Rättsfall

NJA 2001 s. 913

Citera

NJA 2001 s. 913

BibTeX

@misc{nja-2001-s-913,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2001 s. 913}},
  year         = {2001},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

12 hänvisningar i 6 artiklar · 12 stycken/fotnoter

Om departementspromemorior2 hänvisningar

Bertil Bengtsson · SvJT 2010 s. 105–119 · 2 ställen

Det vanligaste är att promemorian åberopas jämte en proposition som stöd för ett uttalande om en lagregels syfte; det har skett i en rad referat (NJA 1985 s.676, NJA 1986 s. 187, NJA 1987 s.586, NJA 1988 s.357, NJA 1988 s. 475, NJA 1990 s.434, NJA 1995 s. 563, NJA 1995 s.635, NJA 2008 s. 120). Det förekommer också att en Ds ensam åberopas för att ange syftet (NJA 2001 s. 913).Promemoriorna som rättskälla · p. 3 · s. 114
I andra HD-domar åberopas promemorian på ett mindre påfallande sätt i en utförlig redogörelse för vad som förekommit under förarbetena till den aktuella regeln (NJA 1985 s. 608, NJA 1988 s.118, NJA 1998 s. 462, NJA 2001 s. 913, NJA 2006 s. 103). I NJA 1984 s.76 anser majoriteten att man inte bör tolka det aktuella lagrummet i enlighet med ett uttalande i promemorian. I några fall nämns förslag i en promemoria närmast som en detalj i den allmänna bakgrunden till nuvarande rättsläge utan att det tillmätts någon särskild betydelse (NJA 1991 s. 512 I och II, NJA 1996 s. 639, NJA 2001 s. 3, NJA 2002 s. 213). En promemoria kan också innehålla faktiska förhållanden som domstolen hänvisar till; detta är fallet i NJA 1983 s. 3 (om felkällor vid sjömätning), NJA 1983 s. 754 (narkotikamissbrukets omfattning), NJA 1985 s.164 och NJA 1985 s.726 (brottsstatistik).Promemoriorna som rättskälla · p. 5 · s. 115

Svensk rättspraxis2 hänvisningar

Petter Asp · SvJT 2010 s. 902–999 · 2 ställen

Den nya lagstiftningen om påföljder för unga lagöverträdare1 hänvisning

Martin Borgeke, Catharina Månsson · SvJT 2007 s. 181–203 · 1 ställe

Att brottsligheten är av sådan art att skäl talar för fängelse skall alltså — i motsats till vad som enligt lagtexten i 32 kap. 1 § andra stycket brottsbalken gäller för användandet av ungdomsvård — inte utgöra något hinder mot tillämpningen av ungdomstjänst, utan bedömningen av om ungdomstjänst är en möjlig påföljd skall grunda sig enbart på brottslighetens straffvärde och tidigare brottslighet. Skälet till att hänsyn inte skall tas till brottslighetens art är att man med den nya påföljden avser att uppnå det delmål med reformen som innebär att de korta frihetsberövandena skall minskas. Således framhålls i motiven att det bör finnas ett förhållandevis stort utrymme för domstolen att välja ungdomstjänst som påföljd när det är frågan om ett brott vars art är sådan att det annars finns anledning till ett kort frihetsberövande (prop. s. 76). Genom en hänvisning i motiven (prop. s. 132) till rättsfallet NJA 2001 s. 913 lyfts mened som brottstyp fram särskilt i detta sammanhang.Närmare om de nya reglerna och deras tillämpning · p. 17 · s. 194

Påföljdskonkurrens - problem och principer3 hänvisningar

Magnus Ulväng · 2005, s. 1–1986 · 3 ställen

Kan påföljdssystemet humaniseras ytterligare?3 hänvisningar

Eva Stenborre · SvJT 2004 s. 475–486 · 3 ställen

”Artbrotten från praktisk synpunkt” — kommentarer till Anders Perklevs artikel1 hänvisning

Marie-louise Ollén · SvJT 2003 s. 168–172 · 1 ställe

Högsta domstolen har dock dömt lagöverträdare under 18 år till fängelse på grund av brottets art, se t.ex. rättsfallen NJA 1996 s. 757 och NJA 2001 s. 913 som båda gäller mened. I ett rättsfall från 1999 bestämdes dock påföljden till den då införda påföljdskombinationen villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. I domen från 2001 konstaterade Högsta domstolen att arten av menedsbrottet kan anses utgöra synnerliga skäl att döma även den som är under 18 år till fängelse men att även omständigheterna vid brottet och den tilltalades personliga förhållanden måste beaktas. Vidare fann Högsta domstolen att påföljden sluten ungdomsvård inte kunde anses vara avpassad för ungdomar som skall frihetsberövas enbart av det skälet att de begått ett artbrott. I detta sammanhang noterade Högsta domstolen även att ett kort fängelsestraff torde kunna bli verkställt utan de nackdelar med fängelse som påföljd för unga lagöverträdare som annars anses finnas. Även om Högsta domstolen inte uttryckligen hänvisar till möjligheterna att verkställa ett kortare fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll, en omständighet som saknar betydelse vid valet av påföljd, synes det vara det som åsyftas. Högsta domstolen fann därmed att sluten ungdomsvård framstod som ett sämre alternativ än fängelse. Fängelsestraffets längd bestämdes till en månad. Ett justitieråd var skiljaktig och ville bestämma påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst efter att ha gjort en samlad bedömning av omständigheterna kring menedsbrotten, flickans ålder när brotten begicks och de risker för hennes utveckling som en fängelsedom skulle medföra. I den skiljaktiga meningen framfördes bl.a. att möjligheten att förena en villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst medför att starkare krav än tidigare måste ställas för att synnerliga skäl för fängelse skall anses vara för handen.p. 3 · s. 168