2 · Gällande rätt

1.2.1 Dispositiva och indispositiva bestämmelser Det brukar sägas att aktiebolagslagen (2005:551) (”ABL”) består av dispositiva och indispositiva bestämmelser. Vad som närmare ligger i denna terminologi är inte alldeles klart. Med dispositiva bestämmelser avses ibland sådana bestämmelser som medger att den fråga som regleras i bestämmelsen kan regleras på annat sätt i bolagsordningen. Av vissa bestämmelser framgår det uttryckligen att de är dispositiva i denna bemärkelse. Andra bestämmelser anses vara dispositiva utan att det uttryckligen framgår av dem.s. 858

2.I ABL finns också bestämmelser som är dispositiva i den bemärkelsen att avsteg från dem kan göras om samtliga aktieägare är överens om det. En grundläggande aktiebolagsrättslig princip (den s.k. SASprincipen) är nämligen att en regel som är uppsatt uteslutande till skydd för aktieägarna kan åsidosättas med samtliga aktieägares samtycke. SAS-principens räckvidd anses vara begränsad såtillvida att samtycket måste avse en viss konkret situation där beslutet avses fattas inom en snar framtid eller redan har fattats.s. 858

3.En delvis annan frågeställning är i vilken utsträckning en tvist, som har sin grund i det aktiebolagsrättsliga regelverket, är dispositiv i processuellt hänseende. Utgångspunkten är att så är fallet. Det normala är att talan i ett aktiebolagsrättsligt mål väcks genom ansökan om stämning och följer rättegångsbalkens regler för dispositiva tvistemål. I vissa situationer är emellertid parternas dispositionsmöjligheter mer begränsade än vad som i allmänhet gäller i dispositiva tvistemål.s. 858

4.Oavsett om en bestämmelse är dispositiv eller inte i ovan angivna bemärkelser är det, inom vissa gränser, möjligt för aktieägare att sinsemellan i ett aktieägaravtal reglera en fråga på annat sätt än vad som följer av lagen. I vilken utsträckning sådana avtal är bindande och vilka rättsverkningar de har är delvis omstritt. Utrymmet för den typen av överenskommelser är i alla fall större än vad utrymmet för en reglering i bolagsordningen är. Utgångspunkten är att parterna, här som på andra områden, har avtalsfrihet att reglera sina inbördes förhållanden på det sätt som de finner lämpligt. Förutom de allmänna begränsningar som följer av exempelvis avtalslagens bestämmelser och principer anses emellertid även aktiebolagsrätten innefatta vissa begränsningar. Som exempel kan nämnas att det inte anses möjligt för aktieägarna att med bindande verkan avtala om att bolagsorganen i framtiden ska rösta på visst sätt. 2.2 Separationsprincipen Även om friheten att reglera inbördes förhållanden i ett aktieägaravtal alltså är förhållandevis stor är verkningarna av sådana avtal inte oinskränkt. En utbredd uppfattning är att aktieägaravtal enligt svensk rätt är bindande parterna emellan men att de saknar bolagsrättslig verkan. Detta följer av den s.k. separationsprincipen. I många utländska rättsordningar är rättsläget ett annat. Även i svensk doktrin har ståndpunkten förts fram att det i vissa fall kan vara motiverat att tillerkänna ett aktieägaravtal bolagsrättslig genomslagskraft.s. 858

5.Innebörden av att ett aktieägaravtal saknar bolagsrättslig verkan är i första hand att bolaget och dess organ som regel inte blir bundna av det. Sålunda kan t.ex. ett stämmobeslut som fattas i strid med ett sådant avtal inte med framgång angripas genom klander och en avtalsvis uppställd överlåtelsebegränsning hindrar som regel inte bolagets styrelse från att i aktieboken föra in den som i strid med denna begränsning har förvärvat aktier. Rättsverkningarna av ett sådant avtalsbrott får i stället normalt sökas i de sanktioner som anges i avtalet eller som följer av allmänna avtalsrättsliga principer. Under vissa förutsättningar kan man tänka sig att ett villkor i ett aktieägaravtal som inte står i överensstämmelse med ABL eller aktiebolagsrättsliga principer inte heller ska anses bindande parterna emellan och att ett brott mot ett sådant villkor därmed över huvud taget inte ska utlösa några sanktioner. Hur långt avtalsfriheten sträcker sig i detta avseende är oklart.s. 859

