1.EG-domstolen meddelade den 6 oktober 2009 i saken ICF v. Balkenende (mål C-133/08) sitt första tolkningsavgörande om 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (se SFS 1998:167 med konventionstexten som bilaga). I en tvist inför nederländska domstolar blev det nödvändigt att fastställa vilken rättsordning som var tillämplig på ett befraktningsavtal. Romkonventionens artikel 4(1) föreskriver att ett avtal i avsaknad av parternas eget lagval skall vara underkastat lagen i det land som det har närmast anknytning till. Om en del av avtalet kan skiljas från resten av avtalet och denna del har närmare anknytning till ett annat land, kan dock laget i det landet undantagsvis tillämpas på denna del (s.k. dépeçage eller klyvning). Enligt artikel 4(4) skall avtal om godstransport antas (dvs. presumeras) ha närmast anknytning till det land där transportören vid avtalets ingående hade sitt huvudsakliga verksamhetsställe, om det landet också är det land där platsen för lastning eller lossning finns eller där avsändaren har sitt huvudsakliga verksamhetsställe, varvid ”certepartier för en enstaka resa och andra avtal vilkas huvudsyfte är transport av gods” anses som avtal om godstransport. Enligt artikel 4(5) skall presumtionsregeln i artikel 4(4) emellertid bortses ifrån om det av de samlade omständigheterna framgår att avtalet har närmare anknytning till ett annat land. Dessa regler gav upphov till flera tolkningsfrågor. En dylik fråga var huruvida artikel 4(4) var tillämplig på sådana befraktningsavtal (certepartier) vilka inte avsåg en enstaka resa; detta besvarades med att artikeln omfattar avtal vilka som huvudsyfte har transport av gods även när de i nationell rätt kvalificeras som befraktningsavtal, förutsatt att huvudsyftet med avtalet inte bara består i att ett transportmedel ställs till förfogande utan även omfattar själva transporten av godset. En annan fråga avsåg kriterierna för tillåtligheten av dépeçage och besvarades med att en del av ett avtal enligt artikel 4(1) kan vara underkastad en annan lag än den som tillämpas på avtalet i övrigt endast om nämnda del är självständig genom att ha ett självständigt syfte. Enligt EG-domstolen betyder detta exempelvis att preskriptionen av en rättighet inte kan prövas enligt annan rättsordning än den som tillämpas på den motsvarande skyldigheten. Slutligen fick domstolen tolka konventionens artikel 4(5) för att klargöra huruvida presumtionerna i artikel 4(2–4) endast skall frångås om det av de samlade omständigheterna framgår att presumtionernas anknytningskriterier inte har något verkligt anknytningsvärde eller om det räcker med att det av samma omständigheter framgår att avtalet har en något närmare anknytning till ett annat land. EG-domstolen konstaterade med hänvisning till den förklarande konventionsrapporten (den s.k. Giuliano/Lagarde-rapporten) att artikel 4(5) syftar till att förlika kraven på rättssäkerhet, som motsvaras av presumtionerna i artikel 4(2–4), med nödvändigheten av viss smidighet vid fastställandet av den lag som det aktuella avtalet faktiskt har närmast anknytning till. Av såväl lydelsen som syftet framgår enligt EG-domstolen att de nationella domstolarna alltid skall fastställa den tillämpliga lagen på grundval av presumtionerna, men de skall bortse från dessa när det av omständigheterna ”klart” framgår att avtalet har närmare anknytning till ett annat land. — Detta första avgörande om Romkonventionen kom bara drygt två månader innan konventionen ersattes av Rom I-förordningen nr 593/2008 i samma ämne, men domen behåller viss betydelse även i framtiden, dels därför att den nya förordningen inte skall tillämpas på avtal ingångna före den 17 december 2009 och dels eftersom vissa regler i den nya förordningen övertagits från konventionen och rimligtvis skall tolkas på samma sätt. Detta gäller avgränsningen av godstransportavtal, trots att den i Rom Iförordningens artikel 5 fått en något annorlunda utformning, eftersom det av förordningens premiss 22 framgår att man därmed inte avsåg någon materiell ändring. Domstolens uttalanden om dépeçage är däremot utan större intresse för förordningen, som i motsats till Romkonventionen inte tillåter kollisionsrättslig avtalsklyvning när sådan inte överenskommits av parterna själva i enlighet med förordningens artikel 3(1). EG-domstolens tolkning av förhållandet mellan presumtionsreglerna i Romkonventionens artikel 4(2–4) och dess artikel 4(5) är av mycket stor betydelse för konventionen, i synnerhet genom att klargöra att presumtionerna endast får frångås om avtalet ”klart” har närmare anknytning till ett annat land, men är av begränsad betydelse för förordningen, vars artikel 4(3) i (ungefär) motsvarande fall uttryckligen kräver att den närmare anknytningen till ett annat land skall vara ”uppenbar”. Det är ovisst huruvida EGdomstolens klarhetsrekvisit kan tolkas in i förordningens artikel 8(4), som i fråga om individuella anställningsavtal hänvisar till ”närmare anknytning” utan att kräva att denna skall vara uppenbar eller klar. Domen kommenteras också av Ida Otken Eriksson m.fl. i SvJT 2010 s. 277–278 samt av Marie Linton i JT 2010–11 s. 130–140.s. 892
