Någon vill kanske göra gällande, att begreppet överenskommelse är ett överbegrepp som innesluter alla avtal. Eftersom bundenhet kan uppkomma utan att parterna i någon faktisk mening kommit överens om något, förefaller mig en sådan beskrivning inte som helt korrekt. Exempelvis anses avtalsbundenhet kunna uppkomma genom passivitet. Bara genom en långt driven fiktion kan passivitet omtolkas till en partsvilja och därigenom utgöra en del av en ”överenskommelse” mellan avtalets parter. Ett annat tydligt exempel är avtalsbundenhet utan gemensam partsvilja. I NJA 1995 s. 586 och NJA 1999 s. 35 konstaterade Högsta domstolen att fastän det helt saknades gemensam partsvilja, så hade ett bindande avtal uppkommit. Avtalsbundenhet kan alltså mycket väl uppkomma, trots att parterna inte kommit överens på den punkt som tvisten gäller.
Hänvisas från p. 2 (s. 1021)
2.Denna till synes oskyldiga förklaring rymmer ett intressant problem som rör skillnaden mellan bindande avtal och andra överenskommelser. Ett avtal är definitionsmässigt bindande. En överenskommelse däremot behöver ju inte vara i juridisk mening bindande. Till de klassiska exemplen hör väl överenskommelser inom familjen av slaget ”kärleksfull omvårdnad och skjuts till kyrkan varje söndag”. Ofta sorteras dessa överenskommelser bort från diskussionen om bindande avtal med hänvisning till att de inte är förmögenhetsrättsliga.s. 1021