1.för konsumenttvister i Bryssel I-förordningens artikel 15. Den i målet aktuella konsumenten, med hemvist i Österrike, erhöll från ett tyskt postorderföretag ett brev som gav henne intrycket att hon hade vunnit en större summa pengar. I enlighet med anvisningarna i brevet skickade hon dagen därpå till företaget en begäran om utbetalning, men några pengar fick hon inte. Hon stämde därför det tyska företaget inför österrikisk domstol, vars domsrätt var beroende av tillämpligheten av Bryssel I-förordningens artikel 15(1)(c). Denna bestämmelse förutsätter bl.a. att talan avser avtal som ”har ingåtts” och EGdomstolen ställdes med anledning därav inför frågan om huruvida en talan, genom vilken en konsument försöker få ett företag att betala ut en utlovad vinst som inte är beroende av att konsumenten beställer varor som saluförs av företaget, avser ett ingånget avtal i bestämmelsens mening. EG-domstolen hänvisade till sin praxis i fråga om en liknande bestämmelse i artikel 13 i 1968 års Brysselkonvention, enligt vilken ett avtal ansågs föreligga när konsumenten har förletts att tro att en vinst skulle utbetalas till honom om han beställde varor till ett bestämt värde och han gjort en sådan beställning (Gabriel, mål C96/00), däremot inte när utbetalningen av den förespeglade vinsten inte var beroende av att konsumenten beställde varor från företaget och konsumenten inte heller gjort någon beställning (Engler v. Janus, mål C-27/02). Trots vissa skillnader mellan konventionens och förordningens ordalydelse bör denna rättspraxis enligt domstolen följas också i fråga om förordningens artikel 15, som visserligen inte längre kräver att parterna har gjort ömsesidiga åtaganden men likväl kräver att parterna har ingått ett avtal. Ensidiga åtaganden utan krav på motprestation kan visserligen tänkas falla inom ramen för förordningens artikel 15, men företaget skall i så fall tydligt ha gett uttryck för en vilja att vara rättsligt bundet av ett sådant åtagande. Huruvida detta krav är uppfyllt ankommer det på den nationella domstolen att bedöma. Är kravet inte uppfyllt omfattas konsumentens talan av artikel 15 endast om konsumenten faktiskt har gjort en beställning hos företaget. — Genom att förutsätta ett ingånget avtal skiljer sig artikel 15 från artikel 5(1). Huruvida företaget har rättsligt förbundit sig att utan motprestation utbetala vinsten skall avgöras av den nationella domstolen, varvid den synes böra tillämpa det aktuella avtalets avtalsstatut, bestämt i enlighet med Rom I-förordningens kollisionsregler. Det är inte helt klart huruvida EG-domstolens krav på att företaget ”tydligt” har gett uttryck för en vilja att vara rättsligt bundet påverkar tillämpningen av den svenska s.k. påståendedoktrinen, enligt vilken existensen av det rättsliga åtagandet, såsom ett s.k. dubbelrelevant rättsfaktum, skall godtas vid domsrättsprövningen, förutsatt att kärandens påstående därom inte är uppenbart grundlöst (se t.ex. NJA 2005 s. 586 och SvJT 2006 s. 630–631).s. 906
2.I den med stor spänning emotsedda domen i de förenade målen Pammer v. Reederei Karl Schlüter (mål C-585/08) och Hotel Alpenhof v. Heller (mål C-144/09) tog EU-domstolen den 7 december 2010 äntligen för första gången ställning till den internationellt privat- och processrättsliga betydelsen av att en Internetwebbplats är tillgänglig (dvs. kan ses) från ett visst land. Denna fråga har fascinerat och plågat ämnesexperterna alltsedan Internets tillkomst och det känns därför naturligt att den avgjordes av domstolens stora avdelning (Grand Chamber). Frågeställningen aktualiserades i samband med Bryssel Iförordningens artiklar 15 och 16 om behörighet vid konsumenttvister. I Pammer-målet var det en i Österrike hemmahörande kärande som på grund av sin ställning som konsument enligt artikel 16(1) ansåg sig