1.Bengtssons kritik mot reformen utgörs av en blandning av rättspolitiska och juridiska synpunkter och riktas från flera håll. Hans ogillande växer genom artikeln och mynnar ut i följande crescendo: Föranledda av sin entusiasm för äganderätten har politikerna utan hänsyn till juridiska invändningar och traditionella miljösynpunkter gripit in i ett tidigare sammanhängande regelsystem och öppnat för en utveckling som avlägsnar sig från svenska traditioner och internationellt vedertagna principer. Den innebär dessutom en omsvängning i en miljöpolitik som tidigare förefallit godtagen av alla politiska partier. (s. 745) En förändrad samhällssyn Sedan reglerna om ersättning vid expropriation fick sin nuvarande utformning i början av 1970-talet har samhället genomgått betydande förändringar. Min övergripande invändning mot Bengtssons kritik är att den helt och hållet bortser från detta.s. 202
2.I. En påtaglig förändring utgör de förskjutningar i fråga om användning av expropriation som har skett under de senaste årtiondena. Här utmärker sig särskilt verksamheterna för byggande av ledningar och andra anläggningar på elsidan och inom området för elektronisk kommunikation. I början av 1970-talet byggdes och förvaltades ledningsinfrastrukturen i landet nästan uteslutande av statliga verk och av andra offentligt ägda rättssubjekt. Bakom utbyggnaden fanns inte några egentliga vinstintressen utan denna syftade främst till att ge en god samhällsservice. I takt med avregleringar, bolagiseringar och privatiseringar under 1980- och 1990-talen förändrades situationen. Nya ägarformer uppkom med skärpta krav på större affärsmässighet. Tidigare gränslinjer mellan vad som skulle skötas i offentlig respektive enskild regi luckrades upp. Det skedde ett systemskifte. Numera handhas ledningsnäten framförallt av enskilda rättssubjekt med starka privatekonomiska vinstintressen.s. 203
3.II. En annan stor förändring har skett i fråga om bostadsbyggande och bostadsförsörjning. Dessa områden har avreglerats och är numera i hög grad marknadsstyrda. Subventionerna för bostadsbyggande har upphört. Därigenom har enskilda exploatörer och byggnadsentreprenörer fått ett starkare inflytande över bebyggelseutvecklingen.s. 203
4.III. Samhällsutvecklingen präglas även av en ändrad syn på äganderätten. Efter expropriationslagens tillkomst har synen på den enskilda äganderätten förändrats i riktning mot ett förstärkt skydd av denna rättighet. Detta har bl.a. kommit till uttryck genom de ändringar som gjordes i 2 kap. 18 § regeringsformen den 1 januari 1995 och genom inkorporeringen av Europakonventionen och dess första tilläggsprotokoll, artikel 1 i svensk rätt vid samma tidpunkt. Ändringarna i regeringsformen innebar att egendomsskyddet utvidgades till att, förutom expropriativa ingrepp, även omfatta inskränkningar i rådigheten över mark och byggnader. Även rätten till ersättning vid sådana inskränkningar gavs grundlagsskydd. Vad gäller inkorporeringen av Europakonventionen har både i den rättsliga doktrinen och i offentligt utredningssammanhang gjorts gällande att detta inneburit krav på att ersättningen vid expropriativa ingrepp fastställs till högre belopp när allmänintresset bakom ingreppet är mindre, dvs. styrkan i det allmänna intresset kan ha betydelse för vad som kan betraktas som skälig ersättning vid ett expropriativt ingrepp. Statsmakternas inställning till att skyddet för den enskilda äganderätten ska vara starkt har även senare kommit till uttryck på olika sätt. Den främsta målsättningen med förevarande ersättningsreform var att stärka äganderätten genom högre ersättningsnivåer.s. 203
