Stycket

4.I NJA 2009 s. 383 rörde det sig om svensk domstols behörighet enligt EG:s insolvensförordnings artikel 3(1) att pröva statens (Skatteverkets) ansökan om att en fysisk person skulle försättas i konkurs, varvid det rådde delade meningar om huruvida denna gäldenär, som inte var näringsidkare, vid tiden för konkursansökan haft sina huvudsakliga intressen i Sverige eller i Spanien. Artikel 3(1) innehåller en presumtionsregel enligt vilken juridiska personer om ej annat visas anses ha sina huvudsakliga intressen där de har sitt säte, men någon liknande presumtion finns inte för fysiska personer. Skatteverket åberopade bl.a. att gäldenären sedan 1988 och alltjämt vid tiden för konkursansökan varit folkbokförd i Stockholm, medan gäldenären gjorde gällande att han redan före konkursansökan flyttat till Spanien men av förbiseende anmälde flyttningen först senare. Han har som skriftlig bevisning åberopat ett hyreskontrakt avseende en lägenhet i Spanien, ett köpebevis om försäljning av lägenheten i Stockholm, el- och tandläkarräkningar samt en skrivelse från ett spanskt bolag som han arbetat för. HD:s utgångspunkt var att det ankommer på sökanden att styrka de omständigheter som ligger till grund för svensk domstols behörighet, men den fastställde underinstansernas beslut enligt vilka svensk konkursdomsrätt förelåg i detta fall. Vid insolvensförordningens tolkning fick begreppet ”platsen där de huvudsakliga intressena finns” ges en enhetlig tolkning oberoende av nationell lagstiftning, varvid man fick beakta uttalandet i förordningens ingress 13 om att denna plats bör motsvara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen och som därför är fastställbar för tredje man. HD hänvisade också till punkt 75 i den förklarande rapporten avseende EG:s aldrig ratificerade insolvenskonvention, vars text övertagits av insolvensförordningen. Enligt rapporten skall centrum för de huvudsakliga intressena när det gäller icke-yrkesverksamma ”i princip” vara den plats där de har sitt fasta hemvist. Enligt HD framstår det som följdriktigt att utgå från folkbokföringen, men även andra omständigheter måste kunna beaktas vid bedömningen. Platsen för de huvudsakliga intressena för en fysisk person, som inte är näringsidkare, bör därför vara folkbokföringsorten om annat inte visas. HD medgav att utredningen gav visst stöd för gäldenärens invändningar, men kom fram till att det inte kunde anses visat att han vid tidpunkten för konkursansökan hade sina huvudsakliga intressen i Spanien. — HD:s utgångspunkt, enligt vilken det ankommer på sökanden att styrka de omständigheter som ligger till grund för svensk domstols behörighet, betyder mot bakgrund av den av HD formulerade presumtionen bara att sökanden skall visa att gäldenären är folkbokförd i Sverige, varefter bevisbördan övergår till den sistnämnde. Att domstolen i det aktuella fallet inte ansåg motbevisningen övertygande är svårt att kommentera på grundval av de knapphändiga uppgifterna i referatet. Intressantare är huruvida HD:s presumtionsregel hade godtagits av EG-domstolen om HD valt att underställa den EG-domstolens prövning. Det är någorlunda klart att en domarskapt stel regel, enligt vilken folkbokföringen här i riket alltid skulle räcka för svensk konkursdomsrätt, vore oförenlig med artikel 3(1), dvs. någon analogisk tillämpning av 10 kap. 1 § 2 st. rättegångsbalken kan det inte bli fråga om i dessa fall. En mera flexibel presumtion skulle emellertid förmodligen anses acceptabel av EG-domstolen, jfr dess dom i saken Kommissionen v. Spanien (mål C-70/03). HD:s avgörande kommenteras också av NilsBertil Morgell, JT 2010–11 s. 437–438.s. 926