ha rätt att i sitt eget land väcka talan mot en i Tyskland hemmahörande svarande avseende återbetalning av priset för en paketresa. I Alpenhof-målet var det tvärtom ett österrikiskt hotellföretag som med anledning av en obetald hotellräkning till österrikisk domstol stämde en i Tyskland bosatt svarande, som invände att han såsom konsument enligt artikel 16(2) endast kunde stämmas i sitt eget land. I båda målen var de åberopade bestämmelsernas tillämplighet avhängig av artikel 15(1)(c), som i dessa fall förutsatte bl.a. att företaget på något sätt ”riktar” sin verksamhet till den medlemsstat (eller bl.a. den medlemsstat) där konsumenten har hemvist. Till saken hör att konsumenten i båda fallen fått kännedom om företaget genom att besöka dess — eller dess agents — webbplats. Den till EU-domstolen ställda frågan var därför i grunden densamma i båda målen: är det tillräckligt att en näringsidkare har en webbplats som är tillgänglig från en konsuments hemvistland för att verksamheten skall anses riktad till detta land i den mening som avses i artikel 15(1)(c)? I förordningens text definieras inte vad som menas med att verksamheten ”riktar” sig till ett visst land, men regelns tolkning i Internetsammanhang uppmärksammades redan kort efter regelns tillkomst i ett — inte bindande — gemensamt uttalande från Rådet och Kommissionen, där det angavs att ”det inte räcker med att en webbplats är tillgänglig för att artikel 15 skall kunna tillämpas, men en omständighet att beakta är om denna webbplats ger möjlighet att ingå distansavtal och om ett sådant distansavtal också faktiskt har ingåtts på ett eller annat sätt. Därvid är det språk eller den valuta som används på en webbplats ingen relevant faktor” (uttalandet citeras bl.a. i domens punkt 11 och i premiss 24 i Rom I-förordningen nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser). EU-domstolen slog fast att formuleringen ”riktar sådan verksamhet till” i artikel 15(1)(c) skall tolkas självständigt men också att det av texten inte framgår om den syftar på näringsidkarens avsikt att vända sig till viss medlemsstat eller om den helt enkelt åsyftar verksamhet som oavsett näringsidkarens avsikter de facto är vänd till medlemsstaten. Domstolen stannade för den förstnämnda tolkningen. I motsats till traditionella former av annonsering är marknadsföring via Internet i princip tillgänglig i alla länder oavsett näringsidkarens intentioner, vilket enligt domstolen gör att det för tillämpning av artikel 15(1)(c) inte räcker med dylik tillgänglighet. Det måste således prövas huruvida det före avtalsslutandet fanns omständigheter som visade att näringsidkaren avsåg att handla med konsumenter i den aktuella konsumentens hemvistland, ”i den bemärkelsen att näringsidkaren var beredd att ingå avtal med dessa konsumenter” (domens punkt 76). Enligt domstolen skall man härvid beakta alla tydliga uttryck för näringsidkarens vilja i detta avseende. Huruvida webbplatsen är passiv eller interaktiv (dvs. gör det möjligt att kontakta näringsidkaren elektroniskt eller t.o.m. ingå avtal via Internet) är enligt domstolen inte avgörande. Att näringsidkaren på sin webbplats anger sin epostadress, geografisk adress eller telefonnummer utan landsnummer är inte heller sådana omständigheter som tyder på att han riktar sig till konsumenter i andra länder, eftersom dylika upplysningar är nödvändiga och delvis också obligatoriska enligt direktivet nr 2000/31 om elektronisk handel även när näringsidkaren enbart riktar sig till konsumenterna i den egna medlemsstaten. Domstolen nämner å andra sidan en rad omständigheter vilka, eventuellt i kombination med varandra, kan vara relevanta, samtidigt som den understryker att det inte rör sig om en uttömmande förteckning. Som ett tydligt uttryck för näringsidkarens intentioner nämns att