Stycket

27.I NJA 2007 s. 774 var fråga om ansvar för förberedelse till grovt bedrägeri kunde ådömas när den tilltalade hade tagit befattning med fotografier av en uttagsautomat och med utrustning som (med hjälp av fotografierna) framställts för att avläsa information från användningen av uttagsautomater. HD menade att fotografierna inte varit avsedda att användas vid bedrägeriet (utan endast för att ”inhämta den information och framställa de kort med vars hjälp bedrägerierna därefter skulle genomföras”). Med hänsyn till att endast förberedelse till bedrägeri är kriminaliserad (och inte förberedelse till förberedelse till bedrägeri) fann HD att åtalet skulle ogillas såvitt avsåg fotografierna. När det gällde den utrustning som framställts med hjälp av fotografierna fann HD att den tilltalade inte fått den tillhanda varför han inte kunde anses ha tagit sådan befattning med utrustningen som krävs för att ansvar för förberedelse skall aktualiseras. 3.2.3 Medverkan och medgärningsmannaskap Frågan om medgärningsmannaskap är i svensk rätt komplicerad. Inledningsvis bör noteras att personer kan göra sig skyldiga till brott i medgärningsmannaskap på skilda sätt. Principiellt kan man sålunda skilja mellan fall där flera personer tillsammans gör vad som är straffbelagt och därför direkt enligt den enskilda straffbestämmelsen kan fällas till ansvar såsom (med)gärningsmän och fall där ansvar förutsätter tillämpning av 23 kap. 4 § (andra stycket) brottsbalken. Gränserna vem som kan hållas ansvarig enligt den enskilda straffbestämmelsen sätts i princip av dennas utformning (kan straffbestämmelsens verb sägas vara tillämpligt på det som den tilltalade har gjort?), varvid det måste beaktas att det — när flera personer gör saker tillsammans — inte kan uppställas krav på att alla skall uppfylla alla rekvisit i bestämmelsen (men naturligtvis krav på att personerna tillsammans gör detta; jfr det ofta använda uttrycket ”tillsammans och i samförstånd”). Personer som på detta sätt kan hållas ansvariga direkt enligt den enskilda straffbestämmelsen kan sägas vara gärningsmän i strikt mening. Härutöver finns enligt svensk rätt en möjlighet att rubricera personer som endast gjort sig skyldiga till annan medverkan än brott i gärningsmannaskap såsom gärningsmän. Denna möjlighet följer av 23 kap. 4 § andra stycket brottsbalken där det talas om den som ”inte är att anse som gärningsman”, vilket indikerar att man kan vara att anse som gärningsman trots att man egentligen inte är det. Bestämmelsen ger alltså möjlighet till vad som brukar kallas omrubricering. Vid denna verksamhet finns knappast särskild mycket som är otillåtet. I förarbetena talas om att en person kan rubriceras som gärningsman i första hand när man deltar i utförande av den brottsliga gärningen, men att så kan ske också annars när detta ter sig naturligt, se t.ex. SOU 1944:69 s. 92 f. (Se rörande dessa två sätt att bedömas som gärningsman, även NJA 2003 s. 473 ovan i avsnitt 3.1.)s. 917