Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- Se, angående bedömning av svårhetsgraden avseende falskt larm, NJA 2001 s. 627 som behandlas ovan i avsnitt 4.1.2. 4.1.15 Brott mot allmän verksamhet m.m. (17 kap.) Våld riktat mot en taxichaufför ansågs i NJA 2001 s. 859 utgöra våld mot tjänsteman. Hovrätten hade vid sin bedömning utgått ifrån att chauffören visserligen åtnjuter skydd enligt 17 kap. 5 § — särskild föreskrift om taxichaufförer finns i lagen (1975:688) om skydd för viss tjänsteutövning — men att en förutsättning för ansvar är att förgripelsen sker vid myndighetsutövning. Gärningen bedömdes därför som misshandel. HD kom emellertid till motsatt slutsats: ”Till följd [av att han är trafiktjänsteman för vilken bestämmelserna i 4 kap. ordningslagen gäller enligt vad som sägs i 2 § samma kapitel] åtnjöt han enligt lagen om skydd för viss tjänsteutövning och 17 kap. 5 § BrB samma skydd som enligt 1 § samma kapitel är förenat med myndighetsutövning. Det innebär att det våld som [den tilltalade] utövade mot [chauffören] skall bedömas som våld mot tjänsteman.” Det som gör regleringen svårtolkad är hänvisningen i 17 kap. 5 § till 17 kap. 1, 2 och 4 §§ samma kapitel. Ansvar enligt 17 kap. 1 § brottsbalken förutsätter ju t.ex. att förgripelsen sker i myndighetsutövning eller för att tvinga eller hindra till åtgärd däri eller för att hämnas för sådan åtgärd och HD:s avgörande synes därför innebära att t.ex. en chaufför får ett mer långtgående skydd än en person som direkt omfattas av 17 kap. 1 §. En chaufför skulle sålunda omfattas så snart denne är i tjänst, medan en person som direkt omfattas av 17 kap. 1 § omfattas endast om övergreppet sker i någon av de situationer som avses i 17 kap. 1 §.
- Påföljden för våld mot tjänsteman med ett straffvärde på en månad ansågs i NJA 2001 s. 859 skola bestämmas till en månads fängelse. För att kunna frångå den starka presumtionen för att påföljden skall bestämmas till fängelse ansågs böra krävas att det föreligger ”särskilda omständigheter”. Att den tilltalade samtycker till samhällstjänst är alltså normalt inte tillräckligt i fall av denna typ. Åter skulle alltså kunna sägas att det främst är i det andra ledet (dvs. när presumtionen mot fängelse har brutits av arten och frågan är om vi så att säga kan ”bryta tillbaka” presumtionen) som det s.k. artvärdet gör sig gällande.
- NJA 2002 s. 653 NJA 2001 s. 397