denne vid namn nämner en eller flera medlemsstater där han erbjuder sina varor och tjänster eller att han bekostar en sökoptimeringstjänst för sökmotorer som gör det lättare för konsumenter i vissa medlemsstater att finna hans webbplats. Bland andra relevanta omständigheter nämns verksamhetens internationella art (såsom i turistbranschen), angivande av telefonnummer med landsnummer, användning av annan toppdomän än den som hänvisar till näringsidkarens eget land, vägbeskrivningar från annan medlemsstat och presentationer av omdömen från kunder bosatta i annan medlemsstat. Såvitt gäller språk och valuta ansluter sig domstolen till Rådets och Kommissionens uttalande att dessa inte är relevanta, dock endast så länge det rör sig om språk och valuta som används i näringsidkarens land. Om webbplatsen däremot ger konsumenterna möjlighet att använda andra språk eller valutor kan det utgöra ett indicium för att verksamheten är riktad till andra medlemsstater. EU-domstolen uttalar sig dock inte om huruvida tillräckliga indicier föreligger i de två aktuella målen, utan hänvisar i detta avseende till prövning inför den nationella domstolen. — EU-domstolen använder sig av ett slags individualiserande metod grundad på olika tänkbara kombinationer av de mycket varierande omständigheterna i det enskilda fallet. Detta bidrar visserligen inte till förutsebarheten, men är förmodligen den enda förnuftiga lösningen. Att anse den ”nakna” tillgängligheten av näringsidkarens webbplats utgöra en tillräcklig domsrättsgrund vore uppenbarligen orimligt. Domstolen bekräftar också att det som skall beaktas är omständigheterna före avtalsslutet snarare än vid tiden för talans väckande. Vissa av de av domstolen som relevanta omnämnda omständigheterna kan dock vara problematiska. Att näringsidkaren på webbplatsen anger att hans erbjudanden endast riktar sig till konsumenter i vissa medlemsstater kan tänkas utgöra en sådan säljvägran som splittrar den inre marknaden på ett med konkurrensreglerna oförenligt sätt. Det ligger också nära till hands att betrakta dylik säljvägran som en indirekt diskriminering på grund av nationalitet. Dessa aspekter torde dock tarva en sådan närmare analys som inte ryms inom denna rättsfallsöversikt. Man kan också ifrågasätta att domstolen i domens punkt 76 anser näringsidkarens avsikt att handla med konsumenter i andra medlemsstater föreligga så snart denne är beredd att ingå avtal med dessa. Jag tänker i detta sammanhang bl.a. på i annat medlemsland bosatta enstaka strökunder, vilka på grund av den fria rörligheten av personer torde bli vanligare i framtiden. Man kan exempelvis föreställa sig att en konsument, som i likhet med författaren till dessa rader är bosatt i Sverige men slovakisktalande, inför en förestående resa till Slovakien hemifrån kollar programmet på en slovakisk teaters hemsida, vilken egentligen endast är avsedd för slovakiska dramaälskare, och sedan via e-post beställer ett antal teaterbiljetter. Teatern är förmodligen beredd att sälja biljetter till konsumenter helt utan hänsyn till dessas hemvist, men det förefaller långsökt att hävda att man därför skall anses rikta sin verksamhet till hela EU. En intressant fråga, som dock inte var aktuell i de två målen, är hur man skall behandla de fall där näringsidkaren visserligen riktat sin Internetmarknadsföring till konsumentens hemvistland, men den aktuella konsumenten uppenbarligen inte har tagit del därav, exempelvis när han är mycket gammal, blind, äger ingen dator och aldrig lärt sig att handha en sådan. Det bör tilläggas att EU-domstolens resonemang måste anses vägledande även för tolkningen av konsumentregeln i artikel 6(1)(b) i Rom I-förordningen nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, som också förutsätter att näringsidkaren på något sätt ”riktar” sin