1.I alla händelser kan det finnas anledning att skissera hur en bestämmelse om ansvar för grundlagsbrott skulle se ut, om hänsyn tas till de problem som berörts i det föregående. I SkL kunde införas en ny regel som ansluter till den föreslagna 3 kap. 3 § om överträdelse av Europakonventionen. Lämpligen bör i så fall överträdelse av RF nämnas först; det är fråga om ett mera omfattande ansvar enligt nationella regler, och det kan vara naturligt att se skadeståndsansvaret för konventionsbrott som en komplettering av ansvaret för grundlagsbrott. — Detta stämmer också med tanken att den skadelidande i första hand bör åberopa sådan överträdelse; skadestånd på grund av brott mot Europakonventionen skulle vara ”nödvändigt” bara när inte regeln om brott mot RF ger kompensation. Ännu ett skäl för att sammanföra reglerna kan vara att båda har samma struktur (fast det inte synes möjligt att ge dem helt samma innehåll) och lämpligen bör behandlas på samma sätt i lagen (jfr nedan).s. 626
2.Man skulle då komma fram till följande bestämmelse i SkL:s. 627
3.3 kap. 3 §.s. 627
4.Staten eller en kommun ska ersättas. 627
5.1. personskada, sakskada, ren förmögenhetsskada och skada som avses is. 627
6.2 kap. 3 §, om skadan uppkommit till följd av att den skadelidandess. 627
7.rättigheter enligt 2 kap. regeringsformen har överträtts från statenss. 627
8.eller kommunens sida, ochs. 627
9.2. annan skada som uppkommit till följd av överträdelsen.s. 627
10.Skada som avses i första stycket 2 ersätts endast om överträdelsen hars. 627
11.medfört väsentlig personlig olägenhet eller väsentligt lidande för dens. 627
12.skadelidande.s. 627
13.Vad som sägs i första stycket gäller också om överträdelsen avser den ska-s. 627
14.delidandes rättigheter enligt den europeiska konventionen om skydd förs. 627
15.de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Skade-s. 627
16.stånd på denna grund utgår dock endast om det är nödvändigt för atts. 627
17.gottgöra överträdelsen av konventionen. Bestämmelsen innebär alltså att begränsningen i andra stycket i fråga om ideell skada inte skulle bli tillämplig vid överträdelse av Europakonventionen — den kan vara svår att förena med Europadomstolens krav (jfr 10 ovan). Å andra sidan gäller kravet att skadeståndet skall vara ”nödvändigt” — som förekommer enligt 2010 års betänkande — bara vid konventionsbrott. Dessa olikheter är svåra att komma ifrån, om man å ena sidan vill vara säker på att tillgodose Europakonventionens krav, å andra sidan vill nå en rimlig begränsning av rätten till skadestånd på grund av grundlagsbrott. — Eftersom talan enligt paragrafen inte grundas på fel eller försummelse, lär taleförbudet i 3 kap. 7 § inte bli tillämpligt på bestämmelsen och behöver därför inte ändras på denna grund.s. 627
18.Utredningsförslaget innehåller också en ny bestämmelse i 5 kap. 6 § SkL som anger att skadestånd för ”annan skada” enligt den föreslagna regeln i 3 kap. 3 § skall bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till överträdelsens art och omständigheterna i övrigt. Detta allmänt hållna stadgande bör kunna tillämpas också på skadestånd med anledning av grundlagsbrott. — Dessutom förekommer i förslaget en regel i 6 kap. 7 § SkL om möjlighet att kvitta rättegångskostnader i mål om skadestånd på grund av överträdelse av Europakonventionen. Regeln kan synas motiverad också i fråga om talan grundad på brott mot RF. Om den skadelidande skulle försumma att överklaga ett felaktigt beslut som innebär överträdelse av en rättighet enligt RF, kan skadeståndet som sagt jämkas enligt 6 kap. 1 § SkL. Reduktionen bör då gå längre än när det gällde ansvar på grund av vållande, av liknande skäl som man annars resonerar vid strikt ansvar; jämkning