5.IV. Även synen på miljön har genomgått förändringar. En utvecklingslinje är ökade krav på miljöhänsyn. Ambitionsnivån såvitt avser förnybar energiproduktion har höjts, och satsningar görs på alternativa energikällor som t.ex. vindkraft, bioeldad kraftvärme, solenergi och vattenkraft. En annan utvecklingslinje utmärker naturvården. I väsentligt högre utsträckning än tidigare bygger dagens naturvårdspolitik på insikten om att tillvaratagande av engagemanget hos markägare, brukare och andra aktörer är avgörande för att de miljökvalitetsmål som rör biologisk mångfald och långsiktigt skydd av naturområden ska kunna nås. Frivillighet och satsningar på utbildning och information till markägare i naturvårdsarbetet har skjutits i förgrunden framför tvångsåtgärder. Möjlighet för markägare att ta initiativ till formellt skydd av natur har införts genom det s.k. Kometprogrammet. Vidare har naturvårdsavtal fått ökad användning liksom möjligheten att få ersättningsmark vid bildande av naturreservat. I syfte att bidra till snabbare processer vid skydd av natur och att markägare får bättre erkännande för att de värnar värdefull natur på sin fastighet har toleransavdraget vid beräkning av ersättning enligt 31 kap. miljöbalken på grund av beslut om områdesskydd m.m. avskaffats. Motsvarande reform har skett i fråga om ersättning enligt skogsvårdslagen på grund av beslut som rör avverkning i fjällnära skog.s. 204
6.V. I propositionen rörande ersättningsreformen redovisas ytterligare några betydelsefulla samhällsförändringar som skett sedan tillkomsten av den nuvarande expropriationslagen.s. 205
7.Den nu beskrivna samhällsutvecklingen visar att reglerna i expropriationslagen har kommit att spegla ett föråldrat synsätt. Viktiga verksamhetsområden, där expropriation eller hot om sådan utgör verktyg, är idag marknadsstyrda. Därför har ett starkt förändringsbehov uppkommit som väl motiverat genomförandet av reformeringen av ersättningsreglerna i expropriationslagen. I Bengtssons argumentation mot reformen finns, som ovan nämnts, inte ett ord om det förändrade samhälle som vi idag lever i. Redan av detta skäl blir Bengtssons kritik ihålig.s. 205
8.Förutom den nu framförda övergripande invändningen mot Bengtssons kritik, vill jag också kommentera och bemöta några av enskildheterna i denna. Jag begränsar mig härvid till det som jag uppfattar är huvudpunkterna i kritiken. Ersättningsreformen och den enskilda äganderätten Bengtsson är uppenbarligen ingen större vän av enskild äganderätt. Hans artikel genomsyras av syrliga kommentarer om regeringens ”entusiasm för markäganderätten”. I artikelns inledning uttalar Bengtsson att ”varje gång borgerliga regeringar försöker förstärka markäganderätten ställer det till besvärande juridiska problem” (s. 726). Längre fram säger Bengtsson att ”brådskan att före valet infria det tidigare vallöftet att förstärka äganderätten har gjort en svår uppgift ännu svårare för de jurister som måste närmare utforma och motivera reformen” (s. 727). Vidare anför Bengtsson att reformen innebär ”en klar omsvängning i tidigare miljöpolitik” och att ”hänsyn till äganderätten — eller kanske snarare att ägarens vinstintresse — tillmäts uttryckligen större vikt än miljöhänsyn” (s. 735). I slutet av artikeln utrycker Bengtsson förhoppningen att regeringen ”inte snubblar vidare på samma väg och fortsätter att reglera olika ersättningsfrågor med markäganderätten som ledstjärna” (s. 745).s. 205
9.Det är svårt att förstå Bengtssons kylslagna inställning till äganderätten. Att privat ägande erkänns och skyddas svarar mot vad de flesta människor känner och önskar. För enskilda människor medför äganderätten frihet, eftersom de utan godtycklig inblandning från det allmänna tillförsäkras beslutanderätt över sin egendom. En stark äganderätt stimulerar företagande och är en nödvändig grund för marknadsekonomi. Erfarenheten genom historien har lärt att marknadsekonomi i sin tur är det samhällssystem som bäst garanterar välfärd för människorna. En stark äganderätt är också grundvalen för en demokratisk rättsstat.s. 205