verksamhet till konsumentens land (om överensstämmelsen på denna punkt mellan de två förordningarna se särskilt Rom Iförordningens premiss 24). Det är mindre säkert om EU-domstolen kommer att resonera på liknande sätt också när den prövar betydelsen av Internetwebbplatsens tillgänglighet i samband med forum delicti i Bryssel I-förordningens artikel 5(3) (”den ort där skadan inträffade eller kan inträffa”), jfr de ännu inte avgjorda målen eDate Advertising v. X (mål C-509/09), Martinez v. MGN (mål C-161/10) och Wintersteiger v. Products 4U (mål C-523/10), samt i svensk rättspraxis RH 2008:4 (sistnämnda avgörande kommenteras i SvJT 2010 s. 62–63). Se också kommentaren av Ida Otken Eriksson m.fl. i SvJT 2011 s. 332–334.s. 907
3.I det nyssnämnda målet Pammer v. Reederei Karl Schlüter (mål C585/08) fick EU-domstolen pröva också en annan fråga, nämligen huruvida Bryssel I-förordningens konsumentregler överhuvudtaget var tillämpliga på en långresa med lastfartyg, eftersom artikel 15(3) undantar transportavtal ”utom när det gäller avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat”. Enligt domstolen åsyftar den citerade formuleringen, i likhet med dess motsvarighet i artikel 6(4)(b) i Rom I-förordningen nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, paketresor i den mening som avses i artikel 2(1) i direktivet nr 90/314 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang. I den sistnämnda bestämmelsen definieras resepaket som en i förväg ordnad kombination som säljs eller bjuds ut till försäljning till ett totalpris, om tjänsten dels varar längre än ett dygn eller inkluderar övernattning, dels omfattar minst två av de tre komponenterna transport, inkvartering och andra väsentliga turisttjänster som inte är direkt knutna till transport eller inkvartering. Den i målet aktuella resan med lastfartyg från Trieste till Östasien uppfyllde enligt domstolen dessa villkor och utgjorde därför ett sådant resepaket som omfattades av Bryssel I-förordningens konsumentbestämmelser. — Att undantaget från undantaget i Bryssel Iförordningens artikel 15(3) avser paketresor som de definieras i direktiv nr 90/314 är i sig konsekvent och rimligt. Tolkningen av denna definition är visserligen av civilrättsligt snarare än internationellt privat- och processrättsligt intresse, men man kan icke desto mindre fråga sig om det inte vore naturligt att ta större hänsyn till resans syfte. I det aktuella fallet synes själva reseupplevelsen varit det centrala, med transporten och inkvarteringen som likvärdiga komponenter, vilket gör domstolens slutsats förnuftig. Hade det däremot rört sig om en konsument som flyttar till Östasien och tar lastbåten för att befordras tillsammans med sina möbler, så hade inkvarteringen (liksom måltiderna osv.) inte utgjort annat än ett nödvändigt bihang till själva befordran och resans kvalificering som resepaket hade framstått som mindre naturlig.s. 910
4.EU-domstolens dom den 20 maj 2010 i saken CPP v. Bilas (mål C111/09) är i första hand av betydelse för tolkningen av Bryssel Iförordningens artikel 24. Enligt denna artikel blir en eljest obehörig domstol behörig om svaranden går i svaromål i sak (s.k. tyst prorogation), förutsatt att ingen annan domstol har exklusiv behörighet enligt förordningens artikel 22. Bestämmelsen aktualiserades av att ett tjeckiskt försäkringsbolag inför tjeckisk domstol väckte betalningstalan mot en i Slovakien hemmavarande försäkringstagare rörande obetald försäkringspremie, detta trots att talan i enlighet med specialregeln om försäkringstvister i artikel 12(1) borde ha väckts i Slovakien. Svaranden bestred bolagets fordran i sak men gjorde ingen jurisdiktionsinvändning. Att den tjeckiska domstolen likväl blev tveksam om sin behörighet och bad EG-domstolen om förhandsbesked synes ha berott på att