1.Det är en omdiskuterad fråga hur domstolarnas bevisvärdering ska gå till i ett system byggt på fri bevisvärdering, som den svenska brottmålsrättegången. Även om det principiellt kan ifrågasättas har HD påtagit sig uppgiften att i sin praxis lägga fast riktlinjer för hur bevisvärderingen ska gå till. I sin dom i fallet NJA 2004 s. 176 uttalade HD bland annat följande under rubriken Riktlinjer för bevisbedömningen: Även om utgångspunkten för bevisbedömningen i avsaknad av särskilda bevisregler måste vara det generella beviskrav som gäller i brottmål och principen om fri bevisföring får det [- - -] anses naturligt att riktlinjer för bevisbedömningen läggs fast i praxis. [- - -] Det bör emellertid betonas att riktlinjer av det nu berörda slaget måste behandlas med försiktighet och urskiljning. Vilka faktorer som är av betydelse för bedömningen av om uppsåt förelegat växlar, i likhet med vid andra bevisbedömningar, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Reservationerna till trots har HD:s riktlinjer fått stor uppmärksamhet av såväl lägre domstolar som andra rättsaktörer. Exempelvis har Riksåklagaren uttalat följande: Högsta domstolen har således genom bl.a. de angivna avgörandena lagt fast riktlinjer för beviskraven i mål om sexualbrott och om bevisvärdet av videoinspelade förhör när målsäganden är minderårig och inte har hörts under huvudförhandlingen. [- - -] Av Högsta domstolens avgöranden kan man också läsa ut konkreta riktlinjer för tillämpningen i det enskilda fallet. [- - -] Mitt bestämda intryck är att domstolarnas bevisvärdering i målet står i överensstämmelse med de riktlinjer som Högsta domstolen lagt fast. [- - -] Min bedömning är också att riktlinjerna har fått genomslag i underrättspraxis och jag kan inte finna att hovrätten i det här målet har gått ifrån Högsta domstolens vägledande principer. I sin rättsvetenskapliga doktorsavhandling framlagd vid Stockholms universitet år 2006 beskriver och analyserar Lena Schelin ett flertal faktorer som HD har bedömt vara väsentliga vid bedömningar av en målsägandeutsagas tillförlitlighet. Av genomgången i avhandlingen framgår bland annat att HD gjort gällande följande. En sann utsaga är lång, sammanhängande, klar och detaljerad. Vidare är den konstant över flera utsagor liksom inom en och samma utsaga. Den sanna utsagan är vidare trovärdig, bär det självupplevdas prägel och innehåller inte svårförklarliga punkter. Eventuella svagheter i utsagan kan förklaras. Utöver detta har den målsägande presenterat alla fakta som är av central betydelse i ett tidigt skede av utredningen. HD har också uttalat att den målsägandes kroppsspråk kan vara av betydelse vid bedömningar av trovärdighet, till exempel om den målsägande uppvisar adekvata känsloreaktioner eller ej.s. 199
2.Efter år 2006 har HD reviderat dessa rekommendationer något. I det avgörande vi anser vara viktigast, NJA 2010 s. 671, uttalade HD angående målsägandens utsaga i mål om sexualbrott, som det där var fråga om: Vid bedömningen av utsagan finns det ofta anledning att lägga vikt främst vid sådana faktorer som avser innehållet i berättelsen som sådan, exempelvis i vad mån den är klar, lång, levande, logisk, rik på detaljer, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter samt fri från felaktigheter, motsägelser, överdrifter, svårförklarliga moment, konstansbrister, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande delar. Däremot ställer det sig många gånger svårt att bedöma utsagan med ledning av det allmänna intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer i övrigt. Den mest beaktansvärda skillnaden jämfört med tidigare var att HD här tog starkare avstånd från att vid bedömningen av målsägandes trovärdighet beakta icke-verbala faktorer.s. 200
3.Det finns idag omfattande forskning inom psykologin om vad som kännetecknar påhittade respektive sanna utsagor; denna forskning har visat att flera faktorer som många tror är tecken på lögn faktiskt inte är det. Till det senare hör de allra flesta faktorer som rör en persons kroppsspråk: en lögnare brukar till exempel varken röra sig på ett visst sätt eller undvika ögonkontakt. Beträffande andra faktorer som HD har rekommenderat underinstanserna att ta hänsyn till har psykologisk forskning visat följande: Sanna utsagor brukar de facto vara längre, klarare, och mer detaljerade än påhittade utsagor. Däremot är påhittade utsagor minst lika konstanta över utsagetillfällen som sanna utsagor; dvs. en person som talar sanning ändrar sin utsaga mellan olika utsagetillfällen i ungefär lika stor utsträckning som en som ljuger. När det gäller övriga faktorer som HD framhållit går det i dagsläget inte att säga huruvida de är användbara vid bedömningar av tillförlitlighet eftersom dessa faktorer ännu inte har utvärderats beteendevetenskapligt. Dock leder ofta användning av ett flertal (jämfört med ett fåtal) kriterier till mer korrekta tillförlitlighetsbedömningar.s. 201
4.Psykologisk forskning har även identifierat ett flertal faktorer som påverkar hur trovärdig en målsägande uppfattas. Några av dessa faktorer är den målsägandes etnicitet, kön, känslouttryck vid berättandet och det presentationsformat genom vilket den målsägande presenteras.s. 201