10.Rätten till ersättning vid egendomsingrepp är en viktig del av den enskilda äganderätten. Den främsta målsättningen med ersättningsreformen var, som nämnts ovan, att stärka äganderätten genom högre ersättningsnivåer. Ersättningen vid expropriation anses utgöra en måttstock på äganderättens styrka. Ju högre ersättning desto starkare äganderätt.s. 206
11.I nu nämnda belysning är statsmakternas strävanden att genom den genomförda ersättningsreformen ytterligare stärka äganderätten välmotiverad. Bengtssons styvmoderliga och problemorienterade hållning till äganderätten är inte något bärkraftigt argument mot reformen. Ersättningsreformen och hänsynen till miljön Bengtsson har starka invändningar mot reformen från miljösynpunkt, eftersom den enligt honom innebär en omsvängning av miljöpolitiken med bl.a. den följden att det blir svårare för det allmänna att skydda värdefull natur och att det öppnas upp för möjligheten till missbruk.s. 206
12.Bengtssons invändningar synes grunda sig på missuppfattningen att en stark äganderätt och hänsyn till miljön är varandras motsatser. Att äganderättsliga intressen och miljöintressen ibland kan komma på kollisionskurs ska inte förnekas. Det är däremot felaktigt att, som Bengtssons verkar göra, urskillningslöst betrakta äganderätten som ett hot mot miljön. Äganderätten är många gånger den viktigaste drivkraften för att skydda och bevara miljön. Bengtsson bortser ifrån att den enskilda äganderätten inte enbart innefattar rättigheter. Ägande medför även ansvar. På naturvårdens område finns åtskilliga exempel från verkligheten på ett sådant ansvarstagande. Många av de naturvärden som idag finns bevarade i vårt land är resultatet av generationer av jord — och skogsbrukares ansvarsfulla skötsel av skog och mark. Det är bl.a. detta som lett statsmakterna till insikten att god naturvård inte i första hand ska ske genom tvång från det allmännas sida. Ett framgångsrikt naturvårdsarbete och ett långsiktigt skydd av naturområden måste i stället bygga på markägarnas engagemang och ansvarskänsla. Dagens naturvårdspolitik utgår från detta synsätt. Ökad delaktighet och ökat deltagande från markägarnas sida har hamnat i högsätet. Det handlar om att skapa drivkrafter för markägare att själva ta initiativ till bevarande av natur, både frivilligt och i form av formellt skydd. Markägare som värnar höga naturvärden på sin mark ska få uppskattning från samhället. Häri ligger att de ska få ersättning när naturvårdsintressen innebär intrång i deras möjligheter att bruka sin fastighet.s. 206
13.I ljuset av vad som sålunda idag utmärker politiken om hänsyn till miljön blir Bengtssons kritik mot ersättningsreformen som utgörande ”en klar omsvängning av tidigare miljöpolitik” svårförståelig. Det torde i stället vara mer berättigat att hävda att reformen ligger väl i linje med den gällande naturvårdspolitiken. Genom förhöjd ersättning för naturvårdsarbete skapas nämligen en av statsmakterna eftersträvad drivkraft för markägare att själva ta initiativ till bevarande av värdefull natur.s. 207
14.Jag är beredd att ge Bengtsson rätt i att den stärkta ställningen för fastighetsägarna i ersättningshänseende kan få vissa konsekvenser för möjligheterna att genomföra formellt skydd av naturområden. En högre ersättningsnivå för exempelvis bildande av naturreservat skulle kunna leda till att fler fastighetsägare väljer att behålla fastigheten med användningsrestriktioner i stället för att sälja den till staten för marknadspris. En sådan relationsförändring skulle då kunna leda till att en mindre areal kan ges formellt skydd med den finansiering av naturvården som finns idag. Till skillnad från Bengtsson anser jag dock inte att en sådan eventuellt inträffad relationsförändring utgör ett bärkraftigt argument mot ersättningsreformen. Ökar kostnaderna för att åstadkomma ett hållbart skydd av naturområden får detta hanteras på gängse sätt genom t.ex. omfördelning av medel eller anslagsökning.s. 207