specialreglerna om försäkringstvister är tvingande till den svagare partens (försäkringstagarens) fördel och att en dom meddelad i en dylik tvist enligt artikel 35(1) inte skall erkännas i de övriga medlemsstaterna om den meddelats i strid med dessa specialregler. EU-domstolen påpekade att artikel 24 från sitt tillämpningsområde endast undantar exklusiv behörighet enligt artikel 22 (avseende t.ex. talan om sakrätt i eller nyttjanderätt till fast egendom) och att detta undantag måste tolkas restriktivt. Domstolen fann inga skäl varför parterna skulle vara förhindrade att frivilligt hänskjuta en uppkommen försäkringstvist till en annan domstol än den som följde av specialreglerna om försäkringstvister. Svarandens avgivande av svaromål fick enligt domstolen anses utgöra ett tyst avtal om domstols behörighet. Någon skyldighet att pröva huruvida svaromålet i sak avgivits med full kännedom om dess domsrättsgrundande konsekvenser kan enligt EU-domstolen i brist på uttrycklig regel därom inte åläggas den nationella domstolen. I och med att den nationella domstolen genom tyst prorogation blivit behörig kan andra medlemsstater inte vägra att erkänna domen med åberopande av artikel 35(1). — Avgörandet torde vara av betydelse också för andra s.k. weak-party disputes vilka regleras genom speciella domsrättsregler i förordningen, dvs. konsument- och anställningstvister.s. 911
5.I AD 2009 nr 76 avgjorde Arbetsdomstolen en tvist där en norsk pilotförening krävde ett norskt bolag (SAS Norge AS) på skadestånd för såväl kollektivavtalsbrott som brott mot tvåveckorsfristen för förhandlingar enligt medbestämmandelagens 16 §. Trots att båda parterna således var norska och i Norge hemmahörande rättssubjekt innehöll den mellan parterna gällande förhandlingsordningen en klausul enligt vilken tvister om tolkning av och om brott mot kollektivavtal ”följer svensk jurisdiktion och avgörs slutligen av Arbetsdomstolen i Sverige” (se avsnitt 8 och 9 ovan). Svaranden gjorde ingen jurisdiktionsinvändning och domsrättsfrågan diskuterades inte i domen. — Enligt artikel 2 i den mellan Sverige och Norge då gällande ursprungliga Luganokonventionen från 1988 skulle talan i princip ha väckts i svarandens hemvistland (dvs. Norge), men denna huvudregel får man avvika ifrån bl.a. genom en enligt samma konventions artikel 17 gällande prorogation. Man kan visserligen diskutera huruvida den aktuella klausulens ordalydelse även omfattade tvister om brott mot medbestämmandelagens förhandlingsfrister, men detta var inte avgörande för den svenska domsrätten, eftersom svaranden utan protester gått in i svaromål inför Arbetsdomstolen och därmed gett denna domsrätt genom tyst prorogation enligt Luganokonventionens artikel 18. Skulle tvisten anses helt sakna internationell karaktär och avse ett rent internt norskt förhållande vore Luganokonventionen inte tillämplig och den svenska domsrätten skulle avgöras av nationella svenska domsrättsregler, vilka i princip också godtar såväl uttrycklig som tyst prorogation men måhända ändå kräver viss Sverigeanknytning (se rättegångsbalkens 10 kap. 16 och 18 §§ samt Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 7 uppl., Stockholm 2008, s. 128– 129 och 135).s. 912
6.Ett uttryckligt prorogationsavtal blev föremål för Svea hovrätts avgörande i ND 2007 s. 38 (publicerat 2010). Den i målet aktuella rättsfrågan var huruvida en i ett konossement intagen prorogationsklausul var bindande för tredje man, vilken genom partssuccession övertagit ena partens samtliga rättigheter enligt konossementet. Föga överraskande besvarades frågan jakande av domstolen.s. 912
