1.Som redan nämnts, och som är allmänt känt, kännetecknas straffvärdebedömningen vid narkotikabrott av en sällsam följsamhet till de tabeller som utifrån praxis anger det ungefärliga straffvärdet för befattning med olika mängder av olika typer av narkotiska preparat.s. 662
2.Förekomsten av tabeller kan i grunden återföras på ett fullt legitimt intresse av enhetlig rättstillämpning. Med utgångspunkt i att art och mängd är faktorer av stor betydelse för straffvärdebedömningen och därmed också för den övriga påföljdsbestämningen (och så kommer det att vara också fortsättningsvis) är det närmast en förutsättning för enhetlig rättstillämpning att det finns information om vilken betydelse dessa faktorer brukar tillmätas. Och tabellerna tillhandahåller just sådan information. I grunden är det sålunda alldeles klart att tabellerna fyller en funktion. Detta kommer också till uttryck i Högsta domstolens avgörande: ”22. Att arten och mängden av den narkotika som en tilltalad har befattat sig med är en faktor som är viktig vid straffvärdebedömning i narkotikamål är självklart. Det innebär att tabeller som har upprättats med stöd av praxis och med utgångspunkt i art och mängd ofta kan vara ett värdefullt hjälpmedel. Särskilt gäller detta i fråga om brottslighet som inte är grov.” Samtidigt betonas mycket tydligt både i själva domen och i det särskilda tillägg som författats av Martin Borgeke att tabellerna måste användas med försiktighet och att det särskilt gäller vid allvarligare brottslighet. Dylika påpekanden har gjorts också tidigare. I sammanhanget kan hänvisas till, framför allt, NJA 2004 s. 354 som dock knappast kan sägas ha fått något mer påtagligt genomslag i underrättspraxis.s. 662
3.Vad gäller tabellernas användbarhet betonar Högsta domstolen dels att det är svårt att på ett allmänt plan och en gång för alla fastslå den relativa farligheten mellan olika preparat (se p. 23, jfr NJA 1983 s. 754). Vidare betonas (p. 24) att en jämförelse av farligheten hos en viss mängd narkotika av olika slag förutsätter att man har något slags enhet att förhålla sig till. Här brukar man ty sig till enheten ”en missbruksdos”, men eftersom det inte finns några tydliga kriterier för vad detta är kan resultaten variera betydligt. Till detta kommer dels att doserna ofta anges i intervaller, vilket gör att man får ett resultat om man räknar på den övre gränsen i intervallet och ett (helt) annat om man räknar på den undre gränsen, dels att renhetsgraden hos narkotikan kan variera (om mängd och art ges en helt central betydelse vid straffvärdebedömningen får det naturligtvis oerhört stor betydelse hur man hanterar frågan om renhetsgrad; bryr man sig inte alls om renhetsgraden kan exempelvis en mycket liten mängd kokain utspätt med något annat ämne komma att föranleda samma straff som en betydligt större mängd kokain).s. 663
4.Allt detta gör sammantaget att det intryck av exakthet som tabellerna förmedlar i många avseenden är illusoriskt. Tabellerna kan visserligen enkelt tillämpas med precision, men bakom tabellerna ligger åtskilligt av bedömningar och ståndpunkter grundade på värderingar. (Denna diskussion om skenbar exakthet kan överföras till andra områden; den som är frestad att göra en grundläggande åtskillnad på hårda och mjuka vetenskaper där de förra kännetecknas av rediga mätresultat och exakthet och de senare av värderingsbemängda bedömningar och berättelser kan med fördel läsa avgörandet ett par extra gånger.)s. 663
