Stycket

70.Se, angående bedömning av svårhetsgraden avseende falskt larm, NJA 2001 s. 627 som behandlas ovan i avsnitt 4.1.2. 4.1.15 Brott mot allmän verksamhet m.m. (17 kap.) Våld riktat mot en taxichaufför ansågs i NJA 2001 s. 859 utgöra våld mot tjänsteman. Hovrätten hade vid sin bedömning utgått ifrån att chauffören visserligen åtnjuter skydd enligt 17 kap. 5 § — särskild föreskrift om taxichaufförer finns i lagen (1975:688) om skydd för viss tjänsteutövning — men att en förutsättning för ansvar är att förgripelsen sker vid myndighetsutövning. Gärningen bedömdes därför som misshandel. HD kom emellertid till motsatt slutsats: ”Till följd [av att han är trafiktjänsteman för vilken bestämmelserna i 4 kap. ordningslagen gäller enligt vad som sägs i 2 § samma kapitel] åtnjöt han enligt lagen om skydd för viss tjänsteutövning och 17 kap. 5 § BrB samma skydd som enligt 1 § samma kapitel är förenat med myndighetsutövning. Det innebär att det våld som [den tilltalade] utövade mot [chauffören] skall bedömas som våld mot tjänsteman.” Det som gör regleringen svårtolkad är hänvisningen i 17 kap. 5 § till 17 kap. 1, 2 och 4 §§ samma kapitel. Ansvar enligt 17 kap. 1 § brottsbalken förutsätter ju t.ex. att förgripelsen sker i myndighetsutövning eller för att tvinga eller hindra till åtgärd däri eller för att hämnas för sådan åtgärd och HD:s avgörande synes därför innebära att t.ex. en chaufför får ett mer långtgående skydd än en person som direkt omfattas av 17 kap. 1 §. En chaufför skulle sålunda omfattas så snart denne är i tjänst, medan en person som direkt omfattas av 17 kap. 1 § omfattas endast om övergreppet sker i någon av de situationer som avses i 17 kap. 1 §.s. 948