1.Syftet med denna studie var att kartlägga svenska rättspraktikers uppfattningar om presentationsformatets betydelse för bedömningar av vuxna målsägandes tillförlitlighet och trovärdighet. På grundval av tidigare forskning predicerades att många rättspraktiker skulle vara positiva till tekniken eftersom den kan minska den stress och oro som målsägande ofta upplever av att förhöras på plats i rättssalen. Samtidigt predicerade vi att de, om än positiva till tekniken, skulle föredra förhör på plats i rättssalen framför förhör via ett videoformat. Närmast självfallet ger ju live ett mer levande intryck än video. Därtill ville vi undersöka eventuella likheter och skillnader i åsikter om tekniken mellan olika grupper inom rättsväsendet (poliser, nämndemän, åklagare och lagfarna domare; de sistnämnda betecknar vi nedan domare). 4.1 Metod 4.1.1 Enkät En enkät distribuerades postledes under våren 2009 till slumpvis utvalda tingsrätter, hovrätter, åklagarkammare och polisstationer runtom i Sverige. Respondenter var poliser, nämndemän, åklagare och domare. Alla poliserna var utbildade barnutredare, vilket innebär att de har viss kännedom om videokonferens och videoinspelade förhör (eftersom, så gott som, samtliga förhör med barn idag spelas in via video). Deltagandet var frivilligt och anonymt. Enkäten bestod av ett sextiotal frågor som rörde respondenternas inställning till användningen av videokonferens i domstolar och videoinspelade tingsrättsförhör. Frågorna som ingick i enkäten var noggrant utvalda med utgångspunkt i tidigare forskning på området. 17 av dessa frågor utgör fokus för denna studie och dessa frågor rörde muntliga utsagor och vuxna målsägande (se Appendix för en fullständig förteckning över frågorna).s. 203
2.Frågorna utgjordes huvudsakligen av påståenden som respondenten fick ta ställning till genom skattningar på en skala. Påståendena rörde olika aspekter av tillförlitlighet och trovärdighet i relation till videotekniken, t.ex. hur respondenterna ansåg att bevisvärde, rimlighet och möjlighet till kritisk granskning påverkas av videotekniken jämfört med om förhöret skulle ha hållits på plats i rättssalen. Ställningstagandet gjordes genom skattningar på en av två femgradiga skalor: en där respondenten fick återge en negativ (-2), neutral (0) eller positiv (+2) inställning till varje enskilt påstående, och en annan som sträckte sig från 1 (Stämmer inte alls) till 5 (Stämmer helt). Dessa svar rapporteras i resultatsektionen under delrubriken Kvantitativ analys i 4.2.1 nedan och i Tabell I. Anledningen till att två olika skalor användes var att en del frågor inte lämpade sig för den förstnämnda skalan.s. 204
3.Skattningarna kompletterades med öppna frågor där respondenterna i fri text fick beskriva vilka för- och nackdelar de såg med videokonferens respektive videoinspelade tingsrättsförhör med vuxna målsägande (se fråga 8 respektive fråga 9 i Appendix). Ungefär hälften av respondenterna besvarade dessa öppna svarsalternativ. Svaren kategoriserades på ett datadrivet sätt (dvs. respondenternas svar kategoriserades, utan särskilda grundantaganden eller föregående teori, utifrån förekommande svar), och utgör de resultat som presenteras under rubriken Kvalitativ analys under 4.2.2 och i Tabell II och III nedan. För att fastställa att kategoriseringen inte var godtycklig eller subjektiv genomfördes den av två personer som båda utförde samma arbete oberoende av varandra. Överensstämmelsen mellan dessa två personer, som beräknades genom att se hur väl deras kategoriseringar korrelerade med varandra, var mycket god (r =.87). Utöver detta samlades demografiska data in rörande yrke, ålder, kön och arbetslivserfarenhet. 4.1.2 Deltagare Underlaget för studien utgjordes av besvarade enkäter från 400 kvinnor och män: 101 lagfarna domare, 104 nämndemän, 97 poliser och 98 åklagare. Respondenternas genomsnittliga ålder var för domare 49 år, nämndemän 61 år, poliser 47 år och åklagare 46 år. Antalet år i genomsnitt som respondenterna hade haft sin aktuella befattning inom yrket varierade från 9 till 14 år. Den genomsnittliga tid man hade innehaft befattningen var kortast för domarna och längst för åklagarna.s. 204