6.Skälen för att aktieägaravtal inte bör ges aktiebolagsrättslig verkan är inte givna. I doktrinen har det uttalats att ”det i viss mån [är] höljt i dunkel vilka skäl som egentligen talar för [uppfattningen…] att avtalsöverenskommelser mellan aktieägare bara är giltiga mellan parterna och saknar verkan i förhållande till aktiebolaget”. När det gäller principens räckvidd uttalas i samma lagkommentar att ”en central och sannolikt avgörande aspekt är […] om det är möjligt att föra klandertalan vid brott mot aktieägaravtal” samt att ”[k]ontrollarrangemang mellan aktieägarna skulle kunna godtas och ges aktiebolagsrättslig verkan om samtliga aktieägare har undertecknat avtalet och överenskommelsen bara har effekter för dessa aktieägare”. Principens ratio är med detta synsätt primärt att skydda de aktieägare — befintliga och framtida — som inte omfattas av avtalet mot att de rättigheter som aktiebolagsrätten ger dem inskränks utan deras medverkan.s. 859

7.I annan litteratur har principen förmodats ha sin grund i det förhållandet att aktiebolaget är ett självständigt rättssubjekt som kommit till stånd enligt vissa regler — däribland de konstitutionella reglerna i lagen och bolagsordningen — och att det skulle innebära ett kringgående av dessa regler om de kunde avtalas bort. Med ett sådant synsätt kan principen i själva verket sägas bäras upp av intresset av att upprätthålla aktiebolagsformen som en enhetlig och förutsägbar associationsform som följer ett visst regelsystem. I linje härmed har Niklas Arvidsson i sin doktorsavhandling uttalat att frågor kring den aktiebolagsrättsliga separationsprincipens vara eller icke-vara är mycket nära förbundna med frågor kring huruvida man bör skapa en annan associationsform än den form som vi nu känner under namnet aktiebolaget.s. 860

8.Frågor om aktieägaravtals verkningar har i mycket liten utsträckning prövats i rättspraxis. Det centrala rättsfallet på området före det nu aktuella avgörandet från Högsta domstolen ligger närmare fyrtio år tillbaka i tiden (NJA 1972 s. 29). Målet handlade om röstbindningsvillkor som uppställts i samband med överlåtelser av aktier av innebörd att förvärvaren av aktierna skulle följa överlåtarens instruktioner om hur rösträtten för aktierna skulle utövas. Högsta domstolen fann villkoret i och för sig vara bindande mellan parterna. Med hänsyn till de effekter som en åtlydnad av villkoret i den ifrågavarande situationen skulle ha inneburit för bolagets del hade förvärvaren emellertid, enligt majoriteten i Högsta domstolen, inte kunnat rösta annorlunda än vad han gjorde och hans handlande ansågs därmed inte stå i strid med den förpliktelse som följde av det ifrågavarande villkoret. Räckvidden av rättsfallet får anses vara något oklar, i synnerhet med hänsyn till att avgörandet härrör från tiden före införandet av 36 § avtalslagen. 2.3 Inlösenbestämmelsernas karaktär I 22 kap. ABL finns bestämmelser om inlösen av minoritetsaktier. Bestämmelserna ger den som innehar över 90 procent av aktierna i ett annat bolag rätt att lösa in återstående aktier. Denna rätt motsvaras av en skyldighet för majoritetsaktieägaren att på begäran av minoritetsaktieägaren lösa in hans aktier.s. 860

