Stycket

3.Vad gäller tabellernas användbarhet betonar Högsta domstolen dels att det är svårt att på ett allmänt plan och en gång för alla fastslå den relativa farligheten mellan olika preparat (se p. 23, jfr NJA 1983 s. 754). Vidare betonas (p. 24) att en jämförelse av farligheten hos en viss mängd narkotika av olika slag förutsätter att man har något slags enhet att förhålla sig till. Här brukar man ty sig till enheten ”en missbruksdos”, men eftersom det inte finns några tydliga kriterier för vad detta är kan resultaten variera betydligt. Till detta kommer dels att doserna ofta anges i intervaller, vilket gör att man får ett resultat om man räknar på den övre gränsen i intervallet och ett (helt) annat om man räknar på den undre gränsen, dels att renhetsgraden hos narkotikan kan variera (om mängd och art ges en helt central betydelse vid straffvärdebedömningen får det naturligtvis oerhört stor betydelse hur man hanterar frågan om renhetsgrad; bryr man sig inte alls om renhetsgraden kan exempelvis en mycket liten mängd kokain utspätt med något annat ämne komma att föranleda samma straff som en betydligt större mängd kokain).s. 663