4.Tjugo respondenter av 420 föll bort på grund av uteblivna svar i hela avsnitt av enkäten (t.ex. rörande videokonferens). Ofta hänvisade då respondenten till bristande erfarenhet som orsak till att hon eller han inte svarade. Efter dessa bortfall kvarstod enkäter från 400 respondenter och det är således dessa som utgör underlaget för alla analyser. 4.1.3 Analys För att undersöka hur rättspraktikerna ställde sig till videotekniken utfördes en s.k. multivariat variansanalys (MANOVA) med rättspraktiker (domare vs nämndemän vs poliser vs åklagare) som oberoende variabel och deltagarnas skattningar rörande tillförlitlighet och trovärdighet som beroendevariabel. En sådan analys gjordes för svaren som rörde videokonferens, och ytterligare en för svaren som rörde videoinspelade tingsrättsförhör.Utöver dessa kvantitativa analyser sammanställdes och kategoriserades respondenternas fritext-svar (kvalitativ analys) rörande de för- och nackdelar de såg med videokonferens respektive videoinspelade tingsrättsförhör. 4.2 Resultat 4.2.1 Videokonferens i domstolar Kvantitativ analys: I linje med vår första prediktion var respondenterna överlag positiva till användningen av videokonferens vid förhör med målsägande under rättegång (se Tabell I). Om än deltagarna var positiva till detta så ansågs muntliga förhör, i linje med vår andra prediktion, ändå vara att föredra. En utsaga som avgetts live ansågs bland annat framstå som mer rimlig, få ett högre bevisvärde, bättre kunna beskriva förhörspersonens känslouttryck och ge ett bättre underlag för att kritiskt granska utsagan. Poliserna var generellt sett mer positiva till användningen av tekniken än de övriga tre grupperna. De faktorer som påverkade denna positiva inställning var att de i högre utsträckning än de övriga bedömde att videokonferens (jämfört med muntliga förhör) kan minska den målsägandes stress och därmed öka utsagans korrekthet.s. 205
5.Kvalitativ analys: Vid analys av videoteknikens fördelar visade det sig att respondenterna angav något olika fördelar utifrån vilken grupp de tillhörde. Praktiska och ekonomiska fördelar var det vanligaste svaret bland domare och åklagare. Nämndemän och poliser däremot såg omsorgen om målsägande som den främsta fördelen; dvs. att den målsägande slipper uppleva det känslomässiga obehag som ofta är förknippat med att närvara i rättssalen (t.ex. att möta den tilltalade).s. 206
6.När det gällde nackdelarna var de fyra grupperna överens om att den främsta nackdelen med videokonferens är att det, i linje med vår andra prediktion, är mindre levande och direkt än ett liveförhör. Till exempel hänvisade man till att videoformatet inte blir lika känslomässigt engagerande som när förhöret sker på plats inne i rättssalen. Vidare ansåg domarna att tekniska problem med videokonferens, såsom att tekniken inte fungerar när den ska, var en stor nackdel och de uttryckte oro över att tvingas förlita sig på tekniken i alltför hög utsträckning. Nämndemännen ansåg att videokonferens begränsar möjligheterna att uppfatta den målsägandes kroppsspråk och känsloreaktioner. Grupperna poliser och åklagare var överens om att en viktig nackdel med videokonferens är att man får ett sämre underlag för att göra bedömningar av trovärdighet och tillförlitlighet. Vidare uttryckte poliser och åklagare oro för att förtroendet för processen riskerar att försämras när videokonferens tillämpas, t.ex. att processen kan upplevas som ojämlik om en part hörs i rättssalen och den andra via videokonferens.s. 206
7.I Tabell II listas kort innebörden av respektive svarskategori och i Tabell III A finns en fullständig förteckning över de för- och nackdelar som rapporterades av respektive grupp. 4.2.2 Videoinspelade tingsrättsförhör Kvantitativ analys: I likhet med resultaten rörande videokonferens, och i linje med vår första prediktion, var samtliga grupper överlag positiva till såväl videoinspelning av förhör i tingsrätten som uppspelning av dessa i hovrätten (se Tabell I). Domare var dock mindre positiva än övriga grupper till uppspelningen av videoinspelade tingsrättsförhör i hovrätten.s. 207
