Stycket

1.för konsumenttvister i Bryssel I-förordningens artikel 15. Den i målet aktuella konsumenten, med hemvist i Österrike, erhöll från ett tyskt postorderföretag ett brev som gav henne intrycket att hon hade vunnit en större summa pengar. I enlighet med anvisningarna i brevet skickade hon dagen därpå till företaget en begäran om utbetalning, men några pengar fick hon inte. Hon stämde därför det tyska företaget inför österrikisk domstol, vars domsrätt var beroende av tillämpligheten av Bryssel I-förordningens artikel 15(1)(c). Denna bestämmelse förutsätter bl.a. att talan avser avtal som ”har ingåtts” och EGdomstolen ställdes med anledning därav inför frågan om huruvida en talan, genom vilken en konsument försöker få ett företag att betala ut en utlovad vinst som inte är beroende av att konsumenten beställer varor som saluförs av företaget, avser ett ingånget avtal i bestämmelsens mening. EG-domstolen hänvisade till sin praxis i fråga om en liknande bestämmelse i artikel 13 i 1968 års Brysselkonvention, enligt vilken ett avtal ansågs föreligga när konsumenten har förletts att tro att en vinst skulle utbetalas till honom om han beställde varor till ett bestämt värde och han gjort en sådan beställning (Gabriel, mål C96/00), däremot inte när utbetalningen av den förespeglade vinsten inte var beroende av att konsumenten beställde varor från företaget och konsumenten inte heller gjort någon beställning (Engler v. Janus, mål C-27/02). Trots vissa skillnader mellan konventionens och förordningens ordalydelse bör denna rättspraxis enligt domstolen följas också i fråga om förordningens artikel 15, som visserligen inte längre kräver att parterna har gjort ömsesidiga åtaganden men likväl kräver att parterna har ingått ett avtal. Ensidiga åtaganden utan krav på motprestation kan visserligen tänkas falla inom ramen för förordningens artikel 15, men företaget skall i så fall tydligt ha gett uttryck för en vilja att vara rättsligt bundet av ett sådant åtagande. Huruvida detta krav är uppfyllt ankommer det på den nationella domstolen att bedöma. Är kravet inte uppfyllt omfattas konsumentens talan av artikel 15 endast om konsumenten faktiskt har gjort en beställning hos företaget. — Genom att förutsätta ett ingånget avtal skiljer sig artikel 15 från artikel 5(1). Huruvida företaget har rättsligt förbundit sig att utan motprestation utbetala vinsten skall avgöras av den nationella domstolen, varvid den synes böra tillämpa det aktuella avtalets avtalsstatut, bestämt i enlighet med Rom I-förordningens kollisionsregler. Det är inte helt klart huruvida EG-domstolens krav på att företaget ”tydligt” har gett uttryck för en vilja att vara rättsligt bundet påverkar tillämpningen av den svenska s.k. påståendedoktrinen, enligt vilken existensen av det rättsliga åtagandet, såsom ett s.k. dubbelrelevant rättsfaktum, skall godtas vid domsrättsprövningen, förutsatt att kärandens påstående därom inte är uppenbart grundlöst (se t.ex. NJA 2005 s. 586 och SvJT 2006 s. 630–631).s. 906