Stycket

4.I AD 2010 nr 67 fick Arbetsdomstolen fastställa tillämplig lag för tre individuella anställningsavtal. Målet handlade om tre tyska och i Tyskland bosatta lastbilschaufförer, anställda hos ett svenskt åkeribolag. De utförde sitt arbete genom att köra i ett flertal länder i Europa. När de sades upp från sina anställningar stämde de bolaget varvid de gjorde gällande att uppsägningarna stred mot den svenska lagen om anställningsskydd (LAS). Arbetsgivaren menade att avtalen var underkastade tysk lag och att LAS följaktligen inte var tillämplig. Parterna hade inte överenskommit om tillämplig rättsordning, vilken därför fastställdes med hjälp av artikel 6(2) i 1980 års Romkonvention. Enligt denna artikel var ett anställningsavtal i avsaknad av parternas lagval underkastat lagen i det land där arbetstagaren vanligtvis utförde sitt arbete, men Arbetsdomstolen fann det inte visat att chaufförerna vanligtvis utfört sitt arbete vare sig i Tyskland eller i Sverige. I ett sådant fall är presumtionen att tillämplig lag är lagen i det land där det verksamhetsställe genom vilket arbetstagaren anställdes är beläget (in casu Sverige), om det inte av de samlade omständigheterna framgår att avtalet har närmare anknytning till ett annat land. Arbetsdomstolen noterade att anställningsavtalen ingåtts i Sverige med ett svenskt bolag med säte och verksamhetsställe i Sverige. Bevisningen talade för att arbetet utgått från Sverige och det var inte visat att arbetet till större del utförts i Tyskland. Å andra sidan var arbetstagarna tyska medborgare med hemvist i Tyskland, de avlönades i euro, beskattades i Tyskland och tillhörde det tyska socialförsäkringssystemet. Enligt Arbetsdomstolens mening ledde en samlad bedömning till att anställningsavtalen inte kunde anses ha en starkare anknytning till Tyskland än till Sverige. Tingsrättens dom, enligt vilken svensk rätt var tilllämplig, fastställdes därför. — Arbetsdomstolen synes ha formellt korrekt tillämpat presumtionsregeln i Romkonventionens artikel 6(2), som Arbetsdomstolen i motsats till tingsrätten dock inte uttryckligen hänvisade till. Att mäta de olika anknytningarnas tyngd är vanskligt och det är möjligt, måhända t.o.m. troligt, att en tysk domstol med tillämpning av samma konventionsartikel legitimt hade kommit fram till att de aktuella avtalen hade närmare anknytning till Tyskland. Avgörandet är av intresse också för tolkningen av artikel 8 i Rom Iförordningen, som ersatt Romkonventionens artikel 6, eftersom presumtionen till förmån för arbetsgivarens lag är likartad i båda artiklarna. Det bör uppmärksammas att förordningens artikel 8(4) i likhet med konventionens artikel 6(2) tillåter att presumtionen frångås vid ”närmare anknytning” till annat land och att dessa artiklar således skiljer sig från förordningens artikel 4(3), som kräver en närmare anknytning som är uppenbar. Huruvida denna skillnad får någon praktisk betydelse framstår dock som tveksamt mot bakgrund av EGdomstolens ovan diskuterade dom i saken ICF v. Balkenende (mål C133/08). Jfr också EU-domstolens dom den 15 mars 2011 i saken Koelzsch v. Luxemburg (mål C-29/10), som kommer att behandlas i nästa rättsfallsöversikt.s. 895