Stycket

222.I NJA 2001 s. 913 bestämdes påföljden för mened förövad av en 16åring till fängelse. Brottslighetens art ansågs innebära att synnerliga skäl för fängelse förelåg och det fanns med hänsyn till den unges personliga förhållanden ingen anledning att frångå den presumtion för fängelse som därmed förelåg. Frågan blev då om påföljden i enlighet med huvudregeln i dåvarande 31 kap. 1 a § brottsbalken (nuvarande 32 kap. 5 § brottsbalken) skulle bestämmas till sluten ungdomsvård eller om det fanns skäl att ändå bestämma påföljden till fängelse. I fallet ansågs föreligga särskilda skäl att inte bestämma påföljden till sluten ungdomsvård med hänsyn till dels till att sluten ungdomsvård inte är avpassad för ungdomar utan vårdbehov (och sådant ansågs inte föreligga), dels med hänsyn till att ”ett kort fängelsestraff … torde kunna bli verkställt utan de nackdelar med fängelse som påföljd för unga lagöverträdare som annars anses finnas”. I sak torde detta — utan att det uttryckligen sägs — innebära att man låter möjligheten att verkställa ett fängelsestraff genom s.k. fotboja inverka på frågan huruvida fängelse eller sluten ungdomsvård bör väljas som påföljd. Ett justitieråd var skiljaktigt och ville bestämma påföljden till villkorlig dom i förening med samhällstjänst. Rättsfallet har kommenterats av Agneta Bäcklund i JT 2002–03 s. 640 ff. Det kan på sätt som framhålles i artikeln diskuteras om man på sätt som synes ske i rättsfallet bör tillmäta verkställighetsfrågan avgörande betydelse för påföljdsvalet, bl.a. kan sägas att domstolen därigenom indirekt styr verkställighetsbeslut och att verkställighetens utformning kan komma att påverkas av misskötsamhet. I grunden är det naturligtvis också så att domstolen inte kan vara säker på hur ett utdömt fängelsestraff kommer att verkställas.s. 979