Stycket

1.Det är en omdiskuterad fråga hur domstolarnas bevisvärdering ska gå till i ett system byggt på fri bevisvärdering, som den svenska brottmålsrättegången. Även om det principiellt kan ifrågasättas har HD påtagit sig uppgiften att i sin praxis lägga fast riktlinjer för hur bevisvärderingen ska gå till. I sin dom i fallet NJA 2004 s. 176 uttalade HD bland annat följande under rubriken Riktlinjer för bevisbedömningen: Även om utgångspunkten för bevisbedömningen i avsaknad av särskilda bevisregler måste vara det generella beviskrav som gäller i brottmål och principen om fri bevisföring får det [- - -] anses naturligt att riktlinjer för bevisbedömningen läggs fast i praxis. [- - -] Det bör emellertid betonas att riktlinjer av det nu berörda slaget måste behandlas med försiktighet och urskiljning. Vilka faktorer som är av betydelse för bedömningen av om uppsåt förelegat växlar, i likhet med vid andra bevisbedömningar, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Reservationerna till trots har HD:s riktlinjer fått stor uppmärksamhet av såväl lägre domstolar som andra rättsaktörer. Exempelvis har Riksåklagaren uttalat följande: Högsta domstolen har således genom bl.a. de angivna avgörandena lagt fast riktlinjer för beviskraven i mål om sexualbrott och om bevisvärdet av videoinspelade förhör när målsäganden är minderårig och inte har hörts under huvudförhandlingen. [- - -] Av Högsta domstolens avgöranden kan man också läsa ut konkreta riktlinjer för tillämpningen i det enskilda fallet. [- - -] Mitt bestämda intryck är att domstolarnas bevisvärdering i målet står i överensstämmelse med de riktlinjer som Högsta domstolen lagt fast. [- - -] Min bedömning är också att riktlinjerna har fått genomslag i underrättspraxis och jag kan inte finna att hovrätten i det här målet har gått ifrån Högsta domstolens vägledande principer. I sin rättsvetenskapliga doktorsavhandling framlagd vid Stockholms universitet år 2006 beskriver och analyserar Lena Schelin ett flertal faktorer som HD har bedömt vara väsentliga vid bedömningar av en målsägandeutsagas tillförlitlighet. Av genomgången i avhandlingen framgår bland annat att HD gjort gällande följande. En sann utsaga är lång, sammanhängande, klar och detaljerad. Vidare är den konstant över flera utsagor liksom inom en och samma utsaga. Den sanna utsagan är vidare trovärdig, bär det självupplevdas prägel och innehåller inte svårförklarliga punkter. Eventuella svagheter i utsagan kan förklaras. Utöver detta har den målsägande presenterat alla fakta som är av central betydelse i ett tidigt skede av utredningen. HD har också uttalat att den målsägandes kroppsspråk kan vara av betydelse vid bedömningar av trovärdighet, till exempel om den målsägande uppvisar adekvata känsloreaktioner eller ej.s. 199