15.Sammantaget anser jag således att Bengtssons argument mot ersättningsreformen av miljöskäl är dåligt underbyggda. Ersättningsreformen och individuellt värde Ett ytterligare motiv för de nya reglerna är att de i ökad utsträckning ska utmynna i en ersättning som efterliknar den som fastighetsägaren hade kunnat få vid en försäljning av fastigheten på den fria marknaden utan något hot om expropriation. Den bakomliggande tankegången är att en fastighetsägare knappast säljer sin fastighet frivilligt för marknadsvärdet. Fastigheten har ett individuellt värde för fastighetsägaren som regelmässigt ligger över marknadsvärdet och som bestäms av såväl monetära som icke-monetära faktorer. Ett närliggande begrepp är det som i den rättsekonomiska doktrinen kallas för reservationspriset.s. 207
16.Bengtsson är inte förtjust över att expropriationsersättningen till en fastighetsägare blir högre än vad som motsvarar fastighetens marknadsvärde eller marknadsvärdeminskning. En sådan ordning, menar Bengtsson, ”öppnar för en utveckling som avlägsnar sig från svenska traditioner och internationellt vedertagna principer”.s. 207
17.Bengtssons kritik känns överdriven. Först ska framhållas att ett schablonpåslag på ersättningen för en fastighets marknadsvärde eller marknadsvärdeminskning inte är nytt för svensk rättstradition. I äldre svensk tvångslagstiftning fanns regler som föreskrev att ersättningen skulle utgå med 50 procents förhöjning av egendomens värde. Ett exempel härpå är vår första självständiga expropriationsförfattning, 1845 års förordning om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov, som under drygt 20 år innehöll en dylik regel. Andra exempel är 1902 års ellag, 1918 års vattenlag, och 1938 års gruvlag. I vattenlagen och gruvlagen fanns påslagsreglerna kvar ända fram till år 1974. Även i gällande tvångslagstiftning finns exempel på ersättningsregler som tillerkänner markägaren ersättning utöver marknadsvärdet. Ett exempel återfinns i fastighetsbildningslagen. Ersättning aktualiseras här främst vid fastighetsreglering. Om fastighetsregleringen är av expropriativ karaktär ska ersättningsreglerna i expropriationslagen tilllämpas fullt ut (5 kap. 10 a § första och andra styckena FBL). I de regleringsfall som inte klassas som expropriativa är ersättningsnivån högre (5 kap. 10 a § tredje stycket FBL). Den fastighetsägare som tvingas avstå mark är av den tillträdande fastighetsägaren tillförsäkrad ersättning med, förutom för marknadsvärdeminskningen, även en del av det värde som den överförda marken har för den tillträdande fastigheten (s.k. vinstfördelning). Ett annat exempel hittas i minerallagen. I lagen finns bestämmelser om inlösen av en fastighet eller fastighetsdel som behövs för exempelvis gruvbrytning. Ersättningen ska härvid fastställas i enlighet med expropriationslagens ersättningsregler (7 kap. 4 §). Utöver ersättning för marknadsvärdet på den för gruvbrytningen ianspråktagna fastigheten är fastighetsägaren även berättigad till s.k. mineralersättning av gruvans ägare (7 kap. 7 §). Mineralersättningen knyter an till det förhållandet att det finns koncessionsmineral på fastigheten och kompenserar för att fastigheten nyttjas för gruvbrytning.s. 208
18.Bengtssons kritik mot påslagsregeln berör inte alls den osäkerhet som en marknadsvärdebedömning alltid är mer eller mindre behäftad med och den risk som finns för att osäkerheten går ut över fastighetsägaren. I skyddet för äganderätten måste ingå att den som utsätts för expropriation inte blir underkompenserad. Påslagsregeln är tillkommen bl.a. för att motverka en sådan risk. Bengtssons tystnad på denna punkt förringar hans kritik mot påslagsregeln.s. 208
19.Bengtssons kritik mot påslagsregeln berör inte heller den rättstilllämpning ifråga om vilka förutsättningar som bör ligga till grund för bestämmande av marknadsvärdet som kommit till uttryck i de s.k. ”mastfallen”. Rättsfallen handlade om vilken ersättning som skulle betalas för upplåtelse av ledningsrätt för befintliga basstationer, inklusive master, för mobiltelefoni. Här ska bakgrund och bedömning kort redovisas.s. 208
