Stycket

9.NJA 2010 s. 734 rörde återvinningstalan väckt av ett svenskt bolags svenska konkursbo mot ett danskt bolag med anledning av ett avtalsförhållande mellan de två bolagen. Det danska bolaget bestred svensk domsrätt men konkursboet åberopade dels avtalets prorogationsklausul, enligt vilket parternas tvister skulle prövas av svensk domstol, dels förmögenhetsforum enligt rättegångsbalkens 10 kap. 3 §. Enligt HD är bolagens prorogationsklausul visserligen bindande för sådan talan som vilar på avtalsrättslig grund men inte för återvinningstalan, som konkursgäldenären inte kunde förfoga över genom prorogation. Enligt HD avser dylik talan ett på lag grundat anspråk, närmast av utomobligatorisk karaktär. Ett konkursbo är därför i fråga om återvinningstalan rörande konkursgäldenärens avtal varken bundet av eller kan stödja sig på ett prorogations- eller skiljeavtal som kan gälla för avtalsförhållandet. Å andra sidan ansåg HD svensk jurisdiktion föreligga på grund av rättegångsbalkens 10 kap. 3 §, trots att det danska bolagets svenska egendom bestod av dess konkursfordring som var beroende av utgången av återvinningstvisten. Eftersom konkursboets talan inte framstod som grundlös hindrade ett sådant beroende inte att fordringen var en tillgång som kunde grunda forum enligt regeln om förmögenhetsforum. — Det bör noteras att Bryssel I-förordningen på grund insolvensundantaget i artikel 1(2)(b) inte var tillämplig i detta fall. Att en utländsk återvinningssvarandes fordran i den aktuella svenska konkursen i princip räcker för återvinningsjurisdiktion enligt 10 kap. 3 § rättegångsbalken överensstämmer med tidigare praxis, se NJA 1998 s. 361. Om insolvensförordningens potentiella betydelse i detta mål se avsnitt 16 nedan.s. 914