Påföljdsbestämning i narkotikamål1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2003 s. 473
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2003 s. 473
BibTeX
@misc{nja-2003-s-473,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2003 s. 473}},
year = {2003},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
7 hänvisningar i 3 artiklar · 7 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- I ytterligare ett fall från år 2003 — NJA 2003 s. 473 — var frågan om en person som hyr ut ett rum i sin lägenhet, och får kännedom om att hyresgästen förvarar narkotika i rummet, genom att förhålla sig passiv kan göra sig skyldig till narkotikabrott eller medverkan till narkotikabrott. Vad gäller gärningsmannaskap menade HD att det var klart att hyresvärden inte utfört gärningen i den mening som avses 23 kap. 4 § första stycket brottsbalken. Enbart ett godtagande av hyresgästens förvaring ansågs ”uppenbarligen” inte heller vara tillräckligt för att hyresvärden skulle kunna anses vara gärningsman med stöd av 23 kap. 4 § andra stycket brottsbalken.
- I NJA 2007 s. 774 var fråga om ansvar för förberedelse till grovt bedrägeri kunde ådömas när den tilltalade hade tagit befattning med fotografier av en uttagsautomat och med utrustning som (med hjälp av fotografierna) framställts för att avläsa information från användningen av uttagsautomater. HD menade att fotografierna inte varit avsedda att användas vid bedrägeriet (utan endast för att ”inhämta den information och framställa de kort med vars hjälp bedrägerierna därefter skulle genomföras”). Med hänsyn till att endast förberedelse till bedrägeri är kriminaliserad (och inte förberedelse till förberedelse till bedrägeri) fann HD att åtalet skulle ogillas såvitt avsåg fotografierna. När det gällde den utrustning som framställts med hjälp av fotografierna fann HD att den tilltalade inte fått den tillhanda varför han inte kunde anses ha tagit sådan befattning med utrustningen som krävs för att ansvar för förberedelse skall aktualiseras. 3.2.3 Medverkan och medgärningsmannaskap Frågan om medgärningsmannaskap är i svensk rätt komplicerad. Inledningsvis bör noteras att personer kan göra sig skyldiga till brott i medgärningsmannaskap på skilda sätt. Principiellt kan man sålunda skilja mellan fall där flera personer tillsammans gör vad som är straffbelagt och därför direkt enligt den enskilda straffbestämmelsen kan fällas till ansvar såsom (med)gärningsmän och fall där ansvar förutsätter tillämpning av 23 kap. 4 § (andra stycket) brottsbalken. Gränserna vem som kan hållas ansvarig enligt den enskilda straffbestämmelsen sätts i princip av dennas utformning (kan straffbestämmelsens verb sägas vara tillämpligt på det som den tilltalade har gjort?), varvid det måste beaktas att det — när flera personer gör saker tillsammans — inte kan uppställas krav på att alla skall uppfylla alla rekvisit i bestämmelsen (men naturligtvis krav på att personerna tillsammans gör detta; jfr det ofta använda uttrycket ”tillsammans och i samförstånd”). Personer som på detta sätt kan hållas ansvariga direkt enligt den enskilda straffbestämmelsen kan sägas vara gärningsmän i strikt mening. Härutöver finns enligt svensk rätt en möjlighet att rubricera personer som endast gjort sig skyldiga till annan medverkan än brott i gärningsmannaskap såsom gärningsmän. Denna möjlighet följer av 23 kap. 4 § andra stycket brottsbalken där det talas om den som ”inte är att anse som gärningsman”, vilket indikerar att man kan vara att anse som gärningsman trots att man egentligen inte är det. Bestämmelsen ger alltså möjlighet till vad som brukar kallas omrubricering. Vid denna verksamhet finns knappast särskild mycket som är otillåtet. I förarbetena talas om att en person kan rubriceras som gärningsman i första hand när man deltar i utförande av den brottsliga gärningen, men att så kan ske också annars när detta ter sig naturligt, se t.ex. SOU 1944:69 s. 92 f. (Se rörande dessa två sätt att bedömas som gärningsman, även NJA 2003 s. 473 ovan i avsnitt 3.1.)
- NJA 2003 s. 447 NJA 2002 s. 265 NJA 2003 s. 473 NJA 2002 s. 270
Katedralen - tre texter om straffrätt3 hänvisningar
- I NJA 2003 s. 473 och NJA 2003 s. 645 hade HD att relatera gärningsbeskrivningar med lokutionen ”tillsammans och i samförstånd” till i medverkanssammanhang åtminstone relativt atypiska brottstyper. Det första målet rörde förvaring av narkotika. Frågan av störst intresse för min framställning var huruvida bostadsrättsi nnehavaren A, vilken hade hyrt ut ett rum i bostadsrätten åt B, genom att efter att ha upplysts om att B på sitt rum förvarade narkotika ha (passivt) godtagit detta, därigenom hade gjort sig skyldig till förvaring av narkotika ”tillsammans och i samförstånd” med B. HD konstaterade kort: ”Klart är att A inte i den mening som avses i 23 kap. 4 § 1 st. BrB utfört gärningen. Enbart ett godtagande av B:s förvaring är uppenbarligen inte heller tillräckligt för att A skulle kunna anses vara gärningsman med stöd av 23 kap. 4 § 2 st.” Ett mer aktivt godta-
- Vidare uttalade utredningen alltså att frågan om det samordnade agerandet kan ses som en gärning i förhållande till straffbudet huvudsakligen får överlämnas till rättstillämpningen. Överensstämmelse i åsikt lär råda i fråga om att det föreligger ett behov av prövning i relation till en mängd olika straffbud, på ungefär det utmärkt nyttiga sätt som HD gav prov på i NJA 2003 s. 473 och 2003 s. 645. Situationen är dock enligt min mening i dag så pass alarmerande, att om ett lagstiftningsärende igångsätts i syfte att se över medverkansfrågor, så borde också en hel del av det ”kasuistiska” arbetet, i form av en systematisk genomgång av brottskatalogen, ske förarbetsvägen, i stället för att överlämnas till en framtida, eventuellt intresserad rättstillämpning.
- NJA 1959 s. 254 NJA 1963 s. 574 NJA 1980 s. 725 NJA 1980 s. 606 NJA 1984 s. 922 NJA 1992 s. 474 NJA 1995 s. 48 NJA 1995 s. 661 NJA 1996 s. 27 NJA 1996 s. 418 NJA 2002 s. 489 NJA 2003 s. 473 NJA 2003 s. 645 NJA 2003 s. 670 NJA 2004 s. 176 NJA 2004 s. 231 NJA 2004 s. 437 NJA 2005 s. 237 NJA 2005 s. 372 NJA 2006 s. 535 NJA 2006 s. 577 NJA 2007 s. 194 RH 1991:51 RH 1996:82 RH 2004:58 Hovrättens för Västra Sverige dom 2000-08-29 i mål nr B 2957-00 (dis-