20.I målet hade ledningsrätt upplåtits för befintlig anläggning inom ett område som tidigare hade nyttjats av ledningsrättshavaren för samma ändamål enligt ett arrendeavtal, vars tid hade löpt ut. Lantmäterimyndigheten hade beslutat om ersättning med 3 000 kr, utifrån värdet vid pågående (tidigare) markanvändning. Fastighetsägaren yrkade ersättning med 308 000 kr, grundat på en kapitalisering av ett marknadsmässigt arrende. Högsta domstolen anförde därvid bl.a. annat följande. Frågan i målet gäller huvudsakligen om den del av fastigheten som tas i anspråk genom upplåtelsen av ledningsrätt skall vid beräkning av intrångsersättning anses som betes- eller åkermark eller som tomtmark för telemast med teknikbod, och i det senare fallet om ersättning kan beräknas grundad på avkastning av arrendeavgifter. - - De expropriationsrättsliga ersättningsprinciperna syftar till att den som får sin egendom ianspråktagen inte skall lida någon ekonomisk förlust till följd av tvångsåtgärden, samtidigt som den exproprierande inte skall behöva betala för sådan värdeökning som han själv åstadkommit (prop. 1971:122 s. 165 f.). Hänsyn skall därvid inte tas till den exproprierandes särskilda intresse av objektet för expropriationen (prop. 1971:122 s. 69 och 178). - - Eftersom tillstånd till expropriation kan beviljas till förmån för enskilda har ersättningsreglerna getts en allmän utformning. De tar sikte på målet för ersättningsberäkningen och inte på vem som exproprierar. Expropriation sker regelmässigt för att tillgodose ett allmänt behov och det har därför ansetts rimligt att den enskilde som exproprierar får göra det till samma markpriser som det allmänna (prop. 1971:122 s. 167 och prop. 1972:109 s. 234). - - Det upplåtna området är en marginell del av fastigheten och ändringen av marknadsvärdet på grund av ledningsrätten är därmed svår att fastställa. Det får anses lämpligt att göra en direktuppskattning av det upplåtna områdets värde. Ledningsföretaget har inte i sig haft någon inverkan på restfastigheten i form av företagsnytta eller företagsskada. I enlighet med vad som ovan anförts skall vid värderingen bortses från inverkan från arrendeavtalet och dess ersättningsnivåer. Utgångspunkten bör därför, som hovrätten anfört, vara att det är fråga om betes- eller åkermark. Det saknas anledning anta att fastighetens marknadsvärde minskat med större belopp än vad som motsvarar markens värde som betes- eller åkermark. Det kan inte anses att en sådan tillämpning av reglerna om ersättning vid expropriation - - skulle vara oförenliga med det grundlagsfästa skyddet för egendom (jfr NJA 2007 s. 695). Högsta domstolens bedömning var således att ersättningen skulle bestämmas utifrån den tidigare markanvändningen som betes- eller åkermark och ersättningen bestämdes därför till 3 000 kr. Till grund för bedömningen låg dels att den exproprierande inte ska behöva betala för sådan värdeökning som denne själv har åstadkommit, dels att det inte var fråga om någon företagsnytta till vilken det enligt bestämmelserna i 4 kap. 2 § expropriationslagen skäligen i vissa fall kan tas hänsyn.s. 209
21.Mot bakgrund av de betydande förändringar som samhället genomgått sedan den nuvarande expropriationslagens tillkomst, och som ovan redogjorts för, framstår den uttolkning av gällande rätt som Högsta domstolen gjort i rättsfallet som synnerligen utmanande ur ett markägarperspektiv. I målet var ostridigt att en arrendemarknad fanns etablerad för upplåtelse av mark för basstationer för mobiltelefoni där arrendeavgiften, kapitaliserad till ett nuvärde, med drygt 300 000 kr översteg värdet på den utarrenderade marken beräknat med utgångspunkt från markens tidigare användning. I detta ljus kan det knappast stå i överensstämmelse med