Stycket

221.Synnerliga skäl att döma en person som vid 17 års ålder gjort sig skyldig till grov misshandel och stöld till fängelse ansågs i NJA 2005 s. 690 inte föreligga. Den grova misshandeln ansågs straffvärdemässigt ligga någonstans kring minimistraffet för brottet varför straffvärdet inte i sig kunde anses utgöra synnerliga skäl (för detta fordras ju som tumregel att straffvärdet är så högt att det efter avdragen ungdomsreduktion uppgår till ett års fängelse) och inte heller brottslighetens art ansågs utgöra ett tillräckligt starkt skäl för att bestämma påföljden till fängelse. Synnerliga skäl för fängelse förelåg alltså inte. Så långt är allt väl. Avgörandet är emellertid besvärande såtillvida att HD efter att ha dragit denna slutsats ändå förenar den villkorliga domen med samhällstjänst (vilket får sägas stå i strid bl.a. vad som uttalats i förarbetena till undvikande av s.k. net-widening). Fallet har i just detta senare perspektiv kommenterats av Martin Borgeke i JT 2005–06 s. 630 ff. I sammanhanget kan emellertid också hänvisas till Johan Munck i JT 2008–09 på s. 178 som pekar på att bedömningen av huruvida samhällstjänst bör användas i tillägg till en icke frihetsberövande påföljd kanske inte fullt ut kan göras enligt det hypotetiska resonemang som modellen förutsätter. Med det synsätt som Munck förordar blir samhällstjänst ett slags mellansteg i en skala som löper mellan icke frihetsberövande påföljder och fängelse där samhällstjänsten åtminstone i någon utsträckning används i fall där domstolarna också tidigare ”låt vara med tvekan, avstod från att döma till fängelse”.s. 979