5.Det nu sagda kan sägas utgöra allmänna skäl att vara försiktig med att okritiskt låta art- och mängdrelaterade tabeller styra straffvärdebedömningen. I sammanhanget kan finnas skäl att återbruka och vrida på en formulering som härrör från Magnus Ulväng: ”att läsa tabeller är en god början men ett dåligt slut”. När det gäller frågan om i vilken utsträckning man kan ty sig till straffvärdetabellerna kan man emellertid inte nöja sig med att beakta de allmänna svagheterna hos dylika tabeller. Ytterst hänger naturligtvis deras användbarhet också ihop med hur väl de faktiskt existerande tabellerna reflekterar de värderingar som de är avsedda att reflektera. Också i denna del anlägger Högsta domstolen en kritisk blick och granskar huruvida de tabeller som finns, på ett rimligt sätt återspeglar de riktlinjer för farlighetsbedömningen som mot bakgrund av tidigare prejudikat får anses gällande.s. 663
6.I denna del konstaterar domstolen krasst — efter att ha granskat gränsen mot grovt brott mot antalet missbruksdoser för olika preparat — att ”[t]abellernas utformning … inte [är] förenlig med de generella farlighetsbedömningar som Högsta domstolen har gjort av olika preparat” (p. 25). På ett likartat sätt uttrycker sig också Borgeke i sitt tillägg (s. 20): ”Tabellerna måste också i övrigt på ett riktigt sätt återspegla dessa faktorers [preparatens farlighet och den normala missbruksdosen] samlade betydelse för straffvärdebedömningarna. Så är inte fallet beträffande ecstasy men knappast heller beträffande exempelvis GHB eller rohypnol.” Parentetiskt kan det här finnas skäl att erinra om att tabellerna naturligtvis inte är hämtade ur intet utan tvärtom bygger på existerande praxis från domstolarna (bl.a. Högsta domstolen; jfr t.ex. NJA 2003 s. 339). Detta betyder att domstolens kritiska uttalanden i denna del, åtminstone i någon utsträckning, kan sägas träffa domstolen själv och dess tidigare praxis.s. 664
7.Om man kort ska förklara de kritiska resonemangen kan man lämpligen börja med att ställa upp en lista över hur den allmänna farligheten hos olika preparat har bedömts. Vad gäller farlighet kan man, med ovan angivna reservationer, uppställa en lista som ser ut ungefär såsom följer (se bl.a. NJA 1983 s. 754 I och II, NJA 1992 s. 235 och NJA 2002 s. 365):s. 664
8.1. Heroins. 664
9.2. Kokains. 664
10.3. Ecstasy (på ungefär motsvarande nivå ligger LSD, Rohypnol & GHB)s. 664
11.4. Amfetamin Om man tar sin utgångspunkt i tabellerna och relaterar dessa till antalet missbruksdoser blir emellertid bilden annorlunda (se här p. 25). Vi kan då se att tabellerna leder till en påtagligt sträng bedömning av ecstasy som klättrar förbi både heroin och kokain.s. 664
12.1. Ecstasy (200 doser för grovt brott)s. 664
13.2. Heroin (250–500 doser för grovt brott)s. 664
14.3. Kokain (333–2000 doser för grovt brott)s. 664
15.4. Amfetamin (1000–5000 doser för grovt brott) Övningen visar inte bara att ordningen mellan preparaten förändras, utan också att skillnaden mellan hur amfetamin och ecstasy bedöms blir närmast dramatisk trots att skillnaden utifrån de i praxis gjorda farlighetsbedömningarna, som Högsta domstolen framhåller, borde vara förhållandevis begränsad (kokain är ”något farligare än amfetamin” och ecstasy är ”farligare än amfetamin”, men inte ”lika farligt som heroin eller kokain”).s. 664
16.Den jämförelse som Högsta domstolen gör illustrerar alltså sammantaget att tabellerna inte på ett rimligt sätt återspeglar ”de generella farlighetsbedömningar som Högsta domstolen har gjort av olika preparat” och den tydliggör också att det, när missbruksdoser anges i ungefärliga mängder, blir mycket stora skillnader beroende på om man räknar högt eller räknar lågt (skillnaderna tilltar ju högre upp i tabellen man kommer). Som redan framhållits finns det med anledning av Högsta domstolens avgörande skäl att se över tabellerna och, till dess detta är gjort, använda dem med de av Högsta domstolen påtalade skevheterna i minnet. Allmänt kan också sägas att jämförelsen illustrerar vikten av att domstolarna tar sin uppgift att göra straffvärdebedömningar på allvar; sådana extrema olikheter i bedömning som uppstått när det gäller mefedron hade knappast kunna uppstå om inte straffmätningen avseende narkotikabrott varit så mekanisk (jfr NJA 2003 s. 361).s. 665