Stycket

17.Avslutningsvis kan noteras att hovrätten något förvånande ger uttryck för att det inte skulle ges någon tydlig vägledning i lagförarbeten eller domspraxis i hur man straffrättsligt ska bedöma internettjänster som av användare kan utnyttjas för olagliga ändamål. En hel del vägledning finns att få t.ex. av materialet bakom förverkligandet av Infosoc-direktivet, prop. 2004/05:110, och sanktionsdirektivet, prop. 2008/09:67, av praxis såsom bl.a. NJA 2000 s. 292, Djuplänkning, och NJA 1996 s. 79, BBS, liksom av allmänna straffrättsliga principer. Man torde i vart fall kunna säga att det åtminstone i grunden finns en ganska tydlig struktur att hålla sig till. En annan sak är att det inte nödvändigtvis är enkelt att avgöra hur enskilda ärenden skall bedömas. 4.3 Medhjälp till medhjälp Hovrätten fann beträffande en av de tilltalade, CL, att denne endast gjort sig skyldig till ett indirekt främjande, ”en medhjälp till medhjälp”. I första hand lät hovrätten den indirekta karaktären på CL:s medhjälp påverka konstruktionen av uppsåtskravet, men innan vi går vidare dit bör — eftersom frågan har vidare betydelse — noteras att det i avgörandet diskuteras om medhjälp till medhjälp överhuvudtaget är kriminaliserad enligt svensk rätt. I sammanhanget talas om delade meningar i doktrinen och det hänvisas bl.a. till vad en av oss tidigare har skrivit: ”Det anges i 23 kap. 4 § brottsbalken att främjandet av den brottsliga gärningen är straffbar. Om detta ska tolkas så att även främjande av annans främjande av gärningen, dvs. medhjälp till medhjälp, omfattas av straffbestämmelserna har det rått delade meningar om i doktrinen (se Wennberg, Från Malexander till Sambandscentralen — fördelar och farhågor med dömande i medgärningsmannaskap respektive medfrämjandeskap, Juridisk Tidskrift 2002/03 s. 609, jfr Asp, Från tanke till gärning Del II, 2007, s. 227). Någon tydlig vägledning i praxis synes inte finnas, men det kan noteras att i fallet NJA 2002 s. 489 hade de personer som ingick i den s.k. ”Slutna gruppen” samlat in information om polisens verksamhet och — enligt den utredning som förelåg inför Högsta domstolen — vidarebefordrat denna information till ”Kaosfiltret” som i sin tur styrde de våldsamma upploppen. De personer som ingick i ”Slutna gruppen” dömdes för medhjälp till våldsamt upplopp utan närmare analys av det förhållandet att medhjälpen var indirekt.” Man kan naturligtvis diskutera denna fråga, men det bör — också om det förminskar betydelsen av de hänvisningar som görs i domen — framhållas att det i standardverk som Strahls Allmän straffrätt i vad angår brotten och Jareborgs Allmän kriminalrätt (2001), liksom i Herlitz avhandling om medverkansläran, uttryckligen sägs att medverkan till medverkan omfattas av kriminaliseringen. Det är med andra ord svårt att skriva under på att frågan är så öppen som domen ger sken av. För slutsatsen att 23 kap. 4 § så att säga är tillämplig i relation till sig själv talar inte endast bestämmelsens utformning utan också systematiska skäl. Det står t.ex. klart att medverkan till förberedelse är kriminaliserad. Den som förmår (eller hjälper) någon att anskaffa en dyrk åt en tredje person kan sålunda dömas för anstiftan (eller medhjälp) till förberedelse. Det framstår som mycket märkligt om denne i ett sådant fall inte skulle kunna fällas till ansvar för anstiftan (eller medhjälp) till medhjälp om huvudgärningen väl utförs. Som Strahl påpekar är det vidare så att alla medverkande (gärningsmän och andra medverkande) jämställs vid tillämpningen av 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken, vilket i sig talar för att någon skillnad inte görs mellan medhjälp/anstiftan till brott i gärningsmannaskap och medverkan/anstiftan till annan medverkan.s. 115