9.Frågan om i vilken utsträckning och på vilket sätt ABL:s bestämmelser om inlösen av minoritetsaktier är dispositiva är sparsamt behandlad i doktrin och förarbeten. Utgångspunkten får antas vara att frågan, liksom när det gäller andra bestämmelser i ABL, ska bedömas med hänsyn till de intressen som bär upp bestämmelserna. Därvid kan konstateras att inlösenbestämmelserna i 22 kap. ABL i grunden är uppställda till skydd för bolagets aktieägare. Det handlar dels om en majoritetsaktieägares intresse av att utan hänsynstagande till en aktieägarminoritet fritt kunna utnyttja de organisatoriska fördelar som en koncernbildning erbjuder, dels om minoritetens intresse av att kunna ta sig ur den utsatta situation som det innebär att vara aktieägare i ett bolag utan att kunna utnyttja många av de rättigheter som ABL annars tillerkänner en minoritet. Därutöver anses bestämmelserna i någon mån bäras upp av det allmänna intresset av rationella ägarförhållanden inom näringslivet.s. 861

10.Inlösenbestämmelsernas karaktär berördes i förarbetena till ABL, bl.a. med anledning av remissynpunkter som hade förts fram av Patent- och registreringsverket. Verket hade förordat att det skulle vara möjligt att i bolagsordningen inskränka eller ta bort majoritetens rätt till inlösen. Regeringen ansåg emellertid att starka skäl talade emot en sådan ordning. Det erinrades om att ett av inlösenbestämmelsernas primära syften är att ge minoritetsaktieägarna en möjlighet att ta sig ur den utsatta situation som kan uppkomma när en annan aktieägare når upp i ett sådant kvalificerat aktieinnehav att han eller hon i praktiken helt kontrollerar bolaget. Detta syfte skulle, enligt regeringen, förfelas om bolagsstämman skulle tillåtas att genom beslut om ändring av bolagsordningen inskränka eller ta bort lösenrätten. När det gällde publika aktiebolag tillades att det var svårt att förutse vilka konsekvenser en sådan ordning skulle medföra för handeln i noterade aktier.s. 861

11.Även när det gäller själva formen för prövning av en inlösentvist uttalades i förarbetena att lagens bestämmelser ska anses vara tvingande. Det är således, enligt vad som uttalas i förarbetena, inte möjligt att i bolagsordningen föreskriva att prövningen ska ske i någon annan ordning, t.ex. genom förfarande i allmän domstol eller genom ett annat slags skiljeförfarande än det som anvisas i lagen. Även om invändningar kan anföras mot vad regeringen anförde i denna del torde det vara så som rättsläget i allmänhet uppfattas.s. 861

12.När det gäller parternas dispositionsrätt i en pågående inlösentvist är läget ett annat. Utgångspunkten i ett sådant mål är att ramen för skiljenämndens eller domstolens prövning, liksom i andra dispositiva mål, bestäms av parternas yrkanden och medgivanden. I förarbetena uttalas att ”ramen för skiljenämndens prövning av en sådan talan utgörs av de yrkanden som framställs i målet och möjligheten att vinna bifall till ett yrkande beror på bl.a. om detta har stöd i materiell rätt”. Det anses inte heller råda någon nödvändig processgemenskap i en inlösentvist. Det innebär bl.a. att en dom i en inlösentvist vinner laga kraft i förhållande till de minoritetsaktieägare som inte väcker talan mot den, även om en sådan talan skulle ha väckts av andra. Såväl frågan om rätten till inlösen som frågan om lösenbeloppets storlek kan alltså komma att avgöras olika i förhållande till olika aktieägare beroende på hur de har agerat i processen. I sammanhanget kan också noteras att bestämmelsen i 22 kap. 15 § andra stycket om deldom uttryckligen är dispositiv såtillvida att en sådan dom får ges endast över belopp som har medgetts av majoritetsaktieägaren.s. 862