Angående sammanläggningen enligt den s.k. asperationsprincipen, se Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, Stockholm 2008, s. 139–148. I NJA 2009 s. 485 I–III anges sammanfattningsvis att skälen för att vid straffvärdesbedömningen avvika från vad som skulle följa av en ren kumulation minskar ju svagare sambandet är mellan brotten. Detta innebär alltså att om det finns en hög grad av samband mellan brotten bör det samlade straffvärdet vara lägre än om sådant samband saknas. Högsta domstolen antyder härigenom att upprepad likartad brottslighet skall bedömas mildare än flerfaldig brottslighet av mera spretig karaktär. Hur detta överensstämmer med 29 kap. 2 § sjätte punkten brottsbalken anges inte (jfr NJA 2008 s. 359). Avsikten torde dock vara att det skall dras en gräns mellan t.ex. å ena sidan systematisk och organiserad brottslighet, där straffhöjande argument finns, och å andra sidan vanemässig brottslighet som beror t.ex. på gärningsmannens narkotikamissbruk, där man kan tillämpa principen om ”flerbrottslighetens avtagande betydelse” (jfr Borgeke 2008 s. 139–145 och densamme, ”Skärtorsdagsdomen — en ny dom från HD som påverkar domstolarnas påföljdsbestämning” i SvJT 2008 s. 763, särskilt s. 765–768).
Hänvisas från p. 6 (s. 496)
6.Problemet som berörs i denna artikel skulle inte finnas om man alltid bedömde varje gärning för sig, utan något hänsynstagande i rubriceringsfrågan till eventuella systematiska drag i brottsligheten, och enligt 30 kap. 3 § första stycket brottsbalken bestämde gemensam påföljd för brotten. En sådan gemensam påföljd har ett maximum som enligt 25 kap. 5–6 §§ och 26 kap. 2 § brottsbalken överstiger det som annars gäller. Maximistraffet för ringa misshandel, ringa narkotikabrott eller snatteri vid samtidig bedömning av minst tre fall är fängelse ett år och sex månader. Lagstiftaren har emellertid infört vissa stadganden som innebär att flera gärningar skall ses i större sammanhang.s. 496