allmän rättsuppfattning att anse den utdömda ersättningen om 3 000 kr som en skälig och rättvis ersättning för egendomsingreppet. Rättsfallet understryker det förändringsbehov beträffande expropriationslagen som i takt med samhällsutvecklingen växt fram och som nu utmynnat i reformeringen av lagen. Det får dock konstateras att den genomförda reformen inte löser den värderingssituation som förelåg i rättsfallet. Det inses lätt att påslagsregeln inte på långa vägar räcker för att ge tillräcklig kompensation. Behovet av införande av en ordning för vinstfördelning — dvs. en särskild ersättning till den fastighetsägare vars fastighet tas i anspråk för vinstdrivande verksamhet — vid expropriation gör sig härvid gällande. Som kommer att beröras längre fram i artikeln har regeringen nyligen beslutat om direktiv till en statlig utredning med uppdrag att komma med förslag till en sådan ordning.s. 210
22.Det är en stor brist att Bengtsson inte belyser detta rättsfalls betydelse för frågan om högre ersättningsnivåer vid egendomsingrepp. Denna ”glömska” förtar påtagligt styrkan i Bengtssons kritik av reformen.s. 210
23.Som ytterligare skäl mot införande av påslagsregeln anför Bengtsson att individuellt värde enbart är aktuellt vid expropriation av ”släktgårdar och villor” och inte när det är en ”skogsägare eller en lantbrukare som får en markremsa exproprierad” (s. 731). Bengtsson anser vidare att det inte heller vid rådighetsinskränkningar, t.ex. vid bildande av naturreservat, går att tala om individuellt värde för markägaren (s. 734).s. 210
24.Bengtssons förevarande skäl är illa underbyggda. Som anmärkts ovan bestäms det individuella värdet av såväl monetära som ickemonetära faktorer. Viktiga faktorer av det senare slaget är hur ägaren allmänt trivs med sin fastighet. Fastigheten kan t.ex. ha specifika affektionsvärden för ägaren. Även äganderätten i sig utgör en ickemonetär faktor av betydelse. En annan faktor som räknas till det individuella värdet är psykiskt lidande av själva markåtkomstprocessen. Sådana värden kan självfallet föreligga även vid andra egendomsingrepp än de som riktar sig mot släktgårdar och villafastigheter. Och någon avgörande skillnad ifråga om individuellt värde mellan sådana ingrepp som innebär ett utsläckande av äganderätten och sådana som begränsar sig till rådighetsinskränkningar finns näppeligen. Däremot kan säkerligen styrkan av det individuella värdet — beroende på omfattningen av äganderättskränkningen — variera. För exempelvis sjätte generationens innehavare av en släktgård i Dalarna torde man kunna räkna med ett individuellt värde till kanske flera hundra procent av marknadsvärdet. Detsamma torde gälla vid t.ex. bildande av ett naturreservat där ägaren visserligen får behålla fastigheten men där användningsrestriktionerna är så omfattande att äganderätten i praktiken har släckts ut. Fastighetsingreppet kan här komma att upplevas som särskilt smärtsamt om de naturvärden som ska skyddas har skapats — vilket ofta är fallet i verkligheten — av olika släktleds hänsynsfulla brukande av skog och mark inom ramen för det förvaltaransvar som innefattas i den enskilda äganderätten. I andra fall exempelvis då det handlar om — som Bengtsson uttrycker det — ”en markremsa”, kan det vara annorlunda. Här kan den upplevda äganderättskränkningen och därmed det individuella värdet vara mindre. I de skälighetsöverväganden som gjordes vid bestämmandet av påslaget till 25 procent togs hänsyn till att det individuella värdet för markägare kan vara olika högt.s. 210