8.Samtidigt som respondenterna var positiva till tekniken så föredrog samtliga grupper muntliga förhör (framför videoinspelade tingsrättsförhör) när tillförlitlighet och trovärdighet behöver bedömas. Detta var i linje med vår andra prediktion. Till exempel ansåg man att muntliga förhör gör den målsägandes utsaga mer rimlig och övertygande, och att muntliga förhör på ett bättre sätt förmedlar den målsägandes känslouttryck. Respondenterna var dock samtidigt överens om att muntliga förhör kan vara mer stressande för den målsägande och att denna stress reduceras genom bruket av videoinspelade tingsrättsförhör.s. 207
9.Polisernas åsikter utmärkte sig från de övrigas på två sätt: Poliserna var ännu mer positiva än de övriga till muntliga förhör när bedömningar av tillförlitlighet och trovärdighet behöver göras. Samtidigt ansåg de i högre utsträckning än de andra att man måste ta hänsyn till den ökade stress som liveförhör innebär för den målsägande (dvs. att video är att föredra framför muntliga förhör av hänsyn till den målsägandes psykiska välbefinnande).s. 207
10.Kvalitativ analys: De fyra grupperna var, i linje med vår första prediktion, överens om att den främsta fördelen med videoinspelade tingsrättsförhör är att den målsägande slipper stressen av att bli hörd på nytt och besöka rätten ännu en gång, liksom att behöva möta den tilltalade (se Tabell III B). Vidare ansåg alla fyra grupperna att videoinspelade tingsrättsförhör är fördelaktigt på grund av att det är praktiskt och ekonomiskt.s. 207
11.Respondenterna var även överens om att den största nackdelen med videoinspelade tingsrättsförhör är att det kan innebära en sämre rättssäkerhet. Med detta menades t.ex. att om något går fel i tingsrätten så finns det inte samma möjligheter (som före EMR-reformen) till en ny prövning, att förhörspersonen inte kan korrigera sin utsaga eller göra tillägg i hovrätten, och att videoinspelade förhandlingar kan ge ett försämrat förtroende för rättsapparaten. Vidare menade respondenterna att videoinspelningar utgör ett sämre underlag än liveförhör vid bedömningar av trovärdighet och tillförlitlighet samt att videoutsagor blir mindre levande och direkta. 4.3 Diskussion Syftet med studien var att undersöka rättspraktikers inställning till modern videoteknik i domstol. Vi hade vår utgångspunkt i de rättspsykologiska studier som gjorts kring ämnet och som visat att förhörspersoner och deras utsagor kan komma att bedömas på olika sätt beroende på vilket presentationsformat som används. I linje med våra prediktioner på grundval av tidigare internationell forskning fann vi att respondenterna överlag var positiva till videotekniken, men att de likväl föredrog muntliga förhör omedelbart inför rätten. Argumenten för sådana förhör var att en utsaga som avgetts live framstår som rimligare och att det är lättare att avläsa förhörspersonens känslouttryck om utsagan avges på plats i rättssalen. Vidare ansåg man att liveförhör ger ett bättre underlag för kritisk granskning och att liveutsagan får ett högre bevisvärde.s. 207
12.Angivna uppfattningar kan anses vara kopplade till den på goda grunder ifrågasatta föreställningen att en persons kroppsspråk i sig utgör värdefull information vid bedömningar av huruvida en person talar sanning eller ej, som vi har behandlat under 2 ovan. I de uppdaterade riktlinjer som kommer till uttryck i det ovan behandlade fallet NJA 2010 s. 671 uttalade HD att det många gånger ställer sig svårt att bedöma en utsaga med ledning av det allmänna intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer i övrigt. De nya riktlinjerna ligger mer än de tidigare i linje med beteendevetenskaplig forskning.s. 208
13.Respondenternas svar är alltså mindre väl förenliga med HD:s senaste riktlinjer, men ligger i linje med tidigare rekommendationer (med betydligt svagare beteendevetenskapligt stöd) där en målsägandes kroppsspråk och allmänna intryck ansågs vara av större betydelse vid trovärdighetsbedömningar. Åtminstone ett par hovrättsdomar i sexualbrottmål från maj 2011 ger indikationer på att de uppdaterade riktlinjerna är svåra att ta till sig. Hovrätterna hänvisar till NJA 2010 s. 671 och vad som i riktlinjerna anges om det allmänna intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer. Endast några rader längre ned anges likväl att respektive målsägandes berättelse inte präglas av någon påtaglig inlevelse i beskrivningen respektive har framförts tämligen känslokallt. Rättspsykologiskt betraktade utgör sådana iakttagelser delar av det allmänna intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer i övrigt. Det tycks alltså finnas anledning för HD att förtydliga hur man för sin del ser på vad som utgör faktorer av detta slag.s. 208