7.Den i RH 2010:90 aktuella frågan var huruvida ett partsbyte i ett prorogationsavtal enligt artikel 17 i 1988 års Luganokonvention (jfr artikel 23 i 2007 års Luganokonvention och Bryssel I-förordningen) kunde ske genom att den kvarvarande ursprungliga parten och den nya parten, utan att ingå ett nytt prorogationsavtal som uppfyller konventionsbestämmelsens formkrav, under avsevärd tid fortsatte att agera i enlighet med det ursprungliga avtalet ”formlöst i en anda av ömsesidigt förtroende”. Det var omtvistat huruvida den nya parten hade trätt in i det ursprungliga avtalet och hade rätt att åberopa den däri intagna prorogationsklausulen. Hovrätten besvarade denna fråga jakande, huvudsakligen med motiveringen att avtalet efter den nya partens inträde under avsevärd tid tillämpats av parterna. Den nya parten har därmed fullt ut övertagit den ursprungliga partens rättigheter och skyldigheter, så att formkraven i Luganokonventionens artikel 17 inte behövde uppfyllas på nytt. — Hovrättens slutsats synes praktisk och torde också överensstämma med EG-domstolens resonemang i Tilly Russ v. Nova (mål 71/83) och Iveco Fiat v. Van Hool (mål 313/85).s. 913
8.Ett avgörande av endast indirekt betydelse för svenska domstolars domsrätt är EG-domstolens dom den 10 februari 2009 i saken Allianz v. West Tankers (mål C-185/07). Två försäkringsbolag riktade inför italiensk domstol regresskrav mot den som de ansåg vara ansvarig för en i Italien inträffad fartygskollision. Svaranden menade att den italienska domstolen på grund av ett skiljeavtal saknade behörighet, och han väckte talan vid engelsk domstol med yrkande om att försäkringsbolagen skulle meddelas ett förbud att inleda något annat förfarande än skiljeförfarande och åläggas att lägga ner processen i Italien. Försäkringsbolagen hävdade att en dylik med hot om kännbara sanktioner förenad s.k. anti-suit injunction skulle strida mot Bryssel Iförordningen trots att skiljeförfaranden i artikel 1(2)(d) uttryckligen är uteslutna ur förordningens tillämpningsområde. EG-domstolen konstaterade att det engelska förbudsförfarandet, trots att det inte omfattades av förordningen, kunde undergräva förordningens verkan eftersom det hade följder för den av förordningen omfattade italienska processen. Är den italienska domstolen behörig enligt förordningens artikel 5(3) så ankommer det uteslutande på den att prejudiciellt pröva även den på skiljeavtalet grundade jurisdiktionsinvändningen. I annat fall skulle svaranden kunna undgå ett förfarande redan genom att åberopa ett skiljeavtal. Med hänvisning till sin tidigare praxis (bl.a. Turner v. Grovit, mål C-159/02) underströk EGdomstolen att det inte är tillåtet för domstolar i en medlemsstat att kontrollera huruvida en domstol i en annan medlemsstat är behörig. En anti-suit injunction skulle dessutom strida mot det ömsesidiga förtroende som Bryssel I-förordningen bygger på. — Det är intressant att notera att Bryssel I-förordningen enligt EG-domstolen kan olagliggöra även sådana förfaranden vilka i sig inte omfattas av förordningen. Svenska domstolar utfärdar inte några anti-suit injunctions, men avgörandet är av intresse eftersom det skyddar (potentiella) kärande i en svensk process mot att domstol i en annan medlemsstat meddelar ett förbud av denna typ. Domen kommenteras också av Ida Otken Eriksson m.fl. i SvJT 2010 s. 270–272 och av Gisela Knuts i Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland 2010 s. 451–458.s. 913