25.Sammantaget anser jag sålunda att det Bengtsson anför rörande det individuella värdet inte i sig utgör bärkraftiga argument mot ersättningsreformen. Ersättningsreformen och skadeståndsrätten m.m. De gjorda ändringarna i expropriationslagen gäller även för flertalet lagar som hänvisar till expropriationslagens ersättningsbestämmelser. De nya reglerna är sålunda inte direkt tillämpliga på lagar med fastighetsanknutna ersättningsbestämmelser som inte hänvisar till expropriationslagen. Det betyder exempelvis att den fastighetsägare som får sin egendom förstörd genom någon skadeståndsgrundande handling även fortsättningsvis är hänvisad till att få skadestånd enligt skadeståndslagen med tillämpning av gängse principer för ersättning intill egendomens marknadsvärde.s. 211
26.I sin kritik mot ersättningsreformen slår Bengtsson ner på nämnda förhållanden och anser att lagstiftningen är inkonsekvent eftersom resultatet kan bli att likartade fall i påslagshänseende kan komma att bedömas olika.s. 212
27.Det ska inte förnekas att Bengtssons invändning har visst fog för sig. Det är berättigat att ställa frågan vilka särdrag som de expropriativa ingreppen uppvisar och som medför att en fastighetsägare just i de fallen bör särbehandlas med ett påslag. Det går självfallet att hävda att det finns andra situationer där fastighetsägaren framstår som lika skyddsvärd. Den här frågeställningen har dock inte förbigåtts av lagstiftaren utan är behandlad i förarbetena till de nya reglerna. Här anförs följande: Det kan inte anses nödvändigt att göra en fullständig kartläggning och genomgång av ersättningsbestämmelser som inte hänvisar till expropriationslagen innan reformen genomförs. Ett sådant arbete är också ägnat att försena ikraftträdandet av de nya reglerna. Inte heller utredningen eller någon av remissinstanserna hävdar att en sådan översyn behöver göras. I samband med framtida lagöversyner på respektive rättsområde kan det dock finnas anledning att närmare överväga behovet och lämpligheten av kompletterande lagändringar. Expropriation är ett offentligrättsligt sanktionerat egendomsingrepp till skillnad mot exempelvis skadeståndsrättsliga situationer på fastighetsområdet. Vidare är expropriation en inskränkning i äganderätten av extraordinärt slag och en åtgärd som inte är en följd av fastighetsägarens frivilliga val. Mot denna bakgrund känns det inte svårt att ställa sig bakom lagstiftarens här gjorda avvägningar. Det förhållandet att det mycket väl kan finnas skäl för en påslagsregel även vid andra fastighetsrättsliga ingrepp än expropriation, anser jag därför inte, i motsats till Bengtsson, vara ett hållbart argument mot reformen.s. 212
28.I förevarande sammanhang får jag även påpeka ett mindre sakfel i Bengtssons artikel. Bengtsson skriver att påslagsregeln gäller vid bestämmande av s.k. mineralersättning enligt 7 kap. 7 § minerallagen. Så är dock inte fallet. På minerallagens område är påslagsregeln tilllämplig enbart vid bestämmande av sådan ersättning och löseskilling som regleras i 7 kap. 1–3 §§. Sammanfattning Bengtsson har inte sparat på krutet i sin ambition att skjuta reformen i sank. Hans invändningar är många och innehåller både rättspolitiska och juridiska argument. Kritiken är dock illa underbyggd och utmärks i flera avseenden av starka överdrifter. En omständighet som på ett avgörande sätt förringar dess betydelse är att Bengtsson inte närmare berör de betydande samhällsförändringar som skett under de fyrtio år som den nuvarande expropriationslagen varit i kraft och som lett fram till det starka förändringsbehov som legat till grund för reformen. Bengtssons hävdande att schablonregeln innebär att lagstiftaren ”avlägsnat sig från svenska traditioner och internationellt vedertagna principer, som dessutom innebär en omsvängning av miljöpolitiken” saknar fog. När Bengtsson betonar att reformen är ett utryck för ”lagstiftarens entusiasm för markäganderätten” vittnar det om en bristande respekt för den enskilda äganderätten — vars stärkande varit det vällovliga huvudmotivet bakom reformen — och undergräver kritiken ännu mera.s. 212
29.Sammanfattningsvis anser jag sålunda att Bengtssons artikel inte innehåller några bärande argument mot ett genomförande av reformen. Hans kritik skjuter över målet.s. 213