14.Våra resultat tyder på att utsagor i svenska domstolar kan komma att bedömas olika beroende på om utsagorna presenteras i tingsrätt (live) eller i hovrätt (video). Om domare och nämndemän upplever bevisning på olika sätt som en konsekvens av ett ändrat presentationsformat så är det möjligt att skillnader i presentationsformatet — som åtminstone enligt vad som normativt fastställdes vid tillkomsten av EMR inte skall ha betydelse — i förlängningen bidrar till olika domslut. EMR förväntades leda till att andelen mål som ändrades i hovrätten skulle minska. Enligt Levén och Wersäll har det dock inte blivit så. Det kan idag inte uteslutas att de olika presentationsformaten utgör åtminstone en del av förklaringen när det gäller s.k. trovärdighetsmål. Psykologisk vetenskaplig empiri och teori predicerar ju att videoinspelade utsagor uppfattas som mindre trovärdiga än utsagor som presenterats på plats i rättssalen. Således predicerar detta i sin tur ändrade domar mellan tingsrätt och hovrätt i trovärdighetsmål. Framtida utvärderingar och ytterligare forskning skulle kunna klargöra huruvida detta är fallet eller ej.s. 208
15.Att muntliga utsagor anses vara mer trovärdiga än videoutsagor bör även ses i ljuset av att tekniken fortfarande är ny. Många av de problem och brister som rättspraktikerna i denna studie gav uttryck för kan möjligen vara avhjälpta inom några år, dock medan nya kanske uppstår. Här bör också tilläggas att tillämpningen av t.ex. videokonferens ser olika ut vid olika domstolar i Sverige. En del använder det i hög utsträckning och andra mer sällan. I takt med att EMR blir mer etablerad är det rimligt att anta att oro och barnsjukdomar kan komma att botas.s. 209
16.Avsikten med den aktuella studien var även att studera eventuella likheter och skillnader mellan de fyra grupper som deltog. Vi fann att poliserna överlag var mer positiva till videotekniken, trots att de även rapporterade att liveförhör tenderar att stärka den målsägandes trovärdighet. Här kan tas i beaktande att poliser, och då särskilt barnutredare, förmodligen är den av grupperna som har störst erfarenhet av videoteknik eftersom det sedan många år är nära nog obligatoriskt med videoinspelningar vid polisförhör med barn. Denna erfarenhet rymmer givetvis såväl fördelar som nackdelar. Som positivt kan särskilt lyftas fram teknikens omsorg om den målsägande. Dock är de bekymmer som polisen har haft med videotekniken numera ökända: brusigt ljud, dålig bild och andra tekniska störningar kan i värsta fall ödelägga ett mål. Ett annat bekymmer som är aktuellt inom polisen — och som nu delas med tingsrätterna — är bristen på standardiserade inspelningsmetoder. Till skillnad från t.ex. polisen i Norge har man i Sverige inga gemensamma nationella riktlinjer för hur man ska filma. Att så är fallet bör betraktas i ljuset av psykologisk forskning, som har visat att variationer i hur man filmar (t.ex. på vilket avstånd kameran placeras) kan få konsekvenser för hur utsagorna bedöms. I de s.k. trovärdighetsmålen är det ju vanligen just utsagorna som är av central betydelse för utgången, vilket gör det angeläget att noggrant utreda hur juridiska beslutsfattares bedömningar påverkas av videoformatet.s. 209
