Stycket

18.Utredningsförslaget innehåller också en ny bestämmelse i 5 kap. 6 § SkL som anger att skadestånd för ”annan skada” enligt den föreslagna regeln i 3 kap. 3 § skall bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till överträdelsens art och omständigheterna i övrigt. Detta allmänt hållna stadgande bör kunna tillämpas också på skadestånd med anledning av grundlagsbrott. — Dessutom förekommer i förslaget en regel i 6 kap. 7 § SkL om möjlighet att kvitta rättegångskostnader i mål om skadestånd på grund av överträdelse av Europakonventionen. Regeln kan synas motiverad också i fråga om talan grundad på brott mot RF. Om den skadelidande skulle försumma att överklaga ett felaktigt beslut som innebär överträdelse av en rättighet enligt RF, kan skadeståndet som sagt jämkas enligt 6 kap. 1 § SkL. Reduktionen bör då gå längre än när det gällde ansvar på grund av vållande, av liknande skäl som man annars resonerar vid strikt ansvar; jämkning till noll borde ibland vara möjlig. — Också i övrigt skulle allmänna skadeståndsprinciper gälla, t.ex. rörande adekvat kausalitet och tredjemansskada. En sista fråga är vad den skisserade bestämmelsen närmare bestämt skulle innebära för det allmännas skadeståndsansvar. Det är inte så lätt att finna exempel på avgöranden där en talan på grund av brott mot RF skulle ha lett till annat resultat, trots att bestämmelsen inte som 2010 års förslag innehåller något krav på att skadestånd skulle ha varit ”nödvändigt”. I några fall har talan grundats på ett processuellt fel, något som skulle kunna uppfattas som om den skadelidande inte fått en rättvis rättegång enligt 2 kap. 11 § 2 st.; talan har ogillats på den grund att inte felet var uppenbart. Det gäller sålunda NJA 2002 s. 88, där en nämndeman förklarades jävig, NJA 2003 s. 385, där en part felaktigt tillerkändes talerätt, samt NJA 2007 s. 862 och NJA 2010 s. 112, angående bristande kommunikation. Frågan är om dessa överträdelser skulle ha räckt till för att inte parten skulle anses ha fått en rättvis rättegång. I samtliga fall fick parten det oriktiga beslutet rättat efter överklagande. Det är inte sannolikt att RF:s stadgande skulle tolkas så strängt att en ansvarsgrundande överträdelse skulle ha konstaterats. Detsamma gäller NJA 1994 s. 654, angående felaktigt avslag på ett kvarstadsyrkande. Mera tveksamt är hur skadeståndsfrågan skulle ha bedömts i NJA 2010 s. 27, där kommunen felaktigt drev ett ärende om förköp av en fastighet till regeringen. Här har det närmast varit fråga om den skadelidandes rätt till egendomsskydd (nu i 2 kap. 15 §); det oberättigade ingreppet har orsakat säljaren skada. Även om inte äganderätten slutligen fråntagits den skadelidande har förfarandet fallit under grundlagsregeln; ägaren har i varje fall temporärt berövats rätten att förfoga över fastigheten. Det är tänkbart att en domstol skulle anse detta tillräckligt för ansvar. Emellertid talar 2 kap. 15 § i motsats till Europakonventionens regel inte om ”respekt” för egendomen, vilket begränsar dess tillämpningsområde. Det är också svårt att bedöma i vad mån reformen skulle medföra ett skärpt ansvar på grund av överträdelser av andra rättighetsregler än de nämnda; här kan ingen jämförlig rättspraxis åberopas. Inte heller går det att överblicka vad reformen skulle betyda för ansvaret utanför myndighetsutövningens område; troligen är det inte så värst ofta som en rättighet överträds från det allmännas sida utan att myndighetsutövning föreligger. I andra situationer är det ju inte fråga om någon formell maktutövning (även om naturligtvis den enskilde ändå kan känna sig tvungen att rätta sig efter staten med hänsyn till dess inflytande och ekonomiska resurser).s. 627