9.NJA 2010 s. 734 rörde återvinningstalan väckt av ett svenskt bolags svenska konkursbo mot ett danskt bolag med anledning av ett avtalsförhållande mellan de två bolagen. Det danska bolaget bestred svensk domsrätt men konkursboet åberopade dels avtalets prorogationsklausul, enligt vilket parternas tvister skulle prövas av svensk domstol, dels förmögenhetsforum enligt rättegångsbalkens 10 kap. 3 §. Enligt HD är bolagens prorogationsklausul visserligen bindande för sådan talan som vilar på avtalsrättslig grund men inte för återvinningstalan, som konkursgäldenären inte kunde förfoga över genom prorogation. Enligt HD avser dylik talan ett på lag grundat anspråk, närmast av utomobligatorisk karaktär. Ett konkursbo är därför i fråga om återvinningstalan rörande konkursgäldenärens avtal varken bundet av eller kan stödja sig på ett prorogations- eller skiljeavtal som kan gälla för avtalsförhållandet. Å andra sidan ansåg HD svensk jurisdiktion föreligga på grund av rättegångsbalkens 10 kap. 3 §, trots att det danska bolagets svenska egendom bestod av dess konkursfordring som var beroende av utgången av återvinningstvisten. Eftersom konkursboets talan inte framstod som grundlös hindrade ett sådant beroende inte att fordringen var en tillgång som kunde grunda forum enligt regeln om förmögenhetsforum. — Det bör noteras att Bryssel I-förordningen på grund insolvensundantaget i artikel 1(2)(b) inte var tillämplig i detta fall. Att en utländsk återvinningssvarandes fordran i den aktuella svenska konkursen i princip räcker för återvinningsjurisdiktion enligt 10 kap. 3 § rättegångsbalken överensstämmer med tidigare praxis, se NJA 1998 s. 361. Om insolvensförordningens potentiella betydelse i detta mål se avsnitt 16 nedan.s. 914
10.Begränsningar i den svenska domsrätten föranledda av svarandens folkrättsliga immunitet diskuterades i NJA 2009 s. 905, där en svensk hyresvärd med hänvisning till hyreskontraktet krävde den belgiska staten på vissa renoveringskostnader avseende en i Stockholm belägen lägenhet, vilken av den belgiska staten använts som beskickningslokal. Trots Belgiens immunitetsinvändning ansåg HD att svensk domstol skulle ta upp målet till prövning. HD påpekade att Sverige anslöt sig till den s.k. restriktiva immunitetsteorin, att riksdagen den 26 november 2009 bifallit regeringens förslag (prop. 2008/09:204) att Sverige skall ratificera 2004 års FN-konvention om immunitet för stater och deras egendom, att denna konvention i stora delar utgör en kodifiering av gällande sedvanerätt och uttrycker det synsätt som Sverige och jämförbara länder är beredda att tillämpa och att konventionens artikel 13 anger att en stat inte får åberopa immunitet såvitt gäller fastställande av förpliktelse som följer av dess användning av fast egendom i forumstaten. Inte heller 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser, inkorporerad i svensk rätt genom lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall, innebär enligt HD en rätt för den sändande staten att åberopa immunitet mot den mottagande statens jurisdiktion i ett mål angående tolkningen av sändarstatens avtalsrättsliga förpliktelser. HD gick också in på den allmänna processrättsliga principen att en fullgörelsetalans prövning förutsätter att en bifallande dom blir verkställbar och konstaterade att en betalningsdom i allmänhet får betraktas som verkställbar även när den riktar sig mot en främmande stat, detta i motsats till en sådan fullgörelsedom som inte alls kan verkställas exekutivt, t.ex. avhysningen av en ambassad. — Någon djupare folkrättslig analys av avgörandet kan inte göras inom ramen för denna rättsfallsöversikt. Ur internationellt privat- och processrättslig synvinkel är det HD:s resonemang om verkställbarhet som är av intresse. På den punkten är det något förvånande att HD överhuvudtaget inte nämnde Bryssel I-förordningens artikel 22 om exklusiv svensk behörighet i tvister avseende nyttjanderätt till fast egendom i Sverige och samma förordnings bestämmelser om Belgiens skyldighet att erkänna och verkställa en svensk dom därom. Bryssel I-förordningens regler får visserligen ge vika för de folkrättsliga immunitetsreglerna, men hyresvärden i det aktuella fallet har enligt min mening goda utsikter att få EU-domstolen med på HD:s immunitetstolkning om och när den kommande svenska domen skall behöva verkställas i Belgien.s. 914