltalade, MH, i berusat tillstånd tilldelat två andra personer knivhugg med en 24 cm lång kökskniv. Målsägandena fick skär- eller stickskador i ansiktet, på halsen, i axeloch bröstregionen samt på händerna. Knivvåldet hade inneburit fara för deras liv. Under angreppen hade den tilltalade verkat ”helt borta”, inte svarat på tilltal och efteråt närmast förvånat konstaterat att det var ”mycket blod”.s. 337
2.Högsta domstolen hade att i första hand ta ställning till om MH genom knivhuggen gjort sig skyldig till försök att beröva de båda målsägandena livet. Hovrätten hade dömt mannen för försök till dråp.s. 337
3.Kort sammanfattat kan sägas att Högsta domstolen inleder sina domskäl med att konstatera:s. 337
4.• att sannolikheten för att de knivhuggna skulle avlida var så stor atts. 337
5.det förelegat sådan konkret fara för fullbordan som kan ligga tills. 337
6.grund för försöksansvar (p. 2–4),s. 337
7.• att ingenting tydde på att den tilltalade inte visste att angrepp avs. 337
8.detta slag innebär livsfara och att han därför skulle anses ha insetts. 337
9.risken — det första ledet i en uppsåtsbedömning (p. 5–6),s. 337
10.• men att det inte är styrkt att han i gärningsögonblicket varit likgiltigs. 337
11.inför följden på ett sätt som innebär att likgiltighetsuppsåt förelegats. 337
12.(andra ledet i likgiltighetsuppsåtet, p. 7–15). I denna del avslutar Högsta domstolen sina överväganden på följande sätt: ”15. Vad som nu har sagts innebär att det inte är visat att MH hade uppsåt till försök att beröva IK och IJ livet. Han var emellertid berusad och påverkad av läkemedel vid gärningen. Frågan är då om, och i så fall i vad mån, detta ger anledning att pröva frågan om ansvar på något annat sätt än med tillämpning av vanliga uppsåtsregler.” Högsta domstolen går därmed över på frågan om straffansvar vid rus. I denna del ger Högsta domstolen en beskrivning av rusregleringens innebörd. Fallet NJA 1973 s. 590 (”barnvagnsfallet”) återges. Där avvisades den av Strahl framförda åsikten att bestämmelsen i BrB 1:2 st. 2 enbart skulle ses som en erinran om att rus inte utesluter uppsåt. I stället skulle man vid uppsåtsbedömningen bortse från misstag som den tilltalade inte skulle gjort om han varit nykter. En sådan tolkning angavs i förarbetena och var väl förenlig med lydelsen av BrB 1:2 st. 2 (p. 17).s. 337
13.Högsta domstolen noterar att bestämmelsen flera gånger har aktualiserats i lagstiftningssammanhang, dock utan att några reformer genomförts (p. 18): ”18. … Någon ny lagstiftning har emellertid inte kommit till stånd och någon sådan förefaller inte heller nu vara att förvänta. Det finns dock inte anledning att anta att detta beror på att lagstiftaren har funnit att det saknas behov av förändring av den nuvarande ordningen så som den har kommit till uttryck i 1973 års avgörande.” Domstolen anför (p. 19) att 1973 års avgörande leder till åtskilliga tilllämpningsproblem, men dessa tillämpningsproblem aktualiseras i målet endast om det finns skäl att hålla fast vid att kravet på uppsåt i viss utsträckning ska efterges. Efter en diskussion når så småningom Högsta domstolen fram till följande slutsatser:s. 338
14.• ”att det inte längre är motiverat att upprätthålla den särskilda ord-s. 338
15.ning som kommer till uttryck i 1973 års avgörande” vilket innebärs. 338
16.• ”att uppsåtsbedömningarna vid självförvållat rus bör … ske med till-s. 338
17.lämpning av vanliga regler” (p. 26). Högsta domstolen skriver att ”knappast heller något talar för att en sådan ordning skulle vara förenad med några egentliga nackdelar från normativ synpunkt” (p. 25).s. 338
18.I sin argumentering pekar Högsta domstolen på:s. 338
19.• att skuldprincipen (som är en del av konformitetsprincipen) är helts. 338
20.grundläggande inom straffrätten och att den också har stöd i den in-s. 338
21.ternationella straffrätten och inom EU-rätten (p. 20),s. 338
22.• att det undantag från skuldprincipen som regleringen innebär hars. 338
23.motiverats i linje med en kriminalpolitisk ideologi med fokus på pre-s. 338
24.ventionsintressen som numera har övergivits (p. 21–22),s. 338
25.• att legalitetsprincipen har förstärkts vilket gör att viss betydelse kans. 338
26.tillmätas det förhållandet att bestämmelsen inte ger ett entydigt stöds. 338
27.för den tolkning som kommer till uttryck i 1973 års avgörandes. 338
28.(p. 23),s. 338
29.• att skuldprincipen vinner visst stöd i artikel 6.2 i Europakonvention-s. 339
30.en åtminstone såtillvida att artikeln sätter vissa gränser för i vilken ut-s. 339
31.sträckning strikt ansvar kan anses tillåtet (p. 24), samts. 339
32.• att det utifrån 1973 års avgörande är svårt att utveckla en samman-s. 339
33.hållen ordning som inte leder till påtagliga normativa problem ochs. 339
34.tillämpningsproblem, samt att det i praktiken inte torde finnas sär-s. 339
35.skilt stort behov av bestämmelsen (p. 25). Därmed uppkommer frågan om målet ska avgöras av Högsta domstolen in plenum. Med hänvisning till att den tilltalade var häktad och det ”knappast synes möjligt att få till stånd ett avgörande i plenum utan menlig tidsutdräkt” och att ett avgörande i plenum ”skulle även i övrigt vara förenat med betydande praktiska svårigheter” tar avdelningen målet till avgörande på egen hand (p. 27).s. 339
36.Därefter följer ett konstaterande, utan motivering, att den tilltalade ska dömas för grov misshandel (p. 28). Påföljden ändras från fängelse nio år till fängelse tre år sex månader.s. 339