Stycket

102.Kravet på uppsåt eller oaktsamhet vid varusmuggling behandlades i NJA 2003 s. 268. Fråga var om fyra personer som hade fört med sig vissa tekniska komponenter utan att anmäla (bolaget hade tillstånd att använda ett förenklat förfarande av innebörd att det fick förfoga över godset också innan tull och andra skatter och avgifter fastställts) det vid ankomst till Arlanda. Gärningen hade förövats under tid då varusmugglingslagen (1960:418) gällde. HD fann med hänsyn till att förutsättningarna för straffbarhet och straffskalorna var desamma enligt de nya bestämmelserna i lagen (2000:1225) om straff för smuggling att gärningen skulle prövas enligt äldre lagstiftning. Med denna utgångspunkt konstaterade sedan HD att den tidigare ordningen (se NJA 1985 s. 281 I och II) enligt vilken förekomsten av tull- eller avgiftsplikten eller import- eller exportrestriktion inte behöver vara täckt av uppsåt ändrats genom den nya lagstiftningen, dvs. genom lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Enligt förarbetena skall nämligen vanliga uppsåtsregler gälla vilket betyder att gärningsmannen inte kan fällas till ansvar för uppsåtligt brott om han eller hon är okunnig om eller har en felaktig uppfattning om bakomliggande bestämmelser (varvid uttryckligen angetts att rättstillämpningen ”inte längre kan anses bunden av 1985 års avgöranden”). HD fann mot denna bakgrund att vad som uttalats i anslutning till gällande smugglingslag ledde till en för de tilltalade mer gynnsam bedömning och därför borde ”tjäna till ledning även när det som nu gäller att pröva frågan om uppsåt till brott begångna före den nya lagstiftningens ikraftträdande (jfr NJA 1990 s. 722)”. De tilltalade — som utgått ifrån att de kunnat utföra anmälan på annan plats än Arlanda — ansågs därför inte kunna fällas till ansvar för uppsåtligt brott. Deras gärning ansågs emellertid vara oaktsam varför de fälldes enligt 5 § första stycket 1 men. varusmugglingslagen (1960:418).s. 956