2.Omständigheterna i AD 2009 nr 39 liknade dem i AD 2007 nr 2. Målet handlade om två vid olika tillfällen ingångna kollektivavtal avseende ett fartyg registrerat i Panama men ägt av ett norskt bolag som även var arbetsgivare till besättningen. Kollektivavtalen, vilka ingåtts efter fackliga stridsåtgärder vidtagna under fartygets tillfälliga besök i svenska hamnar, innehöll lagvalsklausuler enligt vilka eventuella tvister skulle prövas enligt svensk lag. I samband med uppkomna tvister mellan det norska bolaget och de berörda svenska fackförbunden avseende kollektivavtalens giltighet hävdade parterna motsatta åsikter om den avtalsrättsliga giltigheten av lagvalsklausulerna och Arbetsdomstolen beslöt att avgöra den sistnämnda frågeställningen genom en mellandom. I motsats till AD 2007 nr 2 uppmärksammades Romkonventionens bestämmelser. Parterna var faktiskt eniga om att frågan om lagvalsklausulernas giltighet i första hand skulle avgöras genom tillämpning av svensk rätt och Arbetsdomstolen, som uttryckligen hänvisade till Romkonventionens artiklar 3(4) och 8(1), var av samma uppfattning. Med tillämpning av svensk materiell rätt kom domstolen fram till att lagvalsklausulerna var giltiga. — Ur kollisionsrättslig synvinkel finns det inget att invända mot avgörandet. Att Arbetsdomstolen efter sin dom 2007 nr 2 synes ha ändrat sin tolkning av materiell svensk avtalsrätt faller utanför ramen för denna rättsfallsöversikt (se kritiken hos Carolina Saf, JT 2009–10 s. 200–210). Av visst internationellt privaträttsligt intresse är emellertid Arbetsdomstolens uttalande att 42 § 3 st. medbestämmandelagen, som innebär att paragrafens förbud mot olovliga stridsåtgärder i praktiken endast gäller stridsåtgärder avseende arbetsförhållanden vilka omfattas av svensk kollektiv arbetsrätt, inte medförde någon med EES-rätten oförenlig diskriminering av det norska bolaget eftersom det var fartygets panamanska flagg och inte arbetsgivarens Norgeanknytning som var avgörande för bedömningen. Att 42 § 3 st. medbestämmandelagen inte kan göras gällande inom tillämpningsområdet för det EES-rättsliga diskrimineringsförbudet framgår klart av EG-domstolens välkända Laval-dom (mål C-341/05), se SvJT 2010 s. 57.s. 894
3.I AD 2009 nr 76 tillämpade Arbetsdomstolen svensk kollektiv arbetsrätt (bl.a. reglerna om skadestånd i 54 och 55 §§ medbestämmandelagen) på en tvist mellan ett norskt bolag och en norsk fackförening om brott mot kollektivavtal. Parterna var under själva processen eniga om att svensk lag var tillämplig och lagvalsfrågan blev inte föremål för närmare prövning. I domen citeras dessutom en mellan parterna överenskommen klausul enligt vilken tvister om tolkning av och om brott mot kollektivavtal ”följer svensk jurisdiktion och avgörs slutligen av Arbetsdomstolen i Sverige”. — Parternas enighet under processens gång om tillämpning av svensk rätt gjorde det i princip onödigt att tolka den citerade klausulen, där formuleringen ”följer svensk jurisdiktion” kan tänkas ha varit avsedd som en lagvalsklausul.s. 894
4.I AD 2010 nr 67 fick Arbetsdomstolen fastställa tillämplig lag för tre individuella anställningsavtal. Målet handlade om tre tyska och i Tyskland bosatta lastbilschaufförer, anställda hos ett svenskt åkeribolag. De utförde sitt arbete genom att köra i ett flertal länder i Europa. När de sades upp från sina anställningar stämde de bolaget varvid de gjorde gällande att uppsägningarna stred mot den svenska lagen om anställningsskydd (LAS). Arbetsgivaren menade att avtalen var underkastade tysk lag och att LAS följaktligen inte var tillämplig. Parterna hade inte överenskommit om tillämplig rättsordning, vilken därför fastställdes med hjälp av artikel 6(2) i 1980 års Romkonvention. Enligt denna artikel var ett anställningsavtal i avsaknad av parternas lagval underkastat lagen i det land där arbetstagaren vanligtvis utförde sitt arbete, men Arbetsdomstolen fann det inte visat att chaufförerna vanligtvis utfört sitt arbete vare sig i Tyskland eller i Sverige. I ett sådant fall är presumtionen att tillämplig lag är lagen i det land där det verksamhetsställe genom vilket arbetstagaren anställdes är beläget (in casu Sverige), om det inte av de samlade omständigheterna framgår att avtalet