Närliggande

16.Vid bedömningen hänvisade HD till NJA 1985 s. 544, NJA 1990 s. 354 och NJA 1992 s. 679 och det framhölls att de nu nämnda fallen visserligen kännetecknas av att ”faran för brottets fullbordan undanröjts under brottets planering men innan brottet påbörjades” medan det i detta fall ”från början varit klart att [den tilltalades] avsikt att skjuta genom dörren inte skulle kunna förverkligas”. HD menade emellertid att det: ”förefaller svårt att motivera att en principiell skillnad skall göras mellan ett fall där fara för brottets fullbordan uteslutits på grund av att något av en tillfällighet inträffat innan brottet påbörjades och ett fall där det förelegat ett mer beständigt hinder mot brottets fullbordande, om det i båda fallen är fråga om omständigheter som från gärningsmannens utgångspunkt är slumpartade”. I målet var visat att kulan gått igenom dörren om det hade varit en vanlig dörr och att säkerhetsdörren genomborrats vid skott med samma vapen men med kraftigare ammunition. En ”objektiv bedömning från [den tilltalades] utgångspunkt” borde därför enligt HD utfalla så: ”att det varit antagligt att skottet skulle gå genom dörren och leda till uppsåtets förverkligande. ’Brottsplanen’ som sådan har med andra ord varit värd att ta på allvar”. Ett straffbart försök ansågs följaktligen föreligga. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att det inte var styrkt att den tilltalade agerat uppsåtligen (dvs. att fråga inte var om ett vådaskott).s. 914