17.De olika grupperna i studien var överens om att det finns såväl fördelar som nackdelar med videoinspelade tingsrättsförhör, och i stort var de överens om vilka för- och nackdelar som finns. Att respondenterna angav omsorg om målsägande som en av videoteknikens främsta fördelar är positivt. Tidigare forskning har visat att även om en målsägande bedöms som mindre trovärdig så kan han/hon ändå gynnas av att presenteras via video: personen slipper den psykologiska påfrestningen att bli hörd (på nytt) inför rätten vilket ur den målsägandes perspektiv ibland kan vara det viktigaste. Detta är dock en större och mer problematisk fråga som handlar om att balansera den målsägandes trovärdighet mot hans/hennes välbefinnande i relation till rättegången. För den målsägande kan det möjligen bli en kortsiktig omsorg. Vid t.ex. våld i nära relationer kan man tänka sig en stor lättnad för den målsägande att slippa förhöras på plats i rättssalen och där tvingas möta den tilltalade, samtidigt som ett videoförhör i värsta fall försvagar den målsägandes trovärdighet så till den grad att åtalet av det skälet ogillas och förekommande våld kan fortgå.s. 210
18.Syftet med EMR var att skapa en ”rättssäker, effektiv och ändamålsenlig handläggning av mål och ärenden”. Åklagare, domare, poliser och nämndemän var enligt denna studie överens om att videotekniken kan bidra till en såväl mer effektiv som mer ändamålsenlig bevisupptagning. Emellertid ansåg man att den största nackdelen med videoinspelade tingsrättsförhör är att dessa medför en försämrad rättssäkerhet med allt vad det kan innebära. Detta är anmärkningsvärt och värt att ta på stort allvar. En grund för sådant ifrågasättande var att den målsägandes utsaga kan komma att bedömas som mindre tillförlitlig och trovärdig förmedlad via videoteknik. Att detta resultat ligger i linje med våra prediktioner gör det inte mindre oroväckande, eftersom det innebär att en målsägande kan komma att missgynnas på grund av det presentationsformat som används.s. 210
19.Dessutom verkar det som om domstolarna ännu fäster viss vikt vid det allmänna intryck en förhörsperson ger och icke-verbala faktorer i övrigt. Det sker trots att beteendevetenskaplig forskning visat att detta är en så opålitlig grund för att avgöra om någon ljuger eller talar sanning att sådan information i stort sett är oanvändbar. På sikt skulle det möjligen vara en lämplig åtgärd att införa mer otvetydiga och beteendevetenskapligt baserade riktlinjer för hur domstolarna ska gå tillväga för att bedöma utsagors tillförlitlighet. Med hänsyn till HD:s beredvillighet att tillhandahålla vägledning även på bevisvärderingens område synes alternativet inte vara bevisvärdering som är helt fri från någon typ av riktlinjer. Då bör riktlinjerna vara så välgrundade som möjligt. Samtidigt är det viktigt att beakta risken för att riktlinjerna i den praktiska tillämpningen hanteras som om de vore legala bevisvärderingsregler.s. 211
20.Därtill ansåg respondenterna att om något går fel i tingsrätten finns det inte längre samma möjligheter som före reformen att rätta till felet i högre instans. I hovrätterna har man nämligen intagit en restriktiv hållning till kompletterande förhör av olika slag. Ska EMRtanken att rättsskipningens tyngdpunkt ska ligga i första instans få genomslag måste hovrätterna vara restriktiva när det gäller att bevilja nya förhör. Samtidigt måste hovrätterna tillåta parterna att ställa nya frågor om det finns goda skäl för det. Frågan hur återhållsamma hovrätterna ska vara har därför återkommande diskuterats. Med tanke på att presentationsformatet bevisligen kan inverka på beslutsfattares bedömningar av trovärdighet och tillförlitlighet är det problematiskt om endast den ena parten får möjlighet att höras på plats i hovrätten (genom ett kompletterande förhör eller ett omförhör). Den stora vinsten med en restriktiv hållning, sett ur ett rättspsykologiskt perspektiv, är således att samtliga förhör visas på samma sätt i hovrätten vilket gör att ingen part missgynnas för att han eller hon hörs via video (medan en annan part hörs omedelbart). I detta ljus kan lämpligheten av det ofta förekommande förhållandet att den tilltalade men inte målsäganden deltar i hovrättens huvudförhandling ifrågasättas.s. 211
21.Sammanfattningsvis pekar respondenterna som deltog i studien på såväl ljusglimtar som orosmoln kring den ökade användningen av modern videoteknik i rättssalen. Som särskilt positivt ser vi att omsorg om förhörspersoner lyfts fram som en av videoteknikens främsta fördelar. Bekymmersamt är dock att respondenterna i studien anser att videotekniken, som numera används dagligen i rättssalar runt om i Sverige, kan komma att ha en negativ inverkan på rättssäkerheten i vid bemärkelse.s. 211