har närmare anknytning till ett annat land. Arbetsdomstolen noterade att anställningsavtalen ingåtts i Sverige med ett svenskt bolag med säte och verksamhetsställe i Sverige. Bevisningen talade för att arbetet utgått från Sverige och det var inte visat att arbetet till större del utförts i Tyskland. Å andra sidan var arbetstagarna tyska medborgare med hemvist i Tyskland, de avlönades i euro, beskattades i Tyskland och tillhörde det tyska socialförsäkringssystemet. Enligt Arbetsdomstolens mening ledde en samlad bedömning till att anställningsavtalen inte kunde anses ha en starkare anknytning till Tyskland än till Sverige. Tingsrättens dom, enligt vilken svensk rätt var tilllämplig, fastställdes därför. — Arbetsdomstolen synes ha formellt korrekt tillämpat presumtionsregeln i Romkonventionens artikel 6(2), som Arbetsdomstolen i motsats till tingsrätten dock inte uttryckligen hänvisade till. Att mäta de olika anknytningarnas tyngd är vanskligt och det är möjligt, måhända t.o.m. troligt, att en tysk domstol med tillämpning av samma konventionsartikel legitimt hade kommit fram till att de aktuella avtalen hade närmare anknytning till Tyskland. Avgörandet är av intresse också för tolkningen av artikel 8 i Rom Iförordningen, som ersatt Romkonventionens artikel 6, eftersom presumtionen till förmån för arbetsgivarens lag är likartad i båda artiklarna. Det bör uppmärksammas att förordningens artikel 8(4) i likhet med konventionens artikel 6(2) tillåter att presumtionen frångås vid ”närmare anknytning” till annat land och att dessa artiklar således skiljer sig från förordningens artikel 4(3), som kräver en närmare anknytning som är uppenbar. Huruvida denna skillnad får någon praktisk betydelse framstår dock som tveksamt mot bakgrund av EGdomstolens ovan diskuterade dom i saken ICF v. Balkenende (mål C133/08). Jfr också EU-domstolens dom den 15 mars 2011 i saken Koelzsch v. Luxemburg (mål C-29/10), som kommer att behandlas i nästa rättsfallsöversikt.s. 895
5.Genom ett mellanavgörande (Separate Award) publicerat i SIAR 2009:1 s. 135 fick en ensam finländsk skiljeman ta ställning till det välkända fenomenet ”battle of forms”, den här gången avseende parternas lagval. Ett tyskt företag (käranden) hade gjort vissa varubeställningar hos ett svenskt företag (svaranden), varvid beställningen innehöll en klausul enligt vilken tillämplig lag var tysk och behörig domstol en domstol i Tyskland. Det svenska företaget bekräftade beställningen men hänvisade samtidigt (och senare på fakturorna) till sina allmänna avtalsbestämmelser, innehållande ett som skiljeklausul betecknat stadgande enligt vilket eventuella tvister skulle avgöras genom skiljeförfarande i Stockholm i enlighet med Stockholms handelskammares skiljedomsinstituts regler och med tillämpning av svensk rätt. Efter tvistens uppkomst inledde det tyska företaget skiljeförfarande i Stockholm, vilket tyder på att det godtog skiljeklausulen i det svenska företagets standardavtal, men parterna var oeniga om vilken lag som skulle tillämpas på tvisten. Skiljemannen kom fram till att svensk lag var tillämplig, med motiveringen att det tyska företaget fick anses ha gått med på det svenska företagets lagvalsklausul bl.a. genom att inleda skiljeförfarandet i enlighet med den i samma dokument intagna skiljeklausulen. — En lagvalsklausuls förekomst och civilrättsliga giltighet anses normalt böra prövas enligt den genom samma klausul valda rättsordningen (se t.ex. 3 § 2 st. i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, artiklarna 3(5) och 10 i EG:s Rom I-förordning och 3(4) och 8 i 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser), men detta synes mindre praktiskt när det gäller att välja mellan två klausuler vilka väljer två olika rättssystem, eftersom det skulle kunna resultera i att båda av de två inbördes oförenliga lagvalen är giltiga. Huruvida skiljemannen följde något bestämt lands regler om battle of forms är ovisst, men det är tveksamt huruvida det tyska företagets accepterande av skiljeklausulen verkligen innebär att företaget även godtagit den i anslutning till skiljeklausulen intagna lagvalsklausulen. Ett alternativ hade varit att anse att ingen av lagvalsklausulerna gäller, i vilket fall svensk lag förmodligen likväl hade blivit tillämplig såsom säljarens lag (i brist på parternas lagval skulle skiljemannen i enlighet med de stockholmska reglerna tillämpa den lag som han ansåg lämpligast, varvid han måhända skulle låta sig inspireras av 4 § första stycket i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, artikel 4(1)(a) i Rom I-förordningen och 4(2) i Romkonventionen). Avgörandet kommenteras också av Therese Isaksson m.fl. i SIAR 2009:1 s. 143–155.s. 896