Stycket

168.I NJA 2005 s. 878 avvisade HD, ungefär på samma sätt som gjordes på ett allmänt plan i NJA 2000 s. 421, en av Riksåklagaren förordad schablon avseende ungdomsreduktionen enligt 29 kap. 7 § brottsbalken, av innebörd att påföljden för ungdomar i åldern 15–17 år normalt bör bestämmas till etthundra dagsböter eller mer i det fall straffvärdet för en vuxen person varit fängelse i en månad. HD hänvisade i denna del till att det inte är invändningsfritt att ta sin utgångspunkt i straffvärdet för en vuxen (eftersom straffvärdet avseende den unge kan vara lägre med stöd av 29 kap. 3 § första stycket 3) samt till att den av Riksåklagaren föreslagna schablonen skulle innebära en straffskärpning i förhållande till de påföljder som dittills hade dömts ut. Beaktas måste också, enligt HD, att straffet för den vuxne inte sällan blir villkorlig dom och ett måttligt bötesstraff. Fallet har kommenterats av Martin Borgeke, Sigurd Heuman, Staffan Levén och Lars Lindström i SvJT 2006 s. 243 ff. De allmänna skälen för HD:s ovilja att godta schabloner vad gäller ungdomsreduktionen — att också andra regler kan behöva beaktas — framstår inte som övertygande. Detta har nog varit förutsatt av de flesta som argumenterar för något slags schablon. 5.1.2 Val av påföljd (30 kap.) 5.1.2.1 Påföljdsval avseende vuxna (30 kap. 4 § brottsbalken) I NJA 2003 s. 414 bedömde HD att en person som gjort sig skyldig till ett brott med ett straffvärde om tre år skulle dömas till fängelse också om det i målet förelåg billighetsskäl som innebar att straffmätningsvärdet uppgick till blott ett år. HD framhöll här att ett straffvärde motsvarande fängelse i tre år måste anses vara ett mycket starkt skäl för att bestämma påföljden till fängelse och att de billighetsskäl som förelegat inte utgjorde tillräckliga skäl för att döma till en lindrigare påföljd. Också om straffmätningsvärde i målet inte gick under ett år kan HD:s påpekande om straffvärdets betydelse måhända ses som en erinran om att den tumregel av innebörd att den grundläggande presumtionen mot fängelse normalt inte kan anses bruten om straffvärdet visserligen överstiger ett år, men straffmätningsvärdet ligger under denna gräns inte kan tillämpas helt mekaniskt, särskilt inte när straffvärdet på ett betydande sätt överstiger ett år. (Jfr Nils Jareborg och Josef Zila, Straffrättens påföljdslära, 2 uppl. 2010 s. 143.)s. 971