till noll borde ibland vara möjlig. — Också i övrigt skulle allmänna skadeståndsprinciper gälla, t.ex. rörande adekvat kausalitet och tredjemansskada. En sista fråga är vad den skisserade bestämmelsen närmare bestämt skulle innebära för det allmännas skadeståndsansvar. Det är inte så lätt att finna exempel på avgöranden där en talan på grund av brott mot RF skulle ha lett till annat resultat, trots att bestämmelsen inte som 2010 års förslag innehåller något krav på att skadestånd skulle ha varit ”nödvändigt”. I några fall har talan grundats på ett processuellt fel, något som skulle kunna uppfattas som om den skadelidande inte fått en rättvis rättegång enligt 2 kap. 11 § 2 st.; talan har ogillats på den grund att inte felet var uppenbart. Det gäller sålunda NJA 2002 s. 88, där en nämndeman förklarades jävig, NJA 2003 s. 385, där en part felaktigt tillerkändes talerätt, samt NJA 2007 s. 862 och NJA 2010 s. 112, angående bristande kommunikation. Frågan är om dessa överträdelser skulle ha räckt till för att inte parten skulle anses ha fått en rättvis rättegång. I samtliga fall fick parten det oriktiga beslutet rättat efter överklagande. Det är inte sannolikt att RF:s stadgande skulle tolkas så strängt att en ansvarsgrundande överträdelse skulle ha konstaterats. Detsamma gäller NJA 1994 s. 654, angående felaktigt avslag på ett kvarstadsyrkande. Mera tveksamt är hur skadeståndsfrågan skulle ha bedömts i NJA 2010 s. 27, där kommunen felaktigt drev ett ärende om förköp av en fastighet till regeringen. Här har det närmast varit fråga om den skadelidandes rätt till egendomsskydd (nu i 2 kap. 15 §); det oberättigade ingreppet har orsakat säljaren skada. Även om inte äganderätten slutligen fråntagits den skadelidande har förfarandet fallit under grundlagsregeln; ägaren har i varje fall temporärt berövats rätten att förfoga över fastigheten. Det är tänkbart att en domstol skulle anse detta tillräckligt för ansvar. Emellertid talar 2 kap. 15 § i motsats till Europakonventionens regel inte om ”respekt” för egendomen, vilket begränsar dess tillämpningsområde. Det är också svårt att bedöma i vad mån reformen skulle medföra ett skärpt ansvar på grund av överträdelser av andra rättighetsregler än de nämnda; här kan ingen jämförlig rättspraxis åberopas. Inte heller går det att överblicka vad reformen skulle betyda för ansvaret utanför myndighetsutövningens område; troligen är det inte så värst ofta som en rättighet överträds från det allmännas sida utan att myndighetsutövning föreligger. I andra situationer är det ju inte fråga om någon formell maktutövning (även om naturligtvis den enskilde ändå kan känna sig tvungen att rätta sig efter staten med hänsyn till dess inflytande och ekonomiska resurser).s. 627
19.I alla händelser får man anta att bestämmelsen kan innebära en viss utvidgning av det allmännas ansvar. Det är dock tveksamt hur stor den praktiska betydelsen skulle bli; man kan som sagt vänta sig åtskilliga tolkningsproblem.s. 629
20.Slutligen kan framhållas att denna skiss till lagtext inte får uppfattas som ett uttryck för någon särskild entusiasm för den diskuterade reformen. För egen del sätter jag i fråga om det finns tillräckliga skäl att komplicera skadeståndsrätten på detta vis — fast man kan medge att åtskilliga av komplikationerna föreligger redan enligt gällande rätt. Medborgarnas skydd mot felaktiga ingrepp från myndigheternas sida skulle naturligtvis stärkas, men hur mycket är oklart. Skulle reformen vara politiskt kontroversiell är det ännu en anledning att visa försiktighet. Men i varje fall har jag ansett de principiella och rättstekniska problemen ha sådant intresse att de förtjänar att diskuteras litet